Charlton - Gillingham1 - 0
Charlton – Gillingham 1-0
Lite nya ansikten i startelvan och en något förbättrad arbetsinsats räckte för att Charlton skulle uppnå en, med betoning på, mycket viktig uddamålsseger mot Gillingham.
Med tätt spelschema och värdelösa resultat gjorde Jacko förändringar i startelvan. Fyra ändringar kunde man räkna det till. MacGillivray var kvar i mål och fick en nykomponerad backlinje framför sig med Sean Clare, Sam Lavelle och Ben Purrington. Adam Matthews slängdes in i elvan igen och blev högerwingback när Clare flyttades ner. Vänsterwingback blev sedan Corey Blackett-Taylor som var tillbaka efter en tids skadefrånvaro. Scott Fraser och George Dobson behölls på centralt mittfält och kompletterades av Alex Gilbey som var tillbaka efter några matchers petning. Längst fram blev det kapten Jayden Stockley och Conor Washington som också nu var fit för en start.
I Gillinghams läger var startelvan närmast intakt (en ändring) sedan helgens seger. Pontus Dahlberg fortsatte vara alternativet i mål och därmed blev det en kväll med en svenskbekanting på planen.
Charlton: MacGillivray; Clare, Lavelle, Purrington; Matthews, Gilbey, Dobson, Fraser (Lee 66), Blackett-Taylor (Pearce 88); Stockley (c), Washington.
Ej använda avbytare: Harness, Gunter, Jaiyesimi, Leko, Burstow.
Gillingham: Dahlberg; Tucker, Ehmer, Masterson; McKenzie (Lintott 59), Thompson, O’Keefe (c), Lee, Tutonda (Dickson-Peters 81); Oliver, Kelman.
Ej använda avbytare: Chapman, Maghoma, Akehurst, Chambers.
Domare: Will Finnie.
Publik: 9,728 (1,559 from Gillingham) .
Första halvlek
Det var jämna första 25 minuter utan några direkta farligheter. Gillingham etablerade sin spelidé så snabbt de kunde och letade hela tiden anledning att få in bollen mot boxen. Antingen var det genom inlägg, långa uppspel eller de extremt långa inkasten från McKenzie. Detta kom inte som någon större chock då det skänkt framgång på kort tid för Gills och goda råd börjar trots allt bli dyra med tanke på deras position i tabellen. Inne i straffområdet hade de också en rivig duo med Oliver och Kelman. För första gången på länge tilläts Charlton vara det spelförande laget. Jag minns knappt senast man fick rulla boll så länge och så tålmodigt på offensiv planhalva. Att verkligen spela sig framåt i planen och vara kreativa. Dobson vann boll och agerade spelfördelare, Gilbey letade lediga ytor och kanterna behöll bredd för att dra isär motståndarnas låga försvar.
Sedan började lagen öppna upp sig för lite chanser. Oliver var på någon boll i Charltons straffområde och höll MacGillivray på tårna. Alex Gilbey hade sedan en fin aktion åt andra hållet men hans vänsterskott blev inte mer än en strumprullare. Blackett-Taylor var väldigt företagsam och oroade Gillinghams försvar mest hela tiden när han hade möjlighet. Ibland drog han kanten och ibland vek han inåt. En gång fick han i väg ett avslut som Jack Tucker blockerade. Dessvärre är inte avslutsförmågan Blackett-Taylors signum men det skulle komma till användning ändå.
För i 40:e minuten hade Blackett-Taylor en ny räd som beskrevs ovan. Han vek inåt, trampade ifrån och drog till med vristskott när han närmade sig halvmånen. Dahlberg kunde inte hålla skottet i skopan, släppte retur och på den högg Jayden Stockley som stötte i väg ett avslut varpå Dahlberg räddade men släppte en ny retur. Nu rann bollen ut perfekt till Gilbey och hann kunde drämma in 1-0 (40) i ett ledigt mål. Viktigt mål som kom i läglig tid.
Andra halvlek
Matchen fortsatte vara ganska likartad. Charlton hade fördel i mycket men Gillingham stack upp emellanåt. Bland annat när Sean Clare slog hål i luften med en snedträff och bjöd på en omställning. Clare framstår mer och mer som säsongens säkerhetsrisk där bak.
Charlton fortsatte ha bollen i sin ägo under långa stunder och kunde fått med sig något mer. Washington och Stockley hotade och Blackett-Taylor gjorde sin grej var och varannan gång. Det gjordes inspel, instick och testades distansskott men tvåan kom aldrig närmre än att Dahlberg tvingades till en och annan räddning.
Ju mer klockan tickade ner, desto mer ökade Gillingham takten med att få in bollen i straffområdet. Man fyllde på med mycket folk och vann några fasta situationer vilket underlättade för dem i det spelet. Det blev stundtals nervöst då det ibland räcker med att boll studsar fel så nära mål. Gillingham kom dock inte närmre än när Masterson fick för mycket kropp under bollen och svepte ett volleyskott över ribban inifrån straffområdet. Det var möjligheten som föll, för sedan kontrollerade Charlton den orimligt långa tilläggstiden på sex minuter och behöll uddamålsledningen till slut.
Efter match
Det här var ju en bra seger. Men inte mer än så. Alla förväntningar och krav inför matchen var att Charlton skulle rycka upp sig och gå ut och plocka en trea, vilket man får vara nöjd med att man klarade leva upp till. Förväntningarna och kraven infriades ju faktiskt denna gång. Arbetsinsatsen är godkänd och räckte för att både nå till en 1-0 ledning och hålla undan hela vägen. Det var ingen spelare heller som föll ur ramen direkt. Det kan ju också bero på att motståndet var av lägre kvalité än vad vi stött på under en längre tid. Men mycket mer än så var det som sagt inte. Prestationen räckte till det här men den övertygade inte så pass att man går stärkt ur segern och känner ”spelar vi så här kan vi rå oss på vilka som helst”. Med andra ord, Charlton är helt enkelt bättre än Gillingham den här säsongen men man övertygade definitivt inte tillräckligt för att känna att allt motstånd är överkomligt.
Lyssnar man till Gillingham och Neil Harris efter matchen var det också tydligt med att dem var besvikna och känner att de borde fått med sig mer. Jag vet inte om jag skriver under helt på det men det är klart att Gillingham har sina chanser och att de spelade en fotboll som lätt hade kunnat utmynna i en kvittering förr eller senare. Samtidigt var Jacko nöjd och meddelade att han tyckte att många spelare motsvarade hans önskningar denna omgång. Det var behövligt för honom att ha möjligheten att slänga in lite återvändande ansikten som var pigga och fräscha i sina ageranden. Mer om det lär följa nedan vid poängutdelningen men det är klart att CBT och Washington stack ut lite extra i det kollektiv som annars ska vara nöjda med man åstadkom under tisdagskvällen.
Omgångens poäng
3p – Corey Blackett-Taylor: Det var svårt att missa vilken intention CBT kom in med efter en längre period med svaga prestationer. Det var full fart på vänsterkanten från första minuten. Han kom in som ett blankt papper och så länge laget hade fart i sitt bollrullande kunde CBT sättas i bra lägen för att utmana längs kanten och skära in i planen. Detta hade faktiskt kunnat göras än mer då CBT hade ett tydligt övertag.
2p – Conor Washington: En mycket bra insats av Conor. Sprang som tusan och la ner det där hårda jobbet som inte alltid syns. Det var kanske inte vad man gissade inför säsongen men han är vital för anfallsspelet den här säsongen och man blir påmind om det varje gång han är tillbaka från någon skavank.
1p – Alex Gilbey: Inte helt vän med bollen i alla sekvenser men bidrog till den arbetsinsatsen som krävdes för att äntligen vinna en match. Han gör ju också målet och det får man med säga bidrog till det hela. Gjorde väl det man kan önska från en spelare som varit lite petad i några veckor.
COYA!
