2020-12-26 16:00

Charlton - Plymouth
2 - 2

Charlton - Plymouth Argyle 2-2

Ny oavgjord match för Charlton när laget kryssade mot Plymouth på hemmaplan trots stort spelövertag.

Fjärde raka matchen utan förlust, men ännu en gång gick Charlton miste om två poäng. Något man även gjort på tre av de fyra senaste matcherna. Tidigare hade man blivit straffade med sena baklängesmål men denna gång var det Charlton som trots ett övertygande spelövertag fick jaga poäng.

Det var en del förändringar i den startelva som mönstrades. Laget formerades något i stil med en 4-3-1-2 formation men det är faktiskt svårt att ibland få det bekräftat, vems utgångsposition som är vilken, då laget använder en väldigt fri mentalitet på planen. Chuks Aneke och Jonny William hade enligt Lee Bowyer gjort så pass bra ifrån sig på träningsplanen i veckan att de förtjänade en startplats, vilket inte minst gladde mig personligen. Den mest anmärkningsvärda förändringen var annars att unge Ian Maatsen provades i en central mittfältsposition.

Lagen såg ut på detta sätt:

Charlton: Amos, Gunter, Pratley, Pearce, Matthews; Watson (Morgan 64), Forster-Caskey, Maatsen, Williams (Maddison 64); Aneke (Bogle 79), Washington (Smyth 88)
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, Oshilaja, Gilbey

Plymouth: Cooper, Aimson, Canavan, Watts, Edwards, Pereira Camara, MacLeod (Fornah 70), Mayor, Grant, Jephcott (Moore 88), Hardie (Nouble 79)
Ej använda avbytare: McCormick, Wootton, Telford, Reeves

Första halvlek
Det som kom att bli den genomgående matchbilden satte snabbt sin prägel på matchen. Charlton tog hand om bollen och försökte rulla runt den på offensiv planhalva, medan Plymouth hela tiden låg på rulle för att ställa om. Plymouths taktik fick snabbt effekt och sårade Charltons defensiv. Ett snabbt och rakt spel på vänsterkanten, ledde till att Ryan Hardie fick bollen i djupled och lite väl enkelt gled förbi Ben Watson längs kortlinjen. Hardie spelade sedan en cutback till, lagets store målskytt, Luke Jephcott som enkelt gjorde 0-1 (6) till gästerna.

Charlton fortsatte att försöka etablera bollinnehav högt upp i banan men vid flera tillfällen tappade man boll på ”fel” positioner på planen. Plymouth tackade för detta och kunde sätta kontring på kontring i verket. Bortalaget kunde likväl ha dubblat sin ledning snabbt inpå 0-1 målet men denna situation räddades upp i sista stund av Watson och Pratley. Känslan var att Plymouths tränare, Ryan Lowe, hade predikat FNL:s handbok i gerillakrigsföring inför matchen och vid den är tidpunkten såg Charlton ut att agera i rollen som yr stormakt utan kontroll.

Det skulle dock komma att bli bättre från The Addicks sida. När slarvet och chanspassningarna slutade existera och spelet började flyta på kom målchanserna. Washington hade skott på mål, Fortser-Caskey en inläggsfrispark utan resultat och Charlton fick till allt fler av sina anfall. Dessa tillkom antingen längs vänsterkanten genom Adam Matthews eller genom att Jonny Williams funnit en yta att göra sig rättvänd på centralt. I 32:a minuten producerades kvitteringen när en hörna från höger av Forster-Caskey, siktades på Aneke som vräkte fram ner både boll och motståndare till Chris Gunter som från nära håll vispade in 1-1 (32) på volley. Hans första mål på länge och därmed hans första mål i Charltontröjan.

Gerillakriget hade däremot inte avtagit och det dröjde bara fyra minuter efter kvitteringen, innan Plymouth fick utdelning igen. En frispark från halva halvplan lyftes in och nicktouchades fram till den fristående måltjuven Jephcott som lika enkelt gjorde 1–2 (36). Hans andra mål i matchen och 10:e för säsongen. Detta var inte vad man hade väntat sig efter Charltons kvittering men man skulle alltså återigen få arbeta i uppförsbacke. Ian Maatsen drog sedan iväg ett stenhårt skott i ribban på första halvlekens stopptid men utan utdelning och Charlton gick in med underläge i paus (1–2).

Andra halvlek
De återstående 45 skulle ändå bli bättre ur Charltonperspektiv. Bollinnehavet erhölls fortfarande och ökade bara i procent när bollen enbart var koncentrerad till Plymouths planhalva. Bollen gick från kant till kant och det chansades med inlägg, inspel och instick. Dessvärre var det utmärkande för matchen att Charlton inte kunde få någon produkt av sitt stora spelövertag. Rätt skärpa fanns varken i leveransen eller i avsluten och med cirka timmen spelad började Bowyer genomföra förändringar.

Albie Morgan och Marcus Maddison ersatte Watson och Williams. Detta fick omedelbar effekt då det bara dröjde tre minuter innan Maddison tog saken i egna händer. Han fick en passning centralt av Matthews, trampade lite på bollen, tunnlade sin attackerande motståndare och drämde sedan in 2-2 (67) med ett stenhårt vristskott i bortre hörnet. Ett slag på bröstet från Maddison och en mycket fin individuell prestation som behövdes vid det här skedet.

Charlton var nu inne i en bra period och det var mer eller mindre spel mot ett mål. Laget varierade med ett både kort och långt passningsspelet. Det korta lockade upp Plymouth i planen och det längre kunde då såra dem i djupled. En sådan sekvens skapade en längre boll på yta, som en bra Maddison snappade upp innan högersidans kortlinje. Han kollade sedan upp och levererade en pass snett inåt bakåt där Washington, helt omarkerad, mötte upp vid straffpunkten. Bollen måste ha studsat till innan den nådde fram, för Washingtons avslut gick skyhögt över i ett annars väldigt bra läge. I 85:e hittade Maddison på nytt Washington med ett instick i straffområdet. Forwarden höll undan sin försvarare, drev ner mot kortlinjen och fick där fick till ett inspel som gick förbi alla vitklädda i straffområdet men ingen rödklädd syntes till för att raka in ett ledningsmål.

Det här var de ordentliga chanserna som producerades för att en seger skulle bärgas men produktiviteten och de rejäla satsningarna fanns inte där. De återstående bytena avlöste varandra utan effekt, och när de sista speltidsminuterna utspelades fick Plymouth hand om bollinnehavet för första gången på hela matchen. De spelade av stopptiden ganska behärskat utan någon intention att gå framåt. Matchen slutade 2-2 och Charlton fick ännu en gång på kort tid nöja sig med en poäng istället för tre.

Efter match
Poängtappet i Shrewsbury kom mycket snöpligt med en straffspark på övertid. Poängtappet i Swindon kom kanske inte lika snöpligt men det var desto mer missvisande med tanke på matchbilden. Poängtappet på The Valley idag kom inte snöpligt men det minst lika, om inte mer, frustrerande då The Addicks hade ett så pass etablerat och dominerande spelövertag, framförallt i andra halvek. Det producerades inte målchanser i överflöd men ändå tillräckligt för att en poäng skulle omvandlas till tre. Maatsen sköt i ribban, Washington sköt över och när väl inspel låg öppna i straffområdet fanns det ingen där som trodde på det hela vägen. Sedan att bollen rullades från kant till kant och kombinerades snyggt vid halva halvplan visar ju på positiva aspekter i det spelmässiga, men detta överskuggas av misstagen och bolltappen när man inte får ut någon produkt av det fina spelet. Ingen skam över pilgrimerna från Plymouth som säkerligen är väldigt nöjda med sin poäng på bortaplan i London. De har haft en oerhört tung svit i cirka en månads tid där poängskörden varit obefintlig. Denna svit bröts förra veckan och nu tog man sig till The Valley med inställningen att spela primitivt genom att ligga lågt med laget, pressa vid rätt tillfälle och sedan hela tiden blixtra till när omställningar gavs. Att de sedan var nöjda med en pinne var mycket påtagligt i matchens slutskede där Plymouth bara försökte hålla i bollen och inte gjorde några allvarliga försök för att anfalla till sig ett segermål. Ryan Lowes taktik föll helt enkelt väl ut.

Defensivt kändes det stundtals ganska oroligt i matchen. Ben Amos var stabil och gjorde det han skulle men mittbacksparet Pratley/Pearce hade svårt att hänga med när Plymouth slog till med snabba vändningar i djupled. Flera gånger fick de snabbt arbeta bakåt för att avstyra potentiella farligheter och det ska också sägas att just detta försvarsarbete inte är deras främsta egenskaper. Chris Gunter höll sig stabil och spelade riskminimerat. Han fick även göra sitt första mål vilket vi gläds åt. Adam Matthews var mycket bra i sina offensiva aktioner och syntes nästan mer där än i den andra delen av banan. Ben Watson gjorde däremot en av sina svagare insatser i den röda tröjan då han låg bakom flera bolltapp. JFC var spelfördelare men hamnade lite långt ner i planen och hade svårt att hantera passningsspelet när laget blev för långt. Ian Maatsen fick hyllningar av Bowyer och gjorde helt klart en del bra saker men i mina ögon var misstagen lite fler. Känns som han hade gjort mer nytta på en frejdig kant i denna match.

En som Bowyer istället hade högre krav på var Jonny Williams, som annars i mina ögon gjorde en bra insats. Detta gällde även Aneke som kanske inte var lika het framför mål men som ändå var mycket delaktig i spelet och gör sig bättre i Charltons sätt att spela än vad Omar Bogle har visat. Washington skapar målchanser och syns men visade i denna match brister i kombinationsspelet och borde gjort ett mål. I likhet med många andra matcher den här säsongen var det ett inhopp som visade sig poängvinnande. Denna gång genom Maddisons indivudella prestation. Nu har jag inte koll på statistiken men Charlton måste ha en väldigt bra procentuell utdelning på sina inbytta spelare denna säsong.

Omgångens poäng går till:
3p – Adam Matthews: Spelade denna match som inverterad (felfotad) ytterback och ångade på bra längs sin kant. Fyllde på, överlappade och var den som matchen igenom satte igång anfall genom att antingen själv driva boll eller sätta sina lagkamrater i bra situationer. Gjorde även assist till kvitteringsmålet. En mycket bra spelare på den här nivån!

2p – Marcus Maddison: För tredje matchen i rad skriver jag att han gör sin bästa match i Charltontröjan men faktum är att han bara blir bättre och bättre nu. Kom in vid rätt tillfälle och gjorde det där målet som man nästan började befara aldrig skulle komma. En läcker tunnel och sedan ett klockrent avslut. Kändes grinig över att han inte fick chansen från start och kom därför in med en bestämd vilja som betalade av sig.

1p – Jonny Williams: Lee Bowyer lär väl inte hålla med mig på denna utnämning, men jag står på mig. Tycker Williams var pigg och var länge den som drev igång Charltons offensiv tillsammans med nämnda Matthews. Hittade rätt ytor att agera på vilket många andra hade svårt med framförallt i första halvlek, och såg ofta till att han kom rättvänd mot backlinjen. När motståndarna upptäckte detta började de istället hantera Williams hårdare och Charlton tilldelades frisparkar. Visst, Williams slarvade en del när ”sista passningen” skulle levereras men det lyckades å andra sidan knappt ingen annan heller med i denna match.

COYA!!!