2022-01-01 16:00

Charlton - Wycombe
0 - 1

Charlton – Wycombe 0-1

År 2021 avslutades illa och år 2022 kan sägas inleddes med samma rubrik. Charlton förlorade nämligen med 0-1, på årets fösta dag, mot Wycombe Wanderers och fick se sin fina hemmasvit brytas.

Tre ändringar synliggjordes sedan matchen mot Plymouth för två veckor sedan. Akin Famewo och Conor Washington var tillbaka, och Josh Davison fick chansen istället för Jayden Stockley som slängt in handduken för dagen. Formationen var 3-5-2 och bjöd annars inte på någon större skräll. Charlie Kirk, Harry Arter, Adam Matthews. Corey Blackett-Taylor och Chris Gunter lämnades utanför matchtruppen.

Lagen ställde upp så här:
Charlton: MacGillivray; Clare, Pearce (c), Famewo; Jaiyesimi (Burstow 84), Gilbey, Dobson (Inniss 88), Lee, Purrington; Davison (Leko 46), Washington.
Ej använda avbytare: Henderson, Souaré, Watson, Morgan.

Wycombe: Stockdale; Grimmer, Forino-Joseph, Jacobson (c); McCarthy, Scowen, Mehmeti (Wheeler 61), Obita; McCleary; Hanlan, Vokes (Stewart 90+2).
Ej använda avbytare: Przybek, Thompson, Horgan, Akinfenwa, De Barr.

Första halvlek
Matchen inleddes inte fullt så sprakande som man annars kan hoppas att en match på nyårsdagen ska vara. Wycombe får väl sägas kom ut bäst till en början och kanske var det en produkt av att de ändå hunnit spela 90 minuter bara några dagar innan. Sam Vokes och Charltonprodukten Brandon Hanlan visade upp sig som potentiella hot direkt med sitt samarbete. Charlton inledde inte dåligt och såg viss lycka i sitt spel att återta bollen och att etablera passningsspel. Däremot visste vi att det stod ett starkt defensivt orienterat lag på andra sidan och snabbt artade det sig svårigheter med att ta sig igenom deras första tredjedel.

George Dobson och Elliot Lee stod för ett par bra aktioner och var de som höll uppe farten på offensiv planhalva. Josh Davison å andra sidan hade ingen lyckad halvlek och hamnade tidigt i en dålig sita. Ett misstag blev till en annan kommunikationsmiss och när de negativa tankarna väl satt sig lyckades han inte sätta ett tillbakaspel på två meter till rätt adress. Det var ingen överraskning att Davison inte lämnade omklädningsrummet inför andra halvlek. Försvarslinjen gjorde mycket bra grejer men fick trots de se sig besegrade vid en situation i 35:e minuten. Wycombe spelade sig förbi på Charltons vänsterkant när Famewo lurats långt ut och understödet bakom inte hängde med. Wycombes bästa spelare, Garath McCleary såg sin chans, fick ett instick och gled förbi Dobson längs kortlinjen när Charltonmittfältaren försökte reparera den lucka som uppstått bakom Famewo. Med gott om tid att sikta sköt sedan McCleary in ett inspel som Vokes rusade mot för att dunka in 0-1 (35) från fyra meter, bakom en chanslös Craig MacGillivray. Få spelare är svårare att försvara sig mot i just den situationen än Sam Vokes, och McCleary befäste sig som Charltons mardrömsmotståndare genom att för andra gången den här säsongen stå för en poängavgörande insats. Baserat på säsongens två möten framgår han som en alldeles för bra spelare för den här divisionen.

Bästa möjlighet till kvittering fick Elliot Lee strax innan halvtidsvilan. Dobson och Lee regisserade en omställning och fortsatte samarbetet via ett väggspel när anfallet som vanligt tappade farten i höjd med Wycombes straffområdeslinje. Lee vinklade upp kroppen och försökte curla in ett skott i bortre men David Stockdale hann se bollbanan i tid och slängde sig för att rädda i sin, för dagen, väldigt fula målvaktströja. 0-1 i halvtid.

Andra halvlek
Josh Davison utgick väntat till förmån för Jonathan Leko och därmed var andra halvlek igång. Wycombe började tillfälligt bäst och fick med sig chanser av den anledningen. Hanlan snodde åt sig bollen från Jason Pearce i en närkamp, för att sedan skjuta rakt på MacGillivray. McCleary skapade sedan en chans på egen hand när han vann kampen mot två Charltonspelare och fick till ett distansskott som styrdes tätt utanför MacGillivrays högra stolpe.

Charlton tog sig sedan in i matchen och fick till sin bästa period. För första gången lyckades man få Wycombes försvar att se oorganiserade ut och då kom även lägena. Bäst chans fick Leko i 59:e sedan Alex Gilbey fått med sig en långboll i djupled och sköt in ett inspel mot första stolpen. Leko stod bra placerad, felvänd mot mål, och styrde bollen i stolpen med en klack. Även om det luktade kvittering var turen inte riktigt med denna gång. Man fortsatte ånga på och tog sig ofta runt längs kanterna men sedan handlade problematiken om att leveransen inte fanns där. Insticken fastnade, inspelen rensades undan och inläggen fastnade på första motståndare. Leko, Dobson, Gilbey och Washington bjöd någon gång på fint kombinationsspel men om passningen sedan väl gick fram blev den så pass omständig att läget hann försvinna. Leko och Washington testade, för omväxlingens skull, med distansskott men utan vidare lycka.

När det inte blev mer av det bra som Charlton ändå lyckades prestera, gled matchen över till Wycombes fördel igen och någon forcering blev det aldrig riktigt tal om för Charlton. Från minut 80 och framåt handlade det mest om fasta situationer, avblåsningar, skadekänningar och ödslande av tid till bortalagets fördel. Mittback Ryan Inniss byttes in för att på klassiskt vis bli en stor och stark forward som skulle ställa till med oreda under slutminuterna. Han lyckades man dock kanppt nå med en passning på hela tiden. När man då hoppades att det skulle kunna bli något tryck framåt hände ingenting alls. Ofantligt långsamma och tråkiga tilläggsminuter avslutades sedan i 99:e minuten med att en, för en gångs skull, lyckad Charltonfrispark nådde Inniss, som nickade mot mål men fick se försöket rensad iväg innan mållinjen och tre poäng var säkrade till Wycombe Wanderers.

Efter match
Det här var ju en himla tråkig start på 2022. Jag vill inte sitta här och skriva att det var någon urusel insats från Charltons sida, för det var det inte. Jag vill inte heller sitta och skriva att Charlton förtjänade poäng, för tillräckligt bra spelade man inte mot ett Wycombe Wanderers. Första halvlek har sina ljusglimtar och sina dippar. Andra halvlek har fler ljusglimtar och färre dippar, i mina ögon, men det där lilla saknas för att göra prestationen till något vettigt och faktiskt vinna poäng.

Charlton är stundtals bra i sin återerövring och i sitt eget spel med boll. Det upphörde dock att vara bra när man närmade sig bortalagets första tredjedel. Alternativen, idéerna och handlingarna tog ofta slut men när de inte gjorde det existerade inte kvalitén för dagen att lyckas prestera eller förvalta det som skapats. Jag tappade räkningen i antalet inspel och inlägg som inte genererade avslut på mål, rensades iväg eller fastnade på första närmsta spelaren. Sedan ska väl inget tas ifrån Wycombe som hänger sig fast i tabellen toppskikt, där man är av en anledning. Man är defensivt starka och hamnar alltid med rätt antal spelare på rätt sida för att försvara sitt mål. Släpper alltså sällan till omställningar och är svåra att penetrera med instick. Samtidigt som där finns tillräckligt med kvalité för att föra sin egen matchbild, anpassar de gärna sig till att ligga lågt och försvara en ledning. Att ha Sam Vokes, Brandon Hanlan och Garath McCleary mot sig som försvarare när man måste chansa med folk framåt är inte kul. Det gör väl mest bara ont att Wycombe är två vinster av två matcher bättre än Charlton säsongen 21/22. Burtons storvinst över Crewe gjorde även att de, med en match mindre spelad, studsade förbi i tabellen med två poäng.

En sista fundering som gör en fundersam och som hänger ihop med att övergångsfönstret nu öppnat, är Charltons svaghet att förändra en matchbild när det inte fungerat. Man hittar liksom inte en väg in i matchen och alternativen känns både få och relativt svaga. Vi har vant oss vid att Jayden Stockley och Conor Washington är anfallarna som gäller, där Stockley är bollmottagaren i boxen och Washington är löparen i kanalerna. Nu fanns inte Stockley med och alternativen därutöver är relativt svaga. Josh Davison är spelaren som får chansen i stället och, visst, han är stor, stark och jobbar stenhårt för skölden på bröstet. Men i det långa loppet är Davison än inte en tillräckligt bra utvecklad spelare för att axla det ansvaret som krävdes i till exempel lördags. Nu gjorde han visserligen märkbart svaga 45 minuter (vilket han givetvis själv vet om) och vi har sett han fylla en funktion i matcher mot Gillingham, Bolton och Portsmouth. Men spela tanken när Stockley har varit med och det behövs en förändring för att förändra matchbilden? Då är det Davison och unge Mason Burstow som just nu är alternativen. Nämnde Burstow är ung, intressant och har tagit för sig men där ska vi inte tala om att behöva axla ansvar. Burstows tid kommer men den är inte nu. Jonathan Leko blev inbytt och fick 45 minuter som forwardsalternativ men han har inte varit sig riktigt lik sedan skadan och gör sig helt enkelt inte bäst som en av två forwards i nuvarande formation. När det nu vankas övergångsfönster igen är det alltså längst fram jag hoppas och kan förutse att det behövs förstärkning. På tal om att förändra matchbilder kan jag för tillfället verkligen sakna Lyle Taylors kylighet och Chuks Anekes genombrottskraft.

Omgångens poäng
3p – Jason Pearce: Tycker kaptenen står upp bra matchen igenom och tog verkligen kampen mot en bra forwardsduo. En kamp han många gånger gick segrande ur och enligt statistiken är det just antalet vunna dueller som imponerar.

2p – Akin Famewo: Lite omständighet och trubbig i situationer där han kan spela enklare med boll, men annars gör Famewo en bra insats likt försvarskollegan Pearce. Är den som står för leveransen mot slutet när det krävs öppnande passningar framåt för att slita isär Wycombes försvarslinje. Samtidigt stark i duellspelet, som alltid.

1p – George Dobson: Bra i erövringen och passningsspelet. Sätter de flesta fötterna rätt och vinklar nästan alltid upp kroppen rätt för att ge sig själv bästa förutsättningar med bollen. Då levererar han även bra förutsättningar för sina kamrater med passningar och vunnet bollinnehav. Hänger inte riktigt med McCleary vid deras mål men tar i samma situation ett defensivt ansvar djupt ner i planen som inte alltid en spelare i hans position ska behöva ta.

COYA!