Hartlepool – Charlton 2-2 (5-4 efter straffar)
Drömmen om en cupfinal på Wembley krossades via en förlust på straffar uppe i Hartlepool. Charlton kom helt enkelt inte upp i nivån som krävdes för att avancera förbi ett League Two lag till semifinal.
För första gången av denna EFL Trophy upplaga var inte Charltons startelva självklart roterad. Craig MacGillivray startade i mål och hade en försvarstrea framför sig med Adam Matthews, Jason Pearce och Akin Famewo. Wingbacks blev Jonathan Leko och Ben Purrington, medan Albie Morgan, Alex Gilbey och Ben Watson utgjorde mittfältet. Längst fram ställdes Mason Burstow och Conor Washington. Sett till senaste ligamatchen var det en hel del nya ansikten men det var samtidigt den mest ordinarie startelvan som mönstrats i cupen hittills. På samma sätt kan tyvärr inte Hartlepools startelva beskrivas. Genom en kort jämförelse med laget tre senaste ligamatcher, gick det att uttyda att endast Ben Kilip, Timi Odusina, Mark Shelton och Mark Cullen var de mer ordinarie namnen som startade matchen. Uppfattningen var alltså ett etablerat Charlton ställdes mot ett mer roterat Hartlepool.
Lagen ställde upp så här:
Charlton: Macgillivray; Matthews, Pearce (c), Famewo; Leko (Blackett-Taylor 70), Gilbey, Watson (Clare 80), Morgan (Lee 80), Purrington (Castillo 88); Burstow (Aneke 70), Washington.
Ej använda avbytare: Henderson, Inniss.
Hartlepool: Killip, Sterry, Hendrie, Odusina, Francis-Angol, Smith, Crawford, Shelton, Olomola (Molyneux 70), Grey (Ogle 85), Cullen.
Ej använda avbytare: Boyes, Bryne, Liddle, Ferguson, Featherstone.
Domare: S. Barrott
Publik: 3,615 (235 from Charlton)
Första halvlek
För första gången sedan League One säsongen 2011/12 sparkade Charlton igång en tävlingsmatch på The Suit Direct Stadium (tidigare Victoria Park) i Hartlepool. Det började inte heller bättre än att Hartlepool stack upp och lite överraskande tog ledningen i 7:e minuten. Charlton hade börjat bäst men ibland krävs det bara en långboll på rätt yta för att ett ledningsmål. Martin Smith bröt fram och lyfte en boll över Charltons backlinje från mittplan så unge Joe Grey sprang sig fri och lobbade in 1-0 över MacGillivray. Charltons försvarslinje försökte ställa offside, Matthews låg ett steg efter och Grey lyckades då undvika offsidefällan och skapade sig istället ett friläge.
Charlton hade läge att kvittera i 13:e minuten när Washington stötte ett inlägg från Purrington utanför första stolpen och strax därefter i 17:e kom också 1-1. Washington sprang på djupet och vann en duell mot målvakt Kilip som var ute på vift långt ut i eget straffområde. Washington fick med sig boll och skickade in ett inlägg från vänster. Gilbey vann luftduellen i straffområdet och la upp för Mason Burstow som inledde med att skjuta så Kilip stod för en benparad men returen studsade ut tacksamt och Burstow kunde slängnicka in 1-1 i ett rätt övergivet mål. Man hade nu kvitterat ett inte helt välförtjänt underläge men istället för att bygga vidare på det släppte man ifrån sig matchen igen.
Hartlepool hade nämligen härefter en bra period där varje boll mot Charltons backlinje hotade. MaCGillivray släppte en läskig på ett distansskott i 26:e och just distansskotten avlöpte varandra. Charlton hade problem att få till sitt spel och stod för mycket enkla misstag på egen planhalva, vilket gjorde att man ofta tvingades försvara felvända. Washington stod för ett hårt arbete offensivt och hoppet låg till att han skulle tajma rätt med en djupledsboll och vinna kampen mot tre försvarare. Något han stundtals också lyckades med.
Det kändes därför ganska ologiskt sett till matchbilden att Charlton helt plötsligt tog ledningen när nästan en halvtimme var spelad. Jonathan Leko fick en mot en på kanten och tempoväxlade sig förbi med ett inlägg som följd. Båda Purrington och Washington gick mot boll vid bakre stolpen och förstörde egentligen mer för varandra, men den förstnämnde lyckades ändå få till en nickpassning snett inåt bakåt som Gilbey hanterade genom att ta ett steg tillbaka och med en 360 snurr svingade han in 1-2. Charlton hade lyckats pausa en sämre period i matchen med ett ledningsmål.
Hemmalaget slog dock inte av på takten och kämpade verkligen för att hinna med en kvittering innan halvtid. Crawford hade ett skott som smet precis utanför, likaså Olomolo och ett eget försvarsmisstag tvingade MacGillivray att komma ut och agera vid ett tillfälle. Charlton höll stånd till visselpipan ljöd men man skulle inte vara helt belåtna med den första halvleken. Inte med mer än att ledningen då gjorde så att man hade en fot i semifinalen.
Andra halvlek
Det skulle inte bli fullt så chansrikt i andra halvlek men den skulle ändå ha sina likheter med första. Charlton fortsatte leta efter att få till sitt spel från mittfält och framåt. De ständiga bolltappen gjorde att försvaret blev osäkra och misstag följde på det. Framförallt blev det mycket bolltittande i situationer där man väntar sig att lagkompisen ska lösa situationen själv. Ett exempel när Matthews tar fram boll till höger och letar efter att någon ska visa sig i hålet i mitten mellan försvar och mittfält. Ingen tar ytan och visar sig i luckan, Matthews blir trängd till slut på kanten och sätter in bollen på chans, vilket får han att se dålig ut då laget tappar boll och riskerar en omställning. Istället springer Burstow och Washington i passningsskugga och tittar på vad Matthews ska hitta på, när egentligen en borde möta i hålet och en drar på djupet. Likadant lämnas Leko närmast alltid ensam för att på egen hand klara av sina en mot en situationer.
Runt minut 70 började båda lagen göra förändringar med olika syften. Charlton slängde in Chuks Aneke och Corey Blackett-Taylor, medan Hartlepool fick in anfallaren och den för detta Sunderlandspelaren Luke Molyneux. Det var sedan hemmalaget som fick effekt av detta. Mark Cullen tvingade MacGillivray till en bra räddning i 72:a som gav en hörna. Via den fasta situationens andravåg hamnade bollen hos Molyneux och genom att vika in från höger med vänsterfoten smällde han in 2-2 (73) med ett hårt skott i bortre hörnet.
Fler förändringar följde och svängig matchbild där omställningar och anfall löpte av varandra fortsatte. Detta utan dock att någon lyckades avgöra matchen och ett oavgjort resultat efter 90 minuter fotboll tog lagen till en straffsparksläggning. Straffarna höll på närmast samtliga håll hög klass. Lagen höll sig jämsides under de tre första omgångarna där alla satte sina. Washington, Gilbey och Clare hade då stigit fram för Charltons del. Men i fjärde rundan sköt Elliot Lee i samma hörn som Kilip slängde sig och när Molyneux förvlatat sin var hemmalaget i ledningen inför sista rundan. Chuks Aneke höll hoppet vid liv till sista straffen genom att kvittera med Charltons sista straff men Jamie Sterry var lika säker som sina föregångare och placerade in avgörande 5-4 för Hartlepool som tog sig vidare till EFL Trophys semifinal.
Efter match
Vilken enorm besvikelse. Det var första gången på länge jag kände sådan nervositet inför en Charlton match och en sedan så kraftig tomhet efter. Det här var Charltons chans att göra någonting med den här säsongen, som i nuläget kommer beskrivas som en missräkning när allt ska summeras framåt våren. En finalplats på Wembley och möjlighet till cuptitel hade kunnat förändra det men där blev en bortamatch mot ett motstånd från League Two för svårt. Personligen har jag förespråkat att laget skulle gå för den här titeln med tanke på hur insatsen i ligan har utvecklat sig. Chanserna till något positivt där är redan minimala. Det var därför befriande att se Charlton ställa upp med det laget som man gjorde. En startelva som borde kunnat avgjort och hållit undan en ledning mot Hartlepool under 90 minuter. Nu presterade inte spelarna som förväntat och kunde ändå få matchen till en straffsparksläggning. Där var Hartlepool strået vassare och därmed har de fortfarande möjligheten att göra sin säsong till något utöver det vanliga. Att som för Charltons del dessutom åka ur cupen i kvartsfinal är extra kännbart då det är precis då som man börjar känna som supporter att det här kan gå bra. Nu får vi istället blicka framåt och se vart en lång vår med seriespel kan ta oss i tabellen.
COYA!
