Krönika: Mitt lag – Charlton Athletic FC
Oliver Fredriksson, ny skribent för Charlton, presenterar sig här på sajten.
Ja, varför blev det Charlton? Den frågan har jag ställt mig många gånger och jag vet inte om jag någonsin lyckats precisera ett svar. Är det så enkelt att jag fastnade för färgerna kombinerat med det kompletta emblemet på bröstet? Ja, det är möjligt att det var så. Eller var det för att jag växte upp med ett Charlton, representerat av flertalet solida spelare i Dean Kiely, Richard Rufus och Matt Holland? Ja, det är ytterligare en aspekt. Helt ärligt tror jag inte det finns något konkret svar på den fråga jag så många gånger försökt besvara. Men jag ska ändå göra ett nytt försök.
När jag växte upp var det precis som nu de stora lagen som lockade. Manchester United, Liverpool, Arsenal, det är ju dem och deras fotboll man ska anamma. Absolut, tänker jag och håller bitvis faktiskt med. Det finns spelare i Chelsea som verkligen tagit en plats i mitt hjärta, just på grund av den vackra fotboll de presenterat. Charlton var varken ett storlag som lockade, eller en klubb som drog till sig supportrar genom en vacker fotbollsfilosofi. Det Charlton istället visade upp var en ”svängig” fotboll. Inte alls något riskminimerande spel baserad på motstånd. Charltons fotboll bjöd på fart åt båda håll, vilket alltid inbjöd till olika känslostormar. Långa trender med negativa resultat kunde snabbt förbytas mot obesegrade perioder. och plötsligt stod en Europaplats runt hörnet. Detta förenat med en spelartrupp innehållande medelmåttiga aktörer, rutinerade rävar och unga hungriga spelare. Dessa känslostormar är något jag verkligen fastnade i. Höga dalar blandat med djupt mörker.
De senaste 10 åren har dock mestadels inneburit sportsligt mörker. Mycket beroende på en dalande ekonomi och dåliga förhållanden i klubbens styrelse. Trots detta har jag inte haft anledning att ge upp mitt supporterskap. Klubben har fortsatt under dessa år givit mig doser av hopp om att en dag åter få se de röda tröjorna i Premier League.
Till och med när den värsta av tider utspelade sig säsongen 2008/09 kunde ny frukt frodas. Degraderingen från Championship var ett faktum, endast två säsonger efter det liknande resultatet i Premier League och ekonomin var mer körd i botten än någonsin. All förtvivlan borde varit accepterad, men på fotbollsplanen hade en då endast 16 år gammal talang vid namn Jonjo Shelvey tagit sina första kliv och en ljusglimt uppenbarades. Helt plötsligt kändes inte framgång allt för långt borta, och framtidstron skapades på nytt.
Denna situation kan jämföras med de övriga emotionella stunderna och det gav mig precis den framtidstro jag kände under åren i Premier League när Scott Parker gnetade på mittfältet eller när Darren Bents mål avgjorde säsongens tabellplacering. Senast i raden var det Ademola Lookmans prestationer under förgående säsong, eller årets positiva resultat i League One som skänkt nytt ljus i tillvaron. Att åter en dag få skymta det vita svärdet på de största av platser i den finaste tävling som uppfunnits.
/Oliver Fredriksson
*** *** ***
