svenskafans-logo
Lagbanner
2024-10-26 16:00

Charlton - Wrexham AFC
2 - 2

Matchreferat: Charlton - Wrexham AFC 2-2 

Matchreferat: Charlton - Wrexham AFC 2-2 

Det går inte att klaga på underhållningen den senaste veckan. På ett närmast utsålt The Valley slutade prestigematchen mot Wrexham 2-2, där matchens sista spark bestod av ett kvitteringsmål på straff från Matty Godden. 

Prestigemöte var det ja. Det har ju blivit så när det involverar Wrexham AFC, en av säsongens nykomlingar från League Two. Ända sedan 2020, då klubben köptes upp av kändisduon Rob McElhenney och Ryan Reynolds, har klubben utvecklats till ett nytt pop-lag, med kraftig exponering och stark finansiering. Sedan dess har dessutom resan, mer eller mindre, gått spikrakt uppåt i seriepyramiden - och nu är man alltså i tredjedivisionen, i League One, där succén inledningsvis har fortsatt med en omedelbar topplacering och jakt på en ny uppflyttning.  

Charltons kommunikatörer och marknadsavdelning var givetvis inte sena med att ringa in hemmamatchen mot realitylaget som säsongens kanske största match på SE7. Det har varit reklamskyltar med “Welcome to London” (anspelade på Wrexhams egna dokumentärserie), aktiviteter på arenaområdet, jippon på sociala medier och matchspecifika halsdukar med båda lagens emblem. Ja, en hel del ståhej från klubbens sida som får amygdala att arbeta och framkalla kräkreflexer, men samtidigt ett logiskt agerande i tiden som vi lever. Och resultatet blev på många sätt lyckat. För första gången på länge förväntades The Valley bli utsålt, vilket det nära inpå blev med en publiksiffra på över 24 000 åskådare. Det sker inte varje vecka. 

Så nu skulle Charlton och Wrexham ställas mot varandra - den första matchen lagen emellan på 40 år. Matchen stod som avslutning på ett tufft spelschema för Charltons del. Förra helgen gav en lovande hemmamatch snål utdelning mot Stockport (1-1) och i tisdags sjabblade man bort två poäng i slutminuten mot Barnsley (2-2), som visserligen var fysiskt överlägset under matchens gång. Just den nuvarande bristen av fysik i Charlton misstänktes även bli ett problem i den här matchen, då Wrexham - under ledning av tidigare Charltontränaren Phil Parkinson - är ett fysiskt tungt, rutinerat lag som trycker ner sina motståndare. I Charltonlägret saknades nämligen fortsatt några av truppens kraftfulla kort i Lloyd Jones, Kayne Ramsay, Dan Potts, Gassan Ahadme och Chuks Aneke. Nyttiga spelare att ha i den förväntade matchbilden, men som nu utgör en lång skadelista. 

På tal om att Wrexham coachas av Parkinson, tränare i Charlton mellan 2008-11, så är det ett lag präglat av ganska många kopplingar till Charlton. Utöver Parkinson så fanns tre, ganska nutida, före detta Charltonspelare med i deras matchtrupp. Eoghan O’Connell (19 matcher 2022-23) fick inleda på bänken, men med från start fanns både Elliot Lee (34 matcher 2021-22) och George Dobson (126 matcher 2021-24). Av dessa var det givetvis mest fokus på Dobsons comeback på The Valley och SE7. Dobson, som dessutom var lagkapten för Charlton under de två senaste säsongerna, lämnade klubben under uppmärksammade former efter föregående säsong, och landade efter många om och men som Wrexhamspelare när nuvarande säsong skulle ta vid. Det är egentligen dumt att bli alldeles för fäst vid enskilda spelare, men George Dobson var verkligen en av få pålitliga ljusglimtar under de senaste tre bedrövliga säsongerna. Han blev verkligen en spelare man tog till sig, lärde sig att uppskatta och som man fick en relation till. Det gjorde ont att se honom beträda The Valley iförd ett annat emblem, det gjorde det. 

Hur som haver, Nathan Jones fortsatte att mönstra ett Charlton i en fyra-två-tre-ett formation. Will Mannion fanns i mål, och försvaret från vänster bestod av Josh Edwards, Macauley Gillesphey, Alex Mitchell och något överraskande Tennai Watson. På mitten kamperade Conor Coventry, kapten Greg Docherty och tisdagens tvåmålsskytt, Luke Berry. Karoy Anderson och Tyreece Campbell utgick från varsin kant, medan Matty Godden stod kvar som forward. Värt att notera från bänken var att Danny Hylton - den spelande hjälptränaren - fanns med i en matchtrupp för första gången under sin Charltontid. 
 


Vi har ju redan sett Charlton hantera matchbilder och motstånd olika under säsongen. Ibland positivt, ibland negativt - såklart. Ett sådant mönster har varit att man har kommit ut starkt och stått för bra insatser när förväntat bra motstånd har kommit till The Valley. Bolton (2-0), Birmingham (1-0) och nu senast Stockport (1-1) som starka argument och exempel. Så var det även denna helg när matchen mot Wrexham sparkades igång. Charlton - och Wrexham för den delen - kom ut bra och visade att det här minsann var en match mellan två bra fotbollslag. 

Trots en bra start så hamnade Charlton tidigt i mindre önskvärda situationer. Tennai Watson, som fick starta matchen i och med Ramsays frånvaro, satte sig ned tidigt och pekade på en skadekänning. Det var nästan komiskt så tidigt det var och där tvingades Charlton nyttja ett av sina tre bytestillfällen. Man kan fråga sig om Watson verkligen inte kände av detta på uppvärmningen? Hur som helst, Rarmani Edmonds-Green ersatte. 
Som efterrätt på det skulle också Charlton släppa in matchens första mål - något oväntat var även detta. En frispark, långt ute till höger, sveptes in från Thomas O’Connor, nickskarvades vidare av Conor Coventry och ställde Mannion, som själv stötte in bollen i eget mål till 0-1 (16). Ett dråpligt mål att släppa in när man startat matchen ganska bra. 

Som tur väl var kunde Charlton snabbt inpå jämna ut tillställningen igen. Ett efterspel efter en hörnspark ledde till att Charlton kunde bita fast bollen på Wrexhams planhalva och ta hand om en andraboll vid mittplan genom Josh Edwards. Han matade in ett nytt, högt inlägge mot ett överbelastat straffområde där Macauley Gillesphey stannat kvar. Han såg till att vinna sin duell i kampen om höjdbollen och nicken som följde gav en perfekt bollbana som blev till en lobb över Arthur Okonkwo och in i mål. 1-1, i matchminut 23. 

Härefter kom Charlton lite av sig och matchbilden började få sina likheter med hur matchen i Barnsley, under tisdagskvällen, hade utvecklat sig. Det blev märkbart att Charlton inte riktigt kunde matcha ett fysiskt, robust Wrexham över hela planen. Man liksom gnuggade sig till ett övertag, och i den vevan var Wrexham nära ett nytt ledningsmål när Elliot Lee träffade ribbans överkant med ett skott. Det var känslan när Charlton gick in med ett 1-1 resultat till halvtidsvilan, och konsekvensen blev att Nathan Jones gjorde sitt andra byte i paus, med syftet att göra sitt lag mer kraftfullt. In kom Miles Leaburn med muskler, ut gick Anderson - för andra matchen i rad. 

Relativt tidigt in i den andra halvleken, efter en kvart, skulle även Terry Taylor och Allan Campbell introduceras i matchen, och häromkring upplevde Charlton sin kanske bästa period. Det uteblev även denna gång en slutprodukt, men Tyreece Campbell hotade, utmanade och kom till lägen. Taylor hade samtidigt en farlig frispark, och Godden sköt över från distans ett stund innan det. När inte detta gav någon slutprodukt och källa till ytterligare energi, så kom Charlton åter av sig - och det mer starka Wrexham, med mycket EFL-rutin i Dan Scarr, James McClean, Dobson och Andy Cannon, gjorde matchen till sin igen. Här gick Charlton snabbt från sin starkaste, till sin svagaste period i matchen, vilket Wrexham utnyttjade. 

Vid en lång anfallsuppbyggnad från Wrexham, var Charlton långa och utspridda. Dobson tog yta centralt, hittade Cannon med en passning i djupled, som i sin tur väggade sig framåt i straffområdet med hjälp av en brytning från Mitchell framför Paul Mullins fötter. Här hängde  inte Charlton med i varken passningar eller löpningar. Cannon återfick bollen i straffområdet och smällde in 1-2 (72) genom ett distinkt avslut. 
Härifrån uppdagades det sedan aldrig något ärligt hopp om att Charlton skulle kvittera och få med sig något från matchen. Man upplevdes trötta, och troligtvis var det en tuff vecka mot tufft motstånd som började ta ut sin rätt.

Det som dock gav möjligheten till att faktiskt få med sig något var att det handlade om ett uddamålsunderläge och att den inbytte domaren Alan Dale (ordinarie domaren Sam Purkiss utgick skadad i den första halvleken) tilldelade en sju minuter lång tilläggstid. I inledningen av denna gjorde Charlton sitt sista byte, ett offensivt sådant. Danny Hylton byttes in och blev spelare nummer 1000 att representera Charlton Athletic på en fotbollsplan - det ni!

Under tilläggstiden erhöll Charlton, i grevens tid, en frispark på offensiv planhalva. Allt flyttades fram och Taylor vispade in bollen mot straffområdet. Högst upp i följande luftduell nådde Leaburn, som nickade ner bollen i marken så att den studsade upp på Max Cleworth arm. Phil Parkinson blev givetvis galen över beslutet och menade efter matchen att straffen var orimligt dömd - för straff blev det av situationen. Cleworth gjorde sig aningen större med sitt armparti, en del dömer nog straff, en del inte. Fram, med matchens sista spark, klev i alla fall Matty Godden, och det var en situation han är skapad för. Godden tog sats, rusade fram, och smällde upp 2-2 (90+7), mitt i mål, rakt upp i nättaket. The Valley exploderade, naturligtvis, och en poäng var denna gång “vunnen”. 

Med det sagt kommer Charlton ut från ett tufft spelschema med en vinst och tre raka kryss. En styrka i sig att inte förlora, men kanske att någon match borde blivit vinst, och någon annan borde kanske ha blivit förlust. Nu går man istället in i November och då vankas det ett par cupmatcher på rad. På tisdag blir det den andra gruppspelsmatchen i EFL Trophy, hemma mot Chelseas U21-lag, och på lördag går man in i FA-cupen genom att resa till Roots Hall och Southend United. 
 
Omgångens poäng 
3p - Alex Mitchell: I grunden kanske inte lagets bästa spelare i den här matchen, även om Mitchell också var bra. Han stångades duktigt med starka forwardsduon Mullin och Palmer och bidrog med flera brytningar och blockeringar. Ibland sticker man dock ut mer än genom att enbart spela och Mitchell var den i Charlton som brann mest under den här matchen. Han firade allt som gick att fira, gestikulerade mot bortafansen och skrek motståndare i ansiktet. Fortsätter han med den här energin framöver behöver inte vägen vara särskilt lång för att bli en publikfavorit. 

2p - Conor Coventry: Spelmässigt bäst i Charlton. Tog kampen med ett bra mittfält i motståndarlaget och matchade dem. Vi har inte sett tillräckligt av Coventrys höjd i Charlton, men han erbjuder en pålitlighet och solida prestationer som inte många andra gör. 

1p - Macauley Gillesphey: Ingen fullfjädrad insats från Gillesphey, som fallit utrymme för en hel del befogad kritik under de senaste matcherna på grund av sin ojämnhet. Men målet, det lobbnickande avslutet, var en fröjd för ögat och var väldigt lämpligt producerat för att Charlton skulle få med sig något från den här matchen. 
 
Matchfakta 
Charlton: Mannion, Watson (Edmonds-Green 4), Gillesphey, A Mitchell, Edwards, Docherty (Taylor 62), Coventry (Hylton 81), Anderson (Leaburn 46), Berry (Campbell 62), Godden, T Campbell.
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, Small.

Wrexham: Okonwo, Barnett (Revan 85), Cleworth, Scarr, O’Connor, McClean, Rathbone (Cannon 70), Dobson, Lee, Palmer (Faal 86), Mullin. 
Ej använda avbytare: Burton, O’Connell, Bolton, James.

Mål: 0-1 (16) självmål, 1-1 (23) Macauley Gillesphey, 1-2 (72) Andy Cannon, 2-2 (90+7) Matty Godden (straff). 
Publiksiffra: 24,692 (2,647 från Wrexham)
Domare: Sam Purkiss (Alan Dale 36)

UP THE ADDICKS!!




















 

Oliver Fredrikssonoliver.f.98@hotmail.com@oliverfredriks2024-10-28 20:38:00
Author

Fler artiklar om Charlton