Lovén Calling "Saker att vara glad för-Saker att glömma-saker att komma ihåg"
Säsongen är slut. Den stora längtan till nästa tar vid. En sommar som man förväntas fylla med sköna dagar i Italien däremellan.
Minnena av Contes första säsong. Terrys sista säsong och ligatiteln däremellan är de minnen man tar med sig in till sommaren.
Vi förlorade förvisso igår och missade chansen till en dubbel. Det är saker vi kan förtränga och istället komma ihåg att det förmodligen innebär att Wenger förlänger sitt kontrakt tills den dag han blir ett med sin kokong till overall.
Den synen glädjer i alla fall mig.
Contes första säsong. Kunde det ha slutat bättre? ( Jag talar fortfarande inte om Fa-cup finalen) eller kunde den ha slutat på ett annat sätt? Både ja och nej. Conte försökte enligt ryktet ganska tidigt få sin prägel på laget genom att värva Romas Walter Sabatini som ersättare för Emenalu vars tvivelaktiga kompetens redan ifrågasatts av många i många år.
Nu gick det inte vägen eftersom Emenalus kanske viktigaste talang : Att hålla sig kvar och le vid rätt tillfälle för stunden vägde tyngre än Contes önskan.
Kanske det inte var en personlig sak mot sportchefen. Vänder man på det så identifierade Conte väldigt tidigt vad som saknades i laget. Tyngd på mittfältet och en ersättare för Douglas Costa när den kroniska formdippen när den engelska februarifukten når sydamerikanska ryggmärgar.
Med facit i hand. Med Kanté och Michu i laget tycker jag att han lyckades. Den förstnämnde ser jag som en av de viktigaste värvningar vi har gjort på de senaste åren. Jag är säker på att Makelele ler nöjd i sin speciella del av Chelseahimlen.
Men det kanske inte är det största bidraget som Conte gjorde för laget. Att han var flexibel när det kommer till taktik och uppställningar det visste vi sen innan men det han kom med i bagaget är minst lika viktigt.
Glädjen. Euforin att vara precis där man är. Lyckan över utmaningen som en klubb som Chelsea är nog minst lika viktig. Att på bästa kbt-vis vända en underprestation, se utmaningen men ändå tro på det man gör-Det är en lycka i sig att beskåda.
Borta är bussar. Borta är pekpinnar och borta är det ego som ständigt behövde näring. Contes förmåga att skapa ett lag var det som behövdes för att den Mourinska permafrosten skulle släppa sitt grepp om omklädningsrummet.
Jag hade varit nöjd med en fjärdeplats innan säsongen startade. Det hade varit en bra grund inför nästa. Jag har sett Chelsea byta ansikte så många gånger att jag inte förväntade mig annat än en bättre stämning i klubben och varit fullständigt belåten med det. Men som många gånger innan så reagerade laget över förväntan när de har en tränare som har den rätta kombinationen.
Det är ju bara det. Jag kan inte glömma det som hänt tidigare tränare när framgången kommit snabbt. Först brister knopparna ut i vår och blommar nästan direkt för att sedan frysa fast i frosten när hösten kommer.
Jag vill inte att det ska hända den här gången. Inte med det här laget. Inte med Conte. Förbannelsen finns där, i väggarna. I styrelserummet. Bland Spelarna som en demon ingen exorcist har kunnat driva ut.
Jag kan skriva att jag hoppas Conte får utrymme att reda ut problemen när de kommer. Jag skrev det men jag tror inte på orden. Ingen tränare har fått ro att reda ut problemen i Chelsea så Contes enda alternativ i framtiden är att vinna och fortsätta vinna i all oändlighet för att vara säker.
Å andra sidan. Är det någon som är skapt för en utmaning av denna dignitet är det Conte. Han är en vinnarskalle av det rätta slaget. Han är ingen som slår näven i väggen när det går emot. Han analyserar och kommer fram till vad som gjorde att han förlorade och vad som behövs för att börja vinna igen. I hans värld finns inga syndabockar. Man vinner och man förlorar tillsammans som ett lag och det är väl just det som gör honom så speciell i en värld där det egna CVt ofta går före laget.
Så istället för att befinna mig i extatisk eufori över ligatiteln och tacksamt kyssa marken går på så sitter jag här, fast i ett evigt Å- ena- sidan- å- andra sidan rundgång utan möjlighet att ta mig därifrån. Jag vill inte verka otacksam eller defaitist för jag vet att jag innerst inne är lycklig över både Conte och ligaguldet.
Så vad behöver jag i en tid då Tottenhamfansen firar att de nästan lyckades vinna dubbeln eller att United just genomfört fotbollshistoriens mest meningslösa rad av matcher utan förlust?
Egentligen. Inget mer.
Carefree.
