Chelsea – sett, hört och läst vecka 37
Det var veckan då det konkurrenter vek ner sig samtidigt som Chelsea utmålades som de nya Invincibles.
Bara sex omgångar in i den nya säsongen höjdes medieröster om att Premier League är färdigspelad. Och allt är förstås elaka Chelseas fel som förstör fotbollen genom att vara bättre än andra. Märkligast av allt är väl ändå att det ger ett unikt tillfälle för begreppen ”Peter Wennman” och ”visdomsord” att samsas i samma mening. ”Chelsea har seglat iväg en bit däruppe i toppen, men det vore ju löjligt att säga att det är klart när det är runt 100 poäng att spela om”, summerar han med sedvanlig brist på finess men med ett korrekt innehåll. Den här gången.
Det fanns annars många smickrande omdömen att läsa om Chelsea efter segern i den tidiga seriefinalen mot Charlton (2-0). Även om intrycket är att matchen handlade om annat än fotboll.
Alan Curbishley (Charltons tränare): "If we forgot about the 90 minutes' football and had a race instead the majority of their players would win it. If we just went to the weights room they'd win that as well. They are athletes. They are so powerful and strong."
The Independent: “A few years ago Arsenal upped the stakes in the Premiership by fielding a team of footballing athletes, men who could pass, shoot and sprint 100 metres in 12 seconds. Chelsea have taken it on another notch. They can pass, shoot, sprint 100m and bench press 300lb (drygt 136 kilo. reds anm).”
Daily Telegraph: “Like heavyweights among game middleweights, Jose Mourinho's power players again brushed aside a challenger without a single punch being landed on their perfect record.”
Alan Hansen, BBC-expert: “They have that unbelievable level of desire and hunger to win. At Charlton it looked like they were fighting for their lives. It is all very well having the money, you have to have the hunger and desire.”
Chelsea gör i alla fall sannerligen skäl för lejonet de bär i sitt emblem.
Terry, Essien, Robben, Makelele, Gallas & Co. Disciplinerade, organiserade, skickliga, ödmjuka och kreativa. Det är en gyllene generation som bär Chelseatröjan med den äran. Finns egentligen bara en sak att klaga över. Strumporna. Med Tiago försvann det genanta hårbanden, men hur är det egentligen möjligt att granithårde John Terry och storvuxne Didier Drogba kan med att ha strumpor uppkavlade över knäna? Trodde aldrig jag skulle behöva säga det till Terry, men - kom in i matchen!
Förresten, i den långa raden av rekord som Chelsea fortsatt att sätta tillkom ytterligare ett i lördags. Drygt 15 minuter in i matchen mot Charlton blev Chelsea den klubb som hållit nollan längst från starten av en ny säsong. Att det dessutom var Manchester United som förlorade rekordet gjorde ingen ledsen.
En relativt ny sång skaffar sig ett allt fastare grepp om fansen. Mot Charlton var det dags igen, när bollarna trillade in: ”That’s why we’re champions”. En tidig klassiker.
José Mourinho, assisterande tränare Steve Clarke, Joe Cole och Frank Lampard visade alla öppet förståelse för Chelseafansen oro över biljettpriserna. De 29 575 som såg matchen mot Anderlecht blev starten på veckans mest omskrivna kampanj, ”Real Prices for Real Fans”, uppstartad av supporterinitiativet Chelsea Supporters Group, CSG. Fortsättning följer.
Mest passande namnet i fotbollsvärlden kan nog en av Chelseas motståndare i Anderlecht göra anspråk på. I alla fall ur engelskspråkigt perspektiv. Är man defensiv mittfältare och heter Mark de Man blir det inte mycket bättre.
Och på tal om defensiv, så visade Anderlcht med all tydlighet vad det var som gällde på Stamford Bridge. Sedan Frank Lampard nätat och Anderlecht satsade på att hålla siffrorna nere dog matchen. Sömnpiller är en mild beskrivning.
Under rubriken ”It’s too soon to call Mourinho great” hävdade The Guardians Kevin McCarra deperat i en krönika att man inte ska ha för bråttom att utpeka portugisen som, just det, en stor tränare. Kanske är det jag, men i min värld är i alla fall alla managers som vunnit tre inhemska ligatitlar, två europeiska cuptitlar och två inhemska cuptitlar på tre år en ”great manager”. Många stora tränare skulle vara stolta över den titelsamlingen under en hel karriär. Kanske har Mourinho gjort det för snabbt för vissas smak.
”Jag måste lära mig att ta en förlust”, erkände José Mourinho förra året. Men det är uppenbarligen en läxa i ett av få ämnen Mourinho inte bemästrar. Inför Anderlechtmatchen summerade han fjolårets Champions League-möte med Liverpool på följande vis: ”Det är svårt att glömma att vi missade finalen trots att våra motståndare inte gjorde mål. Vi åkte ur utan att släppa in något mål, Liverpool gick vidare utan att göra något mål.”
”Chelseas manager har fått sparken”. Det är säkert rubriken många motståndare drömmer om. Och den är sann. Tyvärr för drömmarna handlar det om damlagets tränare. George Michaelas har inte haft något flyt med Chelsea damlag, nykomling i högsta serien. Förlusten mot Doncaster Belles (1-2) blev droppen. En poäng på sex matcher och jumboplats. Ändå är de närmare seriesuveränen Arsenal än vice versa i herrarnas tabell.
Veckans mest bisarra citat var Carlos Queiroz (”den bästa portugisiske tränaren i Premier League” © Alex Ferguson). I synbar desperation försökte han få Claude Makelele såld till de bådas förra klubb Real Madrid. ”För det första behöver (Real) Madrid honom och för det andra så skulle det ta honom ifrån Chelsea och det skulle göra det lättare för oss”, sade Queiroz till Marca.
Mer pinsam än bisarr är glappkäften Ken Bates nuförtiden. I Daily Mirror går han till förnyad attack mot sin förra klubb och dess tränare. ”Vad är bedriften? Det är bara köpa, köpa, köpa. José Mourinho har inte uppnått ett dugg”. Sant, Mr Bates, din bedrift att slösa bort alla pengarna på skrytprojekt som Chelsea Village står i en klass för sig.
