Krönika: Tidsresan till SW6
Billy Blue gör en tidsresa och återupptäcker stämningen på engelsk fotboll när den är som bäst. Precis när alla sagt att stämningen är död avlivar The North Stand Boys den myten.
Mannen två rader framför mig reser sig upp och från maggropens botten tar han i för allt han är värd:
”Hello, Hello, We are the Chelsea Boys!
Hello, Hello, We are the Chelsea Boys,
and if you are a Blackburn fan, surrender or you die!
We all follow the Chelsea!”
Snart ställer sig hela läktarsektionen upp och med höttande nävar skanderar de i takt. ”Hello, Hello, We are the Chelsea Boys!” om och om igen. Sången är aggressiv. Hög. Påtryckande och medryckande och det går inte att göra annat än att hänga på. En säkerhetsvakt pilar nervöst upp för trappan och tittar sig runt om. Jag kan inte låta bli att likna honom vid en liten förskrämt råtta som förirrat sig ut ur sitt bo. Han försöker med lite lama gester och alldeles för låg röst att få publiken att lugna ned sig och sätta sig ned. Ingen bryr sig om honom, mer än några tatuerade killar som med rykande cigaretter i mungiporna ber honom dra åt helvete. Säkerhetsvakten lyckas helt ignorera männen, eftersom om han hade sett dem skulle han vara tvungen att be dem släcka sina cigaretter vilket antagligen skulle renderat i ett regelrätt upplopp. Istället retirerar han men någon slags låtsat lugn ned mot de oroliga kollegorna. North Stand står upp och sjunger av allt de är värda, och just nu äger de Stamford Bridge.
Det är andra halvleken mellan Chelsea och Blackburn Rovers. Blackburn har tagit sig från ett underläge med 2-0 till 2-2 och i inledningen av andra halvleken satt publiken mest och muttrade. Ända tills någon tar tag i saken och gör något vettigt med sin frustration, d v s skriker ut sin ilska ”from the top of your voice”. Sången bara fortsätter. Hela North Stand, eller Mathew Harding Stand som det numer heter, står upp och skriker så att det ekar över Stamford Bridge. Delar av East Stand, Shed End och West Stand hänger på i någon minut, men inte så seglivat som North Stand. De kräver helt enkelt mer av sitt lag och tänker skrika tills de får sitt mål eller tills matchen är slut. I 61:a minuten lägger så Frank Lampard upp bollen för en frispark. Med ett välriktat skott i Friedels vänstra hörn sätter han med elegant precision 3-2 målet och North Stand fullkomligt exploderar av lycka när de ca 10 000 närvarande hoppar upp och ned med händer och knytnävar i luften. Folk omfamnar varandra, skrattar, skriker, hötter med nävarna mot Blackburns bortasektion eller applåderar. De är barnsligt övertygade om att Frank Lampards mål helt är deras förtjänst. Det är tack vare DOM som Chelsea lyckats resa sig igen. North Stand sjunger igen:
”That´s why we´re Champions! That´s why we´re Champions!”
Spelarna på planen omfamnar varandra men när de släpper taget ser man Lampard vända sig mot publiken och ge North Stand en applåd som för att bekräfta att han hört och känt av deras stöd. North Stand svarar med:
”Super, super Frank,
super super Frank,
Super , Super Frank,
Super Frankie Lampard!”
Jag är på en veritabel tidsresa. Här är stämningen som gjorde att jag började älska engelsk fotboll, här är supportrarna som fyllde mig med lika delar skräck som förtjusning. Här är värmen och humorn, ilskan och hatet, här är alla känslorna samlade i en veritabel cocktail av fotboll som folk påstår har försvunnit från de engelska arenorna i de höga biljettprisernas spår. När jag kom in på läktarsektionen någon dryg timme tidigare lade jag genast märke till stämningen. Blickarna som forskande riktades mot mig. ”Den här killen har vi inte sett här förr” stod som skrivet i deras ansikten men när jag tagit min plats i besittning och hälsat på de som stod bredvid verkade allt ok för stunden. För på den här läktarsektionen har de koll. De känner sina läktargrannar, hälsar på dem, skämtar med dem och det är idel leenden och nickar när läktaren fylls på. Turister göre sig icke besvär. När matchen väl börjar och jag sjunger med i läktarramsorna börjar mina grannar att slappna av. Jag är visst ingen slipsnisse som kommit in på fel läktarsektion av misstag i alla fall. En dörröppnare i sammanhanget är min dotter, Miss J, som är med mig. Med Chelsea keps, halsduk och matchtröja sticker hon visserligen ut från mängden på North Stand men det är inget tvivel om våra sympatier. Och när hon står upp på sätet för att se bättre och sjunger med i ”One man went to mow” håller en skallig, hårt tatuerad man med lätt brutalt utseende koll på att hon inte ramlar. Han ler mot mig när jag förklarar att det här är hennes första match på Stamford Bridge och säger något om ”Kids, eh! They´re the best!”. Miss J är visserligen bara 11, men mentalt är hon i samma ålder som jag var första gången jag besökte SW6 som 14 åring – 1982. Att ta med mig henne är som att uppleva allt från barnets perspektiv igen. Frånsett att hon slipper se på skitfotboll, slåss med tistlar och ogräs för att ta sig fram på läktaren och att hon kan käka en numer hyfsat god hamburgare i paus, där en annan fick hålla tillgodo med blaskigt te är allt sig likt. Till och med läktarstämningen på North Stand är som det var förr i tiden.
Jag envisas med att kalla Mathew Harding Stand för North Stand. Det är inte av bristande respekt mot den framlidne Mr Harding, inte alls, men för mig är och förblir North Stand, trots nytt utseende tillhåll för Chelseas hårdaste supportrar. The North Stand Firm bildades som en systerfirma till firmorna i the Shed End. Jag har pratat med en man, Garrison, som på sin tid ansågs vara en av ”the main faces” kring Chelseas supportrar. Jag har också haft förmånen att läsa Garrisons bok om tiden i North Stand Firm. Boken är i snitt med ”Football Factory” eller ”Hoolifan” men har aldrig publicerats av något förlag. Garrison förklarade att North Stand firman bildades efter att ett gäng bortasupportrar givit sig på the Shed End och kommit undan med bedriften. Shed Ends månghövdade supporterskaror hade helt enkelt växt sig för stora och blivit för oorganiserade för att effektivt kunna möta aggressiva motståndarsupportrar. Han och ett antal andra bestämde sig för att sätta stopp för det här. Närheten till bortasupportrarna på East Stand Lower gjorde att de kunde avvärja intresset från Shed End till North Stand och även infiltrera eller rent av att ge sig på bortasupportrarna bakifrån - ”i ryggen” så att säga. Alan betraktade sig och sina kumpaner som en slags stormtrupper, en liten elitstyrka vars tillkomst och uppgift var att beskydda the Shed End som han betraktade som Chelsea huvudstyrka. Idag låter allt det här primitivt, föråldrat och helt perverterat barockt – men på 80-talet med öppna terrasser, ståplatser, få säkerhetsvakter, läktarvåld som en del av fotbollsvardagen fanns det en logik i detta resonemang. Man såg (ser!) Chelsea som sin förlängda familj. Om någon ger sig på ens familj så försvarar man sig. Logiken är inte helt glasklar, då det allt som oftast var Chelsea som var angriparen men i Garrisons värld hade motståndarsupportrarna förolämpat sina Chelsea dito bara genom att ge sig till att besöka Stamford Bridge. Att det var ett symbiotiskt förhållande mellan the Shed och the North Stand befästes genom att the Shed End brukade sporra North Stand genom att ropa: ”North Stand, North Stand – do your job!” strax innan Northstand firman tog sig in bland bortasupportrarna. När de väl var där, om deras infiltration lyckats slöt de sig samman och ropet ”We are the North Stand! We are the North Stand of Stamford Bridge!” ljöd innan det totala kaoset tog vid. Det här är tack och lov svunnen tid. Många har sagt att Chelseas låga antal besökare på 80-talet och 90-talets början hade med huliganismen att göra, ingen vågade sig dit helt enkelt. Chelsea hade massor med supportrar men vem ville utsätta sig för de beryktade huliganerna? Knappast de penningstarka företagstyperna som idag representerar sitt företag genom att bjuda på en fotbollsmatch. Men de har inte nått North Stand – ännu.
Med 3-2 i ryggen och glimrande Chelsea dominans i andra halvlek har North Stand gått över till att håna Blackburns spelarna – särskilt ”the Sheepshagging Bellamy/Savage” som är av Welshiskt ursprung. Joe Cole förseglar matchen med sitt 4-2 mål och springer med öppna armar ut mot publiken som svarar med:
”He´s here, he´s there, he´s fucking everywhere – Joey Cole, Joey Cole!” Motståndarsupportrarna sitter numer i hörnet mellan East Stand och Shed End så North Stands hånfullaste ramsor har övergått från att handla om den tillresta publiken till att attackera deras spelare.
Nu leker Chelsea fotboll och spelar runt, runt Blackburn spelarna som i frustration återgår till sitt gamla beprövade benknäckarspel. Inom kort har tre Blackburn spelare varnats och när jag glatt hurrar för domarens kort på Savage frågar mig en leende bänkgranne om det över huvud taget finns någon Blackburn spelare kvar på planen som inte har fått ett kort än – t o m Mark Hughes har skickats upp på läktaren av domaren!
Det går inte att ta miste på glädjen i det här laget. Man kan köpa mycket för pengar, men man kan inte köpa den sammanhållning och glädje som laget utstrålar. Bara några ögonblicksbilder för att beskriva min tes. När Joe Cole byter rusar Didier Drogba över halva planen och tar Cole i hand. När sedan samme Drogba ska till att byta missförstår Lampard och tror att det är han som ska byta och är på väg ut till publikens applåder, när han tvingas vända och flinande linkar tillbaka in på planen möter han Drogba som bara är ett stort leende och som kramar om sin lagkamrat. Essien och Makelele går om kring och lattjar på planen och klappar Blackburn spelarna på huvudet, vilket i Makeleles fall är rätt komiskt att se. Så det känns ganska rätt när Stamford Bridge ironiskt sjunger ”Boring, boring Chelsea!” och sedan följer upp det med ”We are the famous, the Famous Chelsea
Jag tar Miss J i handen och går ned för trapporna mot utgången. Speakern berättar att Tottenham och Arsenal spelat lika och att Wigan slagit SW6 kollegan Fulham med 1-0 vilket möts av jubel. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Senare på kvällen hör jag att Middlesbrough slagit Manchester United med 4-1 när jag råkar höra en sportsammanfattning på TV:n i hotellbaren. Jag gör en spontan dans på golvet, tittar upp och får se en annan medelålders idiot göra samma sak åt det resultatet och nickar glatt åt honom i samförstånd medan Miss J bedrövat skakar på sitt huvud. ”Du är knäpp pappa.” konstaterar hon lakoniskt. ”Javisst,” säger jag, ”men såg du inte att hela North Stand var full med knäppgökar som jag?”
