Min praovecka på Stamford Bridge, del 2
Äntligen är den här! Den andra delen av reseberättelsen från min praovecka på Stamford Bridge.
Forsättning från del 1.
Måndagen den 21 november, det var dagen då min prao på Stamford Bridge skulle börja. Jag skulle vara vid Stamford Bridges reception 10:00. En blandning av iver och pappas försök att få iväg mig i alldeles för god tid gjorde att vi var där redan 9:40. Vilka var vi då? Det var jag, pappa, syrran och Harri. Pappa och syrran skulle åka hem senare under dagen. Resten av veckan skulle jag tillbringa tillsammans med Harri och Inger.
Rebecca Nicholas hade hand om min prao på Stamford Bridge, eller min Work Experience som det hette på engelska. Hon hade jobbat hos Chelsea i tre år nu och inte sett en enda match, det skulle jag aldrig kunna stå ut med. Jag sa hej då till pappa, syrran och Harri och gick med Rebecca till Chelseas egna café Le Bistro. Där tog vi en fika och Rebecca gick igenom all information jag skulle behöva under veckan. Jag fick också en ”goodie bag” som innehöll ett par matchprogram, några nummer av Chelsea Magazine, en liten Chelseafotboll, nyckelring, penna och ett par andra småsaker.
Min första arbetsuppgift var att tillsammans med planskötarna Scott och Kevin reparera planen efter lördagens match mot Newcastle. Vi gick runt med den varsin högaffel och lagade de märken som uppstått efter Terrys glidtacklingar, Cechs räddningar och Newcastlespelarnas tafatta försök att stoppa Crespos dribblingar innan 2-0 målet. Scott och Kevin hade under åren på Stamford Bridge upplevt massa roliga och konstiga grejer. Jag fick höra massvis med historier när vi gick och hackade i gräset med högafflarna. De berättade bland annat att Jason Griffin, numera planskötare på träningsanläggningen Cobham, hade stuckit hål på en vattenledning under planen med en högaffel dagen innan en match mot Aston Villa i mitten på 1990-talet. Delar av planen fylldes med vatten och matchen fick ställas in. De berättade också att det brukade komma in rävar på arenan på somrarna och gräva upp planen. Sådan tur var hade problemen minskat de senaste åren, nu är rävarna nästan helt borta. På matchdagarna jobbar Scott och Kevin som bårbärare. Den första spelaren de fick bära av den här säsongen var Fredrik Ljungberg, nu i efter hand ångrar de att de inte ”tappade” honom. Det blev också en hel del snack om Chelsea och annan fotboll. Vi diskuterade också svensk fotboll och livet i Sverige i allmänhet. Det kändes som om de tyckte det var trevligt att få ha en utländsk praoelev som variation. Dagen var så rolig och spännande och gick så snabbat att det kändes som om den slutade redan innan den hade börjat.
Efter arbetsdagens slut gick jag till Shed Bar där Harri och Fluffo samt Tommi, Boris och Jim från Finland väntade. Vi satt där och pratade ett tag innan vi gick tillbaka till Swiften och satte på oss en extratröja och gav oss iväg till Waterloo. Där blev det en snabb måltid på Burger King innan vi satte oss på ett lokaltåg, vårt mål var Aldershot och Chelseas reservlags match mot Portsmouth.
Vi blev något försenade och hade lite problem med att hitta till arenan men tillslut kom vi fram. Då hade 20 minuter av matchen spelats men ställningen var fortfarande 0-0. Vi hann inte titta i mer än tio minuter innan Danny Hollands gjorde 1-0 till Chelsea efter en hörna. I Portsmouths mål stod den rutinerade Holländske målvakten Sander Westerveld med meriter både från Hollands landslag och från europaspel med Liverpool. Ipswich hade en frispark i ribban i den andra halvleken men Hollands mål blev matchens enda och Chelseas reserver vann med 1-0. Det var trevligt att komma ifrån den glamorösa elitfotbollen för en stund och istället se fotboll på en sliten arena mitt ute i ingenstans inför ett tusental åskådare. Att Chelsea sedan vann gjorde inte saken sämre.
På tisdagen reparerade vi den sista delen av planen. Sedan var det dags för klippning. Eftersom jag är under 18 år så fick jag inte köra gräsklipparna. Jag fick däremot hjälpa till att tanka och tvätta dem. Jag fick också sätta ut små flaggor runt planen för att Kevin skulle klippa rakt och flaggor för att markera sprinklerlocken ute på planen. Efter klippningen skulle det sås nytt gräs i straffområdena. Det är ingen idé att så nytt gräs om det ska klippas ner direkt. Men eftersom det var över en och en halv vecka till nästa hemmamatch passade de på att så. Under resten av dagen gjorde jag lite varierade arbetsuppgifter innan jag avslutade arbetsdagen och gick till Shed Bar för att träffa Harri och Inger. Vi satt där ett tag och pratade innan vi gav oss av till Chelseas nyöppnade Centenary Museum. Där fanns bland annat vaxdockor av Lampard, Terry och Chelseas första målvakt Fatty Foulke. Många spelare och supportrar hade skänkt saker till museet. Bland annat fanns de skor som Frank Lampard avgjorde Premier League 2004/05 med. Både Cech och Cudicini hade skänkt sina handskar och det fanns vimplar från alla Europeiska lag Chelsea mött genom åren.
På tisdagskvällen åkte jag och Harri Loftus Road för matchen i The Coca-Cola Championship mellan Queens Park Rangers och Preston North End. Matchen var väldigt underhållande och 2-0 till bortalaget Preston speglade inte alls matchbilden. Ett rättvist resultat hade varit 3-3 med tanke på alla målchanser som de båda lagen missade.
Stämningen bland de 10 000 på läktarna var betydligt bättre än vad den var bland de 42 000 som hade suttit på Stamford Bridge lördagen innan.
På onsdagsmorgonen åt jag frukost utan Harri och Inger. De hade åkt till Belgien med buss tidigt på morgonen för att se Chelsea spela mot Anderlecht. När jag kom till ”jobbet” visade Rebecca Nicholas (ansvarig för praon på Stamford Bridge) mig runt så att jag fick se allt (som jag inte redan sett) bakom kulisserna. Jag fick se kontoren, köken, Chelseas spa och de nya undervisningslokalerna dit skolor kan komma och jobba om Chelsea.
Jag jobbade med lite varierade arbetsuppgifter fram till lunch. Efter lunchen skulle planskötarna Kevin och Scott iväg på ett möte med en gräsleverantör och Fulhams planskötare. Då fick jag vara med Katie på Chelseas helpdesk. Normalt skulle också Linda från Täby jobba där men hon var sjuk och kunde inte gå till jobbet. Om de anställda behöver hjälp med något ringer de till helpdesken. Tjejerna som jobbar där ansvarar också för inköp av gräsfrön, personaltröjor, bränsle och allt annat som kan de kan tänkas behöva.
På onsdagskvällen var jag som sagt ensam efter som Harri och Inger var i Belgien. Jag fördrev tiden med lite läxläsning innan jag gick till La Reserves hotellbar för att se matchen mellan Chelsea och Anderlecht. Tyvärr kunde de inte få in sattelitsignalen så det var bara för mig att gå tillbaka till hotellet. Sådan tur var fick jag se målen på nyheterna senare under kvällen. Fast det viktigaste av allt var ju att vi vann och gick vidare till slutspelet i Champions League.
Även torsdagsfrukosten fick jag äta på egen hand. Harri och Inger hade kommit hem tidigt på morgonen och ville sova ett par timmar innan de gick upp. När jag kom fram till Stamford Bridge fick jag det trevliga beskedet att jag skulle få åka med Kevin till träningsanläggningen Cobham. Tänk om spelarna skulle vara där och träna.
På vägen ut till Cobham åkte vi igenom flera av de lite finare områdena runt London. Kevin pekade ut Juan Sebastian Verons gamla hus, Tony Adams hus, John Terrys hus, Gianfranco Zolas hus och golfproffset Colin Montgomeries hus. De tre sista bodde alla på samma gata.
Efter en knapp timmes bilfärd var vi framme vid Cobham. Kevin visade vilken plan a-laget tränade på. Där sprang Huth, Carlton Cole, Lenny Pidgely och alla andra unga a-lagsspelare runt. Jag var lite besviken att inte Lampard, Terry, Duff och alla de andra var med. Det hade ju varit trevligt att få se de riktiga världsstjärnorna träna. Precis när jag tänkte så kom Mourinho och alla spelarna ut på planen. Jag skulle få se dem träna trots allt!
Kevin såg hur uppspelt jag blev så han sa att jag inte behövde jobba utan att jag kunde titta på träningen om jag ville. Det var ju klart att jag ville det så jag ställde mig genast vid att staket och tittade när idolerna började träningen med en lite joggningsuppvärmning. Laget delades sedan in i två grupper. En grupp med dem som hade spelat mot Anderlecht dagen innan och en med dem som inte hade spelat. Cudicini och Pidgely tränade med målvaktstränaren.
”Matchgruppen” körde bara ett lätt pass och klev av träningen efter en dryg halvtimme. Det märktes tydligt att sammanhållningen i gruppen var på topp. De körde en bollövning där Crespo, Gallas, Terry och Gudjohnsen ”vann”, de firade som om de hade vunnit VM, de sprang om kring som galningar och kramade varandra. Det hade aldrig hänt i Chelsea för fyra-fem år sedan.
Den andra gruppen tränade en timme och en kvart. På slutet körde de tvåmålsspel. Jag måste säga att Robert Huths hästsparkar är lika vassa som alla säger. Jag fattar inte hur målvakterna vågar stå i vägen. Drogba spred som vanligt skotten som en vattenspridare, ena gången satt bollen fint i stolproten för att ligga ute i skogen 30 meter bakom målet gången efter. Under tvåmålsspelet hade ena laget två ramträffar, båda gångerna kom skottet från Geremis doja.
Efter träningen åt jag och Kevin lunch med planskötarna på Cobham innan vi åkte tillbaka till Stamford Bridge. Kevin var tvungen att tanka så vi stannade på en bensinmack. Där träffade vi inga mindre än Glen Johnson och José Mourinho. Autografblocket var uppe direkt och jag bytte också ett par ord med dem. Jag hann även med att plåta Mourinhos bil innan när han körde därifrån.
När vi kom tillbaka släppte Kevin av mig utanför The Shed Bar. Där träffade jag nästa Chelseaspelare. Claude Makelele var på väg till sin bil med registreringsskylten ”C M4K4”. Jag tog autograf och kort på fransmannen och frågade när han skulle vara tillbaka från skadan igen. Två veckor sa han, det innebar att han skulle ha spelat igår mot Wigan. Men han är som bekant fortfarande skadad, får hoppas att han finns med när Chelsea möter Arsenal om en vecka.
Jag gick sedan in till Shed Bar och visade stolt upp autograferna för Harri och Inger. Vi satt där hela eftermiddagen tillsammans med Diane Broom, ansvarig för Chelseas utländska supporterklubbar. På kvällen gick vi till en thailändsk restaurang på King’s Road och åt en god middag. Vi gick sedan tillbaka till Swiften och förberedde packningen inför morgondagens hemresa.
På fredagen gick vi till Stamford Bridge och tackade Kevin och Scott med ett par öl och Rebecca med en blombukett. Jag fick ett arbetsintyg påskrivet och vi fick ta en titt i omklädningsrummen innan vi gick till Cromwell Hospital där George Best låg på dödsbädden. Vi la blommor från Chelsea Supporter Sweden och skulle precis gå när Bests familj kom med det tragiska beskedet att han hade avlidit.
Efter sjukhusbesöket åt vi lunch och packade det sista innan vi gav oss av till flygplatserna. Harri och Inger skulle till Luton och jag till Heathrow så vi fick skiljas åt vid Earls Courts tunnelbanestation. Min hemresa gick bra och familjen stod och väntade när jag landade på Arlanda.
När jag kom hem kunde jag konstatera att det var den i särklass bästa Chelsearesan i mitt liv och att det skulle bli väldigt svårt att överträffa den.
Läs gärna Harris reseskildring del 1 och del 2 från samma resa!
Första delen av min reseskildring finns här!
CAREFREE!!!
