RESEKRÖNIKA: Norrlänningar mitt i guldfirandet!
Här kommer en aningen annorlunda resekrönika från guldmatchen mot United. Den är skriven av två personer - "Chelz" och "Micke".
En jobbig start
I flera månader hade det varit klart att vi (Peter och Micke) skulle befinna oss på Stamford Bridge - för att bevittna säsongens sista hemmamatch. Så redan innan vi visste hur ligan skulle sluta så hade man ändå på känn att det kunde bli en riktigt rolig resa - sett till placering. Att det skulle bli roligt som fan allt runt i kring var redan klart, det kändes som mer eller mindre givet.
Med bara några veckor kvar kom så chockbeskedet att Chelsea Football Club – byter policy!? Panik utbröt och vi trodde i stort sett att det var helt kört. Vi befarade i alla fall det värsta. Det visade sig även vara så att vi inte skulle få några biljetter. Så helt plötsligt satt vi där med boende och resa till London men inga matchbiljetter. Visst det är få förunnat att ens fara dit och fira guldet på en pub i närheten – vilket vi hade möjlighet att göra. Men vi hade minst sagt blivit blåsta på huvudnumret. Har man chansen att se kanske max en match per år så svider det otroligt mycket.
Hoppet låg nu till Internet och bokningen av biljetter därifrån. Det var en måndag kl 08:00 som jakten började, vi satt båda framför varsin dator en stund innan och höll tummarna. Det började segt, ingen av oss var nära att komma in över huvud taget. Peter skulle iväg på jobbet men satt kvar så länge han vågade, tillslut så var det ändå dags och dra. Där dog hans förhoppningar. Men Micke som den ”slacker” han är satt kvar och kom till slut in. Då började problemen lösa sig men fler fanns runt hörnet. Korten verkade inte fungera, åtminstone inte till en början. För Micke testade 2 gånger, med olika kort, men inget hände. Då testade vi Peters kort en gång, samma resultat. Vi testade även Mickes ena kort en sista gång – utan resultat.
För skojs skull så tittade vi till våra konton och fann att pengar hade blivit dragna varje gång vi testat, men inga biljetter alltså. Då mailade Micke till websales och efter ett flertal mail så lyckades vi på nåt sätt få biljetter. ”Restricted view” på vad vi efter rådfrågande fick fram skulle vara East Stand Lower. Och vi var mer än väl nöjda på förhand med dessa biljetter. Vi råder Chelsea att se över detta problem då vi inte är dom enda som drabbats.
Efter detta var det bara att börja längta igen, efter resan där vi skulle träffa massa nya CSS’are. En del som man chattat flitigt med på SvenskaFans. Förhoppningsvis skulle vi kunna fira ligaguldet tillsammans!
På bussen
Resan tog sin början med en nätt liten bussfärd på dryga 8 timmar från Umeå till Stockholm. Som vanligt när man åker buss hoppas man personen framför sig inte fäller ner stolen. Det tog ungefär 10 minuter sen så hade tjockisen framför Peter tryckt ner sin stol max. Det var inte Peters ”sjukaste livs”, men kvinnans utseende lockade åtminstone fram ett skratt. Själva bussresan var ingen höjdare, träsmak var bara förnamnet. Filmen som visades var ”10 orsaker att hata dig”, den kändes lika aktuell som Sol Campbell. Att försöka sig på att sova var meningslöst då ett gäng fjortisar några rader bakåt höll låda natten lång.
När vi väl fram var klockan ca 05:30 och planet som skulle ta oss till Heathrow Airport lyfte klockan 08:40. Vi hade en del tid att spilla, det blev dock inget spännande – så den delen lämnar vi ute.
Från taxi till öl
Eftersom vi, såvitt jag vet, var de enda CSS’are som inte fick biljetterna direkt i brevlådan ville vi inte riskera att komma för sent till Box Office. Därför fick det bli taxi från Heathrow till Stamford Bridge, något som i efterhand känns lite dumt. Vi anlände med gott om tid för att hämta ut dubbletterna. Att resan dessutom gick loss på 46 pund var vi inte direkt lyriska över. En dag som denna kunde man ändå inte klaga och det var en trevlig tur i taxin. Trots att chaffisen var Arsenal gick det att föra en vettig diskussion med honom.
Vi stannade till utanför arenan, hostade upp stålarna till goonern och gick raka spåret mot Box Office för att hämta ut biljetterna. Efter att vakthundarna sniffat på våra resväskor och konstaterat att de varken innehöll bomber eller knark var det fritt fram. Ett antal svettiga minuter blev det framför luckan innan vi till slut biljetterna och äntligen kunde andas ut. Vi tog en promenad genom den vackra men ack så illa skötta Brompton Cemetary bakom arenan. Den eviga vilan blev nog inte riktigt vad de som ligger därnere väntat sig. Att bli pissad på av en byracka skulle åtminstone få mig att vända mig om i graven.
Slutdestination var Swiften och väl där fick vi en obehaglig överraskning. Vår bokning gällde från fredagen, tack för den Peter. Vårat rum hade nu blivit taget. Inga problem dock, det fanns ett ledigt. Även om det innebar att dela säng och täcke. Det gick bra, täcket var stort och sängen bred, inget tappande av tvålen här inte! Efter att ha lämnat av väskorna återvände vi till Fulham Broadway. Pubarna var minst sagt välfyllda men vi beslutade oss till slut för Brogans. Packat med folk och det tog sin tid innan vi hade varsin pint i handen. Vi gick några rundor i hopp om att finna CSS’are, utan framgång. Stämningen var tafatt, bara en handfull som försökte sig på att starta upp ramsor, inget SO Bar direkt. Så snart ölen var uppdrucken bestämde vi oss för att gå vidare.
Pre-match
Efter besöket på Brogans begav vi oss till Stamford Bridge. Kanske ett stopp på en annan pub hade varit roligare, men matchstart närmade sig och vi ville vara på plats i tid. Väl inne på SB hanns det med en Budweiser som smakade helt underbart – som öl ska smaka. Detta var en återkommande diskussion oss emellan. Hur kommer det sig att ölen alltid tycks smaka bättre i andra länder än Sverige, England framförallt. Vi har ännu inte kommit på någon bra förklaring, någon med kunskap får gärna dela med sig. Nåväl, en öl var allt vi hann med innan sökandet efter våra platser började. Då ingen av oss är experter på arenan ville vi ha tid på oss och slippa eventuella köer.
Matchdags
Att hitta platserna visade sig inte vara något problem. Restricted view var som nämnts vad som gällde, bättre än ingenting alls i a f. East Stand Lower, med den övre läktaren som förstörde vyn över Bridgen. Vi satt relativt nära planen så vi klagade inte, även om en vy över hela arenan självklart är att föredra. Efter debaclet med biljettbokningen kändes det grymt att ens kommit över plåtar så det dög med råge.
Liquidator startade samtidigt som vi satt oss tillrätta och nervositeten gjorde sig åter påmind. Snart kom spelarna ut på planen medan stämningen växte i takt med att minuterna mot matchstart tickade iväg.
Då vi satt lite halvtaskigt till hade vi heller ingen matchklocka att referera till. Det kändes som vi knappt bänkat oss då Gallas knoppade in 1-0. Hela matchen tycktes gå väldigt fort, men så är det ju inte samma sak som att sitta hemma i soffan. Det är så många intryck att ta in vid en livematch så det kan ju vara en förklaring till varför tiden tycks ticka iväg så snabbt.
Spelarna såg taggade ut och verkade helt inställda på att säkra titeln på hemmaplan. United hade väl sina chanser, men bortsett från Rooneys nummer kändes det tämligen säkert. I halvtid blev det inga öl utan en välbehövlig korv att stilla hungern med. Mesigt tycker kanske någon, men att dricka på tom mage är av egna erfarenheter en dålig idé.
Andra halvlek började lika säkert som den första slutade. Visserligen vet man hur det gamla Chelsea hade för vana att ställa till det i tid och otid. Nu är det nya tider och laget visade upp sig från sin bästa sida. Joey Coles 2-0 var riktigt elegant och vi kände oss rätt säkra på att detta skulle gå vägen. Samtidigt som jag stod och filmade lite med kameran passade Carvalho av alla spelare på att stänka in 3-0. Vi kunde känna guldvittringen och stämde in i alla sånger som rullade runt arenan. Det kändes, och känns fortfarande, helt galet att vara på plats när vårat älskade Chelsea säkrade ligan back to back!
”We are the Champions”
Vi valde att stanna kvar på arenan lång tid efter slutsignalen. Sökte oss närmare planen, bredvid spelartunneln. Det var rätt mäktigt att vara så nära spelare, ledare, Mourinho och inte minst Roman himself. Efter de sista spelarna lämnat planen sökte vi oss vidare i jakt på våra landsmän och öl. La Reserve blev första anhalt eftersom många av CSS’arna valt att bo där. Receptionen samt baren var knökfull med folk. Eftersom vi enbart känner igen ett fåtal personer sedan tidigare kändes det hopplöst. Efter ett varv i baren valde vi att gå hem till Swiften och göra oss klara för kvällens festligheter.
Ett klädombyte och en snabb middag senare så satt vi snart i Shed Bar med en öl i handen. Detta blev vår bas under kvällen och ölen flödade som det sig bör.
Vi tog dock några promenader till närliggande pubar i hopp om att träffa på andra svenskar, åter utan framgång. Allt eftersom fylldes det på med folk och det blev allsång till klassiker som ”Blue Day”, ”Blue is the colour” och självklart även ”We Are The Champions”. Vi stod vid ingången, dels för att alla sittplatser var upptagna men även med hopp om att se bekanta ansikten komma in genom snurrdörrarna. Efter ett antal öl lade Micke märke till en kille med en fet snus under läppen, eureka! Inte då, det visar sig vara en islänning som tillsammans med sin brorsa åkt över till match för första gången. Det är väl inte och ta i att säga att de valde rätt match!
En lila natt
Efter att Shed Bar stängde så hade våra nyfunna isländska Chelseavänner en idé om att dra på nattklubben Purple som ligger typ under Stamford Bridge. (Hand upp den som vet andra arenor med liknande tema). Det erbjudandet tog vi men innan vi kunde gå in där så var vi tvungna att ta av oss allt som hade med Chelsea att göra. Det kunde tydligen starta bråk – och den risken ville dom inte ta. Inga Chelsea-attiraljer tillåtna i en nattklubb belägen under Stamford Bridge, det låter väl logiskt? Peter hade Chelseatröja samt CSS halsduk på sig och fick lov att lämna kläderna i islänningarnas hotellrum. Micke zippade upp Lacoste-jackan över sin Chelseatröja och behövde således inte lämna några kläder.
De två bröderna bodde på Chelsea Hotel, så det gick snabbt och enkelt att byta om. I det här läget tänkte Peter dock inte så mycket på vad han gjorde. Han funderar fortfarande över det logiska i att lämna kläderna hos några personer han förmodligen inte träffar igen. Exakt vilket hotellrum det var snappade vi heller inte upp.
I dimman tänker man dock annorlunda och Peter lämnade tröjan tillsammans med sin kära CSS halsduk som han haft sedan han blev medlem i CSS. Inne på klubben så började vi lämpligt nog med att ta en öl. Peter och brödraparet satte sig och snackade med några tjejer som passande nog hade en soffa tillgodo. Där blev vi fast i stort sett hela natten, tills Peter insåg att det inte skulle bli någon bortamatch denna kväll. Micke hade redan somnat i soffan ett par gånger, sambo som han är lockade det inte riktigt med ”stoch”.
Då Peter varit på Swiften förut tog han kommandot och skulle hitta en genväg hem. Saker och ting gick inte som planerat, som det så ofta blir efter intag av alkohol. När vi efter någon halvtimme tänkte till och tittade runt på omgivningarna kände vi inte alls igen oss. Så när en taxibil kom körandes stannade vi den och åkte de drygt 300 meterna hem - bra jobbat Peter. Kvällen avrundades strax efter 04:00 då vi stupade i vår gemensamma säng.
Bakfylla
Det blev ingen engelsk frukost på Swiften denna morgon, man var väl inte helt kurant efter lördagens höga alkoholintag. Vi valde att sova ut innan vi gick för att köpa frukost. Vi satte oss i kyrkogården och bara mådde gott med vetskapen att vi nu var back to back champions. Egentligen hade vi tänkt oss att se någon match i de lägre divisionerna denna dag. Vi fann dock aldrig något som kändes lockande. När vi nu läst Billy Blues resekrönika inser vi vilken miss det var att inte åka iväg och kolla in Old boys.
Det blev istället en lugn dag, vi gjorde åter några försök att leta svenskar, utan att lyckas. Vi understryker hur dumma vi var som inte följde med till Old Boys-matchen. Det ska dock sägas att vi, som tidigare nämnts, saknade telefonnummer samt inte visste vilken tid de andra åkte på morgonen. Nästa gång ska detta missöde inte upprepas! Middag intogs på tapasrestaurangen La Rueda, mycket gott, men väl dyrt för vår smak. Efter middagen rullade vi hemåt åter. Helst hade vi nog suttit med svenskar och snackat samt sänkt några kalla, men ödet ville tydligen annat. Vi slocknade rätt tidigt, mätta och fortfarande i extas efter lördagens fest.
Sista dagen
Måndagen spenderades mer eller mindre längs Oxford Cirkus och är knappast av intresse så den dagen är inget att slösa rader på.
Efter tisdagens frukost begav vi oss norrut för att se hur långt Arsenals arabiska skrytbygge kommit. Jodå den är ståtlig Emirates Stadium, annat kan man inte påstå. Att Chelsea ska göra något liknande känns långsökt. Jag är nog inte ensam att hoppas på en rivning av hotellet och utbyggnad av läktaren. Stamford Bridge är vårat hem och jag vill att det förblir så. För mig är det dessutom av yttersta vikt att behålla sitt eget namn på arenan. Kommer man fram till att en flytt är enda alternativet kan jag acceptera något i stil med New Stamford Bridge eller dylikt. Inga jädra sponsornamn likt Arsenals här inte. Med Roman som finansiär känns det tämligen säkert på den fronten, Roman Empire Stadium någon?
Det var inplanerat att kolla in andra arenor i London, nya Wembley bland andra. Orken tröt dock och istället blev det en tidig resa till Heathrow. Vi hann dricka två kalla och se första 20 av Blackburn-Chelsea innan det var dags att bege sig mot gaten. Äventyret var över för denna gång.
Till sist
Vad ska man säga egentligen? Vi är båda snart 22 år gamla och har redan fått ha äran att se Chelsea säkra en ligatitel hemma på Bridgen. När vi under 90-talets mitt, med spelare som Gullit, Vialli och Zola i laget fastnade för Chelsea riktigt ordentligt. Ja, inte trodde vi någonsin att denna dag skulle komma!
Det enda negativa med denna fest var att vi inte träffade några andra svenskar på plats. Det är dock inget vi grämer allt för mycket. Det kommer fler resor, var så säker. Note to self blir att införskaffa telefonnummer före avfärd nästa gång. Detta var Mickes femte och Peters tredje livematch och vi är rörande överens om att denna slår allt annat hittills. Framtiden får utvisa om den står sig, vi har många resor kvar att avverka innan vi summerar!
Chelsea mästare, två år i följd, det är ofattbart! Otroligt! Vår väntan är visserligen ingenting jämfört med den som rävarna i CSS fått dras med. Vi tror dock vi delar samma glädje och stolthet. Vi fick vara på plats, det är något vi kommer att leva länge på. Vem vet vad som väntar oss i framtiden? Det enda vi med säkerhet kan säga är att vi kommer vara där, vare sig det gäller PL-titlar eller div.2-spel. Chelsea har en speciell plats i våra hjärtan och likt mat eller öl är det något man inte kan leva utan.
Avslutningsvis vill vi låta meddela att detta var vårt sjukaste livs! För er som inte förstår vad det betyder, d v s alla utom Chelz. Skicka ett PM och vi ska upplysa er.
CHELSEA FC - CHAMPIONS 04/05 05/06........06/07???
Mikael "Micke" Hermansson och Peter "Chelz" Tjärnström
SE BILDER NEDAN
