Resa: Feyenoord och Celtic
Två matcher på två dagar. Hur ofta får man den chansen att se sitt lag? Inte ens en hotfull skugga som ressällskap förtog upplevelsen i Holland och England
Det gjorde däremot någon form av magåkamma som bestämt sig för att det var som allra roligast att härja fritt just inför matchen mot Celtic. Till min och min omgivnings fasa sörplade jag snällt på vatten medan ölen flödade runt omkring. I halvtid och efter matchen krävdes toalettbesök man helst undviker.
Bortsett från denna självömkande parentes var resan fylld av mer minnesvärda bilder. Det första starka var ankomsten till Rotterdam. Resan hade tagit sin början dagen innan. Från Stockholm till Amsterdam, via flanering längs turiststråken, öl på engelska supporterstamstället The Grasshopper och en natts sömn med regn duggandes utanför fönstret. Så fort tåget på tisdagsmorgonen anlände till Rotterdam väcktes gamla minnen till liv. Det var här man hade sprungit gatlopp en sen kväll med gatstenar och flaskor vinande om huvudet. Det var här hela staden hade stängts ned på polisorder och en bordellbar blev räddningen som enda öppna etablissemang när hotellet inte kunde nås. Det var här England hade förlorat mot Holland i den avgörande VM-kvalmatchen. Det var 13 år sedan nu.
Men Rotterdam var sig likt. Inte så att ljudet av polissirener, hotfulla skrik, krossat glas och frustande polishästar fyllde luften. Tvärtom. Det var slående stilla. Men Rotterdam var en lika oangenäm bekantskap som förra gången. Till det yttre en stad lika inbjudande som de slitna och ljusskygga varelserna på bordellen då för många år sedan.
I Amsterdam hade den omfångsrike Cathy med sällskap stött på några Sheffield United-fans som berättat om efterspelet av träningsmatchen mot Sparta Rotterdam några dagar tidigare. Hundratals Feyenoord-fans hade väntat på dem utanför arenan och bland annat hade två United-fans blivit knivhuggna. Men Chelsea och Feyenoord var en annan sak. Det påstås finnas en ganska god relation mellan de hårdare elementen. Det gjorde ändå inte upplevelsen helt bekväm. På egen hand passerade jag på huvudgågatan genom tjocka led av supportgestalter som hämtade ur Football Factory. Om engelsmännen haft patent på sin supporterlook hade en rättslig process om varumärkesintrång mot Feyenoord-fansen skrattretande enkelt vunnits.
Miljöombytet var slående när jag fortsatte promenaden mot centralstationen för vidare transport till arenan. Vid lyxiga Westin Hotel hängde nyfikna i klasar över avspärrningarna fram till en buss. Minuterna senare kom Chelseaspelarna ut från hotellet, en efter en. Som rockstjärnor. Utsträckta armar med mobiltelefonkameror och autografblock for fram och tillbaka i luften i publikhavet som de berömda holländska väderkvarnarna. ”Frank, ”Frank”, ”Look here”, ”Ballack”, ”Ballack”, ”sign here”. Men störst jubel fick den förre Feyenoord-stjärnan Salomon Kalou när han passerade de få metrarna mellan hotellets entré, förbi biffiga vakter innan han försvann in bussen. Jag vet sedan inte om någon annan såg honom men Shaun Wright-Phillips följde i släptåg, i typ knähöjd, med hörlurar som såg ut som gigantiska tefat på öronen.
Det var också Kalou som fick det största jublet av publiken på uppskattningsvis 30 000 personer inne på Feijenoord Stadion. Solen flödade generöst när Kalou tackades av. Några Chelseafans nynnade Kalou till Rosa Pantern-temat och Steven Hickmott hängde upp en stor flagga med Kalous namn tryckt på.
- I have no idea what flag it is, African I think, maybe Cameroon, sade den en gång så ökände Chelseasupportern.
- Actually, it’s the Ivory Coast, fyllde jag i, och lät säkert lika nördig som det låter.
- Oh, well, whatever, svarade ”Hickey” med ett garv och berättade om löftet till några ”top boys” från Feyenoord att hänga upp flaggan från Chelseasektionen i samband med presentationen.
Det fanns fler gemensamma ögonblick. När dom några hundra Chelseafansens ”We hate Tottenham” övergick i ”Stand up if you hate Ajax” fick det snabbt respons från de holländska fansen på andra sidan plexiglaset. Några få elakheter som ”Small town in Holland, you’re just a small town in Holland” möttes mest med leenden. Arjen Robben fick däremot Feyenoord-fansen att se rött. Den förre PSV-spelaren visslades ut, inte minst sedan han vid två tillfällen däckat motståndare. Annars utmärkte sig hemmapubliken mest med sitt röststarka stöd för de rödvita spelarna som till slut dock inte kunde stå emot, och vår lilla klack fick jubla och sjunga ”Super-Frank” när Lampard elegant chippade in matchens enda mål.
Spelmässigt hade Chelsea höjt sig i alla fall en aning från insatsen mot MLS All Stars, men det var knappast med några kluvna känslor jag en kvart från matchslutet lämnade bortasektionen, tog mig ner för de svindlande trapporna och begav mig i riktning hotellet. Ingen av de andra jag kände skulle tillbaka till Rotterdam centrum utan till Amsterdam. Kändes trots allt inte som den bästa idén att som bara vara en av en handfull, för mig obekanta, supportrar som skulle hoppa av vid centralen i Rotterdam när den synligt reserverade spårvagnen med gästande fans rullade in. Ölandet med Chelsea- och Feyenoordfans på O’Sheas från tidigare under dagen började också övergå i trötthet. Ögonlocken blev blytunga när jag skumpade fram med spårvagnen genom hamnkvarteren och sedan bland en oformlig grå massa av byggnadskomplex.
Mörkret omslöt fortfarande Rotterdam när jag tidigt nästa morgon som en tjuv om natten smög mig ut ur staden, med en seger i bagaget och Chelsea-keps djupt nerdragen över pannan. På flygplatsen fick jag sällskap av fler Chelseafans bland dem Neil Barnett, bekant som programledaren på Chelsea TV för de som har Viasat Sport 2. Men varken han eller någon annan var särskilt pratglad efter en natt med alldeles för lite sömn och en lång dag framför sig. Det var bara tolv timmar kvar till avspark mot Celtic på Stamford Bridge.
Swift Guest House är en pärla. Och miljön både där och runtomkring var sannerligen en välkommen kontrast till Rotterdam. Som balsam för själen. Medan solen började leta sig fram mellan de tidigare molnmassorna letade jag mig först den korta vägen till Stamford Bridge, sedan fram mellan souvenirerna i ombyggda Megastore och med bara ett par dvd:s tillbaka till ”Swiften”. Strax efter lunchtid var tillvaron ytterligare ett snäpp närmare fotbollsnirvana. Med en öl i handen utanför puben Jolly Maltsters lät jag mig värmas av solen som nu kopplat grepp om London, samtidigt som de första Chelseasångerna för dagen ljöd från strupar i bakgrunden.
Celtic var en känslig match. En träningsmatch som aldrig borde spelats. Och som dessutom aldrig borde försatts med biljettpris på hutlösa 40 pund. Många Chelseafans hade beslutat sig för att bojkotta matchen. Men ingen bojkottade förspelet. Pubarna runt om i SW6 fylldes av Chelsea. Men inte bara Chelsea. Glasgow Rangers-tröjor syntes på många håll. Även Airdrie-, Falkirk-, Linfield- och Millwall-fans uppgavs vara på plats tillsammans med Chelseas. Och det var knappast för att heja på Chelsea.
På Jolly Maltsters blandades den äldre hårda kärnan av fans med yngre casuals som spanade utanför puben, snackade i mobiltelefon och försökte se så hårda ut som möjligt. En del av dem kryssade också med kaxig gång fram och tillbaka till toaletten för att sniffa vitt pulver.
Frågan är om inte till och med Louise föredragit det framför den toppade öl som svenskvännen Matthew under eftermiddagen envisades med att pracka på henne. Den var så sötsliskig att det garanterat vänt sig i min mage även utan de redan påtagliga problemen. Mer angenämt var däremot mötet med läktarlegendaren, och numera fastighetsmiljonären Eccles, som någon timme tidigare på stående fot erbjöd Louise jobb med bokföringen när vi stötte på honom utanför hans bostad.
Louise, Ben, Matthew och hans brorson Alan samt Sheffield United-supportern jag aldrig minns namnet på hade anslutit på Jolly Maltsters. På vägen till Imperial passerade vi Brogan’s. Innanför tredubbla led av poliser kunde man skymta Celtic-fans. Trots det hade smärre skärmytslingar tidigare brutit ut, både där och på annat håll. På vägen in till Stamford Bridge hade polisen fullt sjå med att freda några Celtic-fans som hamnat galet och nu fick ta emot svordomar, hot, knuffar och slag när de gick sin egen golgata bland Chelseas supportrar på väg till sin läktarsektion.
Stämningen inne på ett bara halvfullt Stamford Bridge var inte särskilt hög men påtagligt fientlig. På West Stand Lower, där jag satt, bröt under matchen smärre bråk ut vid ett par tillfällen när några personer som inte höll på Chelsea upptäcktes. Samtidigt haglade smädelserna mellan fansen vid hörnet på läktaren som vette mot Matthew Harding Stand och Celtic-fansen som befann sig där. ”God save the Queen” möttes av ”Ar-gen-tina, Ar-gen-tina”. Viftande med lojalistflaggor möttes av viftande med portugisiska flaggor. ”Wanker”-tecken möttes av fingrar som drog över strupen. Det var inte vackert och pappan som satt bredvid mig försökte desperat få sin lille son att fästa sin storögda blick på spelarna på planen i stället för bråken ovanför oss eller de hatfyllda fansen till vänster om oss. Förgäves, förstås. Ändå bjöd Chelsea emellanåt på ganska underhållande spel. Trots det tidiga ledningsmålet för Celtic, som fick den redan högljudda skotska klacken att leva ut ännu mer, tycktes Chelseas spel fungera bättre. Drogbas missar fick dock Chelsea-fansen att sucka högljutt, och Shaun Wright-Phillips eleganta kvitteringsmål kom som en befrielse. Båda de tunga nyförvärven Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko visade i alla fall vid tillfällen under sina inhopp varför de räknas som sådana toppspelare. Chelsea borde också ha avgjort matchen men skärpan fanns inte i avsluten.
Polisbevakningen utanför Stamford Bridge var massiv. ”Worse even than West Ham”, hade Matthew summerat det på eftermiddagen. Det framkom att ett 20-tal personer gripits under bråken. Det läste jag mig till ute på Heathrow obarmhärtigt tidigt nästa morgon. Men man behövde inte läsa sig till att det samma natt gripits ett 20-tal personer på andra håll i landet av helt andra anledningar. De misstänktes för att ha planerat att spränga passagerarplan över Atlanten, och Heathrow var paralyserat. Efter rigorösa säkerhetskontroller och kraftiga förseningar visade det sig i efterhand att jag hade turen att vara med på ett av de plan som i alla fall kom därifrån. Tillbaka det kommer man förstås alltid, terroristhot eller ej.
Resan i korthet
Måndag: Stockholm-Amsterdam
Tisdag: Amsterdam-Rotterdam, match Feyenoord-Chelsea
Onsdag: Rotterdam-London, match Chelsea-Celtic
Torsdag: London-Stockholm
Fotnot. För de som känner till honom så berättade Cathy att situationen för cancersjuke Ron Hockings, Chelsea-statistikern som sett över 2 600 matcher, är dyster. Han har enligt henne fått besked om att han har max två veckor kvar att leva.