Los Angeles - Vancouver
Dags att möta Liverpool - igen!
De senste åren har Chelsea-Liverpool varit återkommande bataljer och under 2000-talet har lagen möts 21 gånger i cup- och ligamatcher. Ska man generalisera brukar Liverpool vinna cupmatcherna och Chelsea ligamatcherna.
Att påstå något annat än att risken för underskattning är liten när man möter ett lag som Liverpool vore rent ut sagt korkat. Liverpool har redan slagit Chelsea vid ett tillfälle denna säsong och Chelsea har i frånvaron av kantspelare som Arjen Robben och Joe Cole varit väldigt lättlästa i sitt spel. Men ändå… Faktum kvarstår, Liverpool har, Chelsea segern till trots inte övertygat i säsongsinledningen. 1-1 mot nykomlingen Sheffield i premiären följdes upp med en knapp hemmaseger mot West Ham (2-1) och den bland Evertonfansen redan historiska 3-0 förlusten förra helgen gör att det finns frågetecken kring årets Liverpool. När de sedan bara fick 0-0 bort mot PSV Eindhoven så börjar man se en trend. Liverpool tycks ha det svårt på bortaplan. Kapten Terry förväntar sig hur som helst ett revanschlystet och hungrigt Liverpool och jag befarar att han har rätt. Liverpools lag är starkare än deras säsongsöppning som varit en smula darrig.
Nåväl, vi Chelsea supportrar ska inte slå oss alltför mycket för bröstet. Visserligen har vi sköna segrar i bagaget mot City, Rovers och Athletics och är ruggigt starka på hemmaplan men jag saknar skärpan, kreativiteten och glöden emellanåt. Så här långt på säsongen är det spelare som Boularouz, Bridge, Drogba och Essien som kommit upp i ett väl godkänt betyg i min bok, medan jag verkligen väntar mig mer från Lampard, Ballack och Shevchenko. Det är nästan som om spelarna själva är så överväldigade av att spela i ett lag så laddat med talang och fotbollskunnande att de glömmer av vad fotboll handlar om: För det handlar om en djävla massa vilja, uppoffrande löpningar och rörelse. Det är inte stora namn som vinner matcher – det är de spelare som visar det största hjärtat. Motivation slår klass allt som oftast i fotboll (minns Middlesbrough!).
Just rörelse momentet i laget är det jag kanske saknat mest i vissa matcher eller matchavsnitt. Nu senast mot Werder Bremen t ex tyckte jag att våra centrala mittfältare stod på varandra och att de var alltför statiska i sitt rörelsemönster. Och det kanske inte är så konstigt när vi packar planen med fyra naturliga centrala mittfältspelare, alla var för sig av världsklass, men på något underligt sätt verkar det som om dessa storheter tar ut varandra. Det blev som om gravitationen av denna muskelmassa på mitten sög in spelarna i centrum och vägrade släppa ut dem. Därför var jag glad att se Joe Cole tillbaka på planen. Han har den kreativitet som behövs för att få igång ett lag. Samtidigt var jag orolig för att man hetsat tillbaka killen för fort och som ett brev på posten läser jag idag rapporter om att han återigen är tillbaka på Dr Bryan English skadelista. Mysteriet SWP fortsätter att gäcka mig. Det är frustrerande att se killen visa upp en sådan speed och teknik i förstaläget för att sedan se honom missa de enklaste passen. Jag hoppas ändå att Mourinho är beredd att ge honom fler chanser speciellt med Cole på skadelistan. Robben sägs vara på väg tillbaka och kanske är han redo för ett inhopp mot Liverpool. Inte heller här vill jag att man stressar tillbaka spelare bara för att man gjort misstaget att släppa Damien Duff och nu får betala för den dumheten.
Min inställning till Wayne Bridge – the gooner slayer – är uppenbar för alla som känner mig. Jag tycker att han började säsongen så pass övertygande att Mourinho borde ge honom fyra fem hela matcher till för att visa vad han kan. Jag vet att Ashley Cole är en av världens bästa vänsterbackar och är hjärtligt glad att det blev han och inte Roberto Carlos (som var ett så hett ryckte i somras) som nu konkurrerar med vår gooner slayer. Men av någon anledning tycker jag att Bridge visat prov på skarpare inlägg, hittat fler luckor och försvarat sin kant bättre än någonsin tidigare i sin karriär och därför borde spela före Cole, åtminstone så länge som den goda formen håller i sig.
Om Sheva så här långt inte nått upp till våra förväntningar så tycker jag att Drogba överträffat dem. Killen är hetare än någonsin och skapar både chanser och sätter mål. Nu vill jag bara att de hittar varandra också när speltempot höjs.
Den förväntade matchbilden blir att lagen kommer att spela taktiskt tätt i den första halvleken och att ett eller ett par mål kommer att ramla in under den andra halvleken. Jag tror på en uddamåls seger för hemmalaget med 1-0 eller 2-1.
