Resa: You are shit!
Reseskildring från Chelsea-Liverpool.
You are shit, You are shit, You are shit, You are shit, sången ekar ut från Stamford Bridges läktare. Normalt associeras melodin med Liverpoolfansens bräkande Le-ver-pööl, Le-ver-pööl, nu är det Chelseafansen som låter. Peter Crouch har precis missat i ett bra nickläge och de tre poängen ser ut att stanna på Stamford Bridge till fansens förtjusning. För att de rödklädda i ena hörnet av arenan verkligen ska förstå vilka som vunnit och vilka som förlorat dras parodin på Liverpool-ramsan ännu en gång, You are shit, you are shit. Matchklockan står på 90:00, den går inte längre än matchtiden ut och det är därför svårt att avgöra hur mycket som återstår av den fem minuter långa stopptiden, hursomhelst kan det inte var mer än en halv eller möjligen en minut. Jag hör hur jublet stiger något och min fokus återgår till spelet på planen. Essien och Robben kommer i ett bra kontringsläge men blir senare avblåsta av domaren. Först blir jag förbryllad och undrar varför. Sedan inser jag att det är slutsignalen och blir då genast muntrare. Det är klart, de tre poängen är i hamn, Liverpool är ett slaget lag. Blue is the colour dras igång i högtalarna och 40 000 lyckliga Chelseafans stämmer in i den underbara sången. Life doesn’t get much better than this!
Vi backar bandet 30 timmar. Klockan är 10:30 på lördagsförmiddagen 16 september. Jag och fyra andra Chelseasupportrar till sitter på Ryanairs flight från Västerås till Luton. Sten och Theo från Örebro, Tony från Västerås, Jan från Borlänge och Oscar (undertecknad) från Järfälla, så heter skaran som ska åka över till fotbollens hemland och heja på de blåa. Bland oss finns en fiende, Tony har tagit med sig kompisen och Liverpoolsupportern Kalle. Vi diskuterar gamla matcher och gamla resor samt kommande matcher och kommande resor. Alla är överens om att Chelsea kommer att dra det längsta strået och vinna mot Liverpool, alla utom Kalle som bestämt hävdar att hans lag är det bättre. Trots Kalles tappra och envisa försök är det vi blå som har majoritet, precis som i det nyligen avslutade riksdagsvalet.
Delar av resesällskapet: Jan, Tony och Kalle.
Flygresan går bra och vi tar mark i tid. Fastän kön till passkontrollen är lång går det relativt snabbt att ta sig ut från flygplatsen. Vi tar GreenLine-bussen från Luton in till Baker Street och fortsätter med tunnelbanan innan vi når slutmålet La Reserve Hotel på Fulham Road där Theo, Sten och jag ska bo.
Efter en lunch på Brogans är det dags för shopping på Chelsea Megastore och billiga Sports World. Bland annat inhandlas oktobernumret av Chelsea Magazine där det finns ett reportage om vår svenska supporterförening. Resten av kvällen fördrivs på, och runt Shed Bar och Chelsea Village. Normalt brukar flera av spelarna vara i området kvällen innan match men den här gången träffar vi ”bara” Lassanna Diarra och Peter Kenyon.
Theo och undertecknad tillsammans med Lassanna Diarra.
Söndagen, den stora matchdagen, inleds med en frukost på hotellet och en liten promenad runt arenan. Det är full aktivitet vid hörnet Matthew Harding Stand/East Stand. Ett hundratal matchvärdar är på väg in på arenan och planskötarna håller på att förbereda inför match. Mitt i vimlet finns Kevin, min handledare under praoveckan på Stamford Bridge i november 2005. Trots att han har mycket att göra erbjuder han oss att komma in på planen och ta oss en titt. Jag tycker att mattan ser ut att vara i kanonskick men Kevin är inte riktigt nöjd. Han säger att laget har tränat alldeles för mycket på arenan den senaste veckan och att han hoppas att de ska börja använda träningsanläggningen mer. Tre matcher och tre träningar på en vecka sliter mycket på gräset.
Kevin (planskötare), Theo och undertecknad inne på planen fyra timmar före matchstart.
Efter det korta besöket på Stamford Bridges gräsmatta fortsätter vi till Chelsea Megastore och senare till So Bar där det är lika livat som vanligt. Chelsea Allouette, Oh when the Blues, One man went to mow, Hello Hello och den nya favortien John Terry, Billy Gallas, one is an arse, the other one’s class är några av ramsorna som sjungs.
Eftersom matchen tv-sänds och är en del av Sky Sports satsning på “Grand Slam Sunday” (tillsammans med Man United-Arsenal) är det tidig matchstart och vi hinner inte med mycket mer än en välsmakande hamburgare från en gatuförsäljare innan det är dags att ta plats på Shed Upper tillsammans med ca 15 andra svenskar. Förutom de som flög med samma plan som oss finns också , Louise, Micke, Lotta, Omar, Tobias* och Brinken med familj på plats. Vi kommer in på arenan lagom till The Liquidator, en sång där handklappningar följs av ett massivt ”CHELSEA”-vrål från hela arenan. Minst sagt mäktigt.
Undertecknad och Theo sjungandes "The Liquidator".
Ett par minuter i halv två lokal tid springer spelarna ut på planen till ett öronbedövande jubel och gör sig redo för avspark. Liverpoolfansen försöker göra sig hörda genom att sjunga You’ll never walk alone, något som genast dränks i Chelseafansens You’ll never get a job som sjungs med samma melodi och syftar på den höga arbetslösheten i Liverpool. In your Liverpool slums, Super Frankie Lampard, There’s only one Makelele, Carefree och Chelsea, Chelsea, Chelsea avverkas också innan domare Riley blåser igång matchen.
Spelarna entrar planen.
Matchinledningen är seg. Precis som man kan förvänta sig känner de båda lagen på varandra och skapar inga direkta målchanser. En frispark från Lampard och ett ribbskott från Kuyt är det närmaste mål vi får se under de första 40 minuterna. Höjdpunkten är istället när Pennant är framme och klagar på ett domslut och får ramsan You’re suposed to be in jail som svar av Chelseafansen. Strax innan halvtid händer det dock något som visar sig vara om möjligt ännu bättre. Didier Drogba tar ner bollen på bröstet, vänder runt och slår in en otagbar vänsterslägga bakom Reina i Liverpoolmålet, 1-0 till Chelsea. Jag, Tiger Woods och merparten av de 41 882 på läktarna blir alldeles till sig av Drogbas strut och om jublet vid spelarnas intåg på planen var öronbedövande vet jag inte hur detta ska beskrivas. That’s why we’re Champions, Didier Drogba lalalalala och - givetvis - You are shit, you are shit sjungs av målglada Chelseafans.
Didier Drogba firar sitt mål...
...och får snart hjälp av lagkamraterna.
Den andra halvleken inleds med ett rött kort på Michael Ballack. Tysken kommer sent in i en duell med Sissoko och lämnar ett dubbmärke på Liverpoolspelarens lår. Så när som på de skadeglada Liverpoolfansen blir det helt tyst inne på arenan. Chocken är enorm, vad är det som har hänt? Och vad kommer nu att hända med de tre poängen? Klarar vi 40 minuters press från Gerrard & Co? Så snart den första chockskadan lagt sig stämmer hela arenan in i en hejdundrande Carferee. Alla inser vad som måste göras, supportrarna måste ställa sig bakom laget och stötta dem under den pärs som väntar.
Och det går helt planenligt. Chelsea får ett massivt stöd av hemmapubliken och man känner vekligen att man bidrar till segern. Liverpoolfansen, som för dagen är ovanligt tysta, tycker dock annat och sjunger You're support is fu**ing shit, något som är helt obefogat och bemöts med We forgot that you were here från hemmafansen.
Gerrard, Kuyt, Crouch och allt vad de heter lyckas, trots enormt spelövertag, inte få hål på den blå försvarsmuren och enligt mig finns det ingen bättre sammanfattning än de tre orden You are shit. Under matchens sista minuter dras ramsan om och om igen och precis som jag nämnde i det inledande stycket blir det inte mycket bättre än så här.
Flagviftande vid slutsignalen.
Efter matchen beger vi oss till La Reserve där vi träffar andra lyckliga supportrar. Alla är glada åt de tre poängen och hoppas nu att Arsenal ska bidra genom att vinna över Man United. Vi ser den första halvtimmen av matchen från Old Trafford innan vi drar vidare till ett Fish ’n Chips ställe på North End Road för att sedan hamna på puben Jolly Malster. Där är stämningen på topp, Chelseasånger varieras med hatsånger mot Liverpool och William Gallas. På tv-apparaterna följer vi Man United-Arsenal och för ovanlighetens skull jublar Chelseafansen när Arsenal gör mål. För att ingen ska misstolka och tro att det är Arsenalsympatisörer inne på puben följs jublet omedelbart upp av ett skanderande av We hate Arsenal.
En tatuerad supporter.
Aftonen avslutas med en promenad till Fulhams arena Craven Cottage. Under mina tio tidigare Chelsearesor till London har jag ännu inte besökt grannarenan trots att den bara ligger en 15-20 minuters strapats från vår egen Stamford Bridge. Skillnaden mellan de båda arenorna är stor. Stamford vaktas av ett tiotal vakter medan det är helt tomt utanför Craven Cottage, inte en enda vakt i sikte, bara skyltar om CCTV-övervakningskameror. Mysig och charmig men något förfallen, så skulle jag beskriva Craven Cottage. Bara ett par meter utanför den enda långsidan rinner Themsen och med en riktig snedspark inifrån plan skulle man kunna träffa huvudet på en av de många kanotisterna som brukar paddla i floden.
Nästföljande dag träffar vi istället något annat. Eller rättare sagt någon annan. Ricardo Carvalho håller på att flytta och bor temporärt på Chelsea Village. I en orange piké-tröja och ett par solglasögon knallar han runt utanför den tillfälliga bostaden när de svenska supportrarna kommer stormande med autografblock och kameror. Med en portugisisk kråka på pappret och ett leende på läppen lämnar man Stamford Bridge för den här gången. Men det är inget att misströsta över då jag med all säkerhet kommer att beträda den heliga marken igen framöver. Frågan är bara när, förhoppningsvis inom en snar framtid. Till dess: You are shit!!!
Undertecknad, Tony, Carvalho och Theo.
Foton: Sten Lundberg
* Är inte säker men har för mig att det var Tobias.
