RESA: The Darts and The Arse
Michael Essiens mål mot Arsenal. Det är sådana ögonblick som man drömmer om, när alla biter faller på plats, när livet får en förklaring. Men lika snabbt som det var där var det borta.
För när man traskar hemåt på söndagskväll är det inte bara med Essiens fantastiska kvitteringsskott på näthinnan.
Den korta men intensiva euforin har lagt sig. Mörkret också. Ett typiskt Londonregn skymmer sikten och i fjärran susar Manchester United i väg med ett åttapoängsförsprång.
Kanske är det här ändå inte Chelseas säsong?
Dagen innan flödade solen generöst över Dartford, ett samhälle en halvtimmes tågresa sydost om London. På puben Ivy Leaf, ett stenkast från "The Darts" hemmaarena Princes Park, slår Tommy stora hål i luften med sin knytnäve när Wayne Rooney på tv:n sätter första målet i Manchesterderbyt. ”Yeah, get in there, fuck off Chelsea!”, och får en mörk blick från polaren John med svartvit Dartfordhalsduk och Chelseakeps. På Princes Park sjunger gästande fans en stund senare en egen version av ”Carefree” för att hylla sitt Dover. Chelsea berör.
Rivalerna Dartford FC och Dover AFC berör inte lika mycket. I alla fall inte lika många. Matchen mellan lagen spelas inte i någon av de fyra professionella ligorna. Det är inte heller i halvprofessionella Conference National. Inte ens Conference South. Det är Ryman League South på den engelska fotbollens bakgård.
Men arenan är helt nyöppnad, med både välansat gräs på planen och på arenataket. Det talas stolt om en av världens mest ekologiska arenor och på vilken annan arena kan man se fotboll mellan benen på en gigantisk träfigur?
På de halvfulla läktarna blåser det snålt, det säljs te och pajer, hemmaklacken byter sida i halvtid och underbältethumor bollas med den lilla bortaklacken till spridda skrattsalvor från de 1 600 åskådarna. På planen hugger spelarna in i varandras med hjärtats lust och den häcklade Doverkaptenen mäter med fingrarna upp den föga imponerande storleken på Dartfordsupportrarnas könsorgan, men hemmapubliken får sista skrattet när kvitteringen till 1-1 faller i slutminuten.
Det är non-league-football.
Det är kanske inte så vackert, men det är äkta.
Ibland frågar man sig hur det är ställt med det högre upp i seriesystemet. Det är inte mycket som är sig likt kring exempelvis Stamford Bridge.
Men så är man där en tidig morgon före match. Luften efter Fulham Road är kall och klar, solen börjar leta sig ner i den vackra gränden där puben Fox & Pheasant ligger, de första souvenirförsäljarna börjar slå upp sina stånd utanför Britannia Gate, det osar från frukostmaten på grillen mittemot, rutorna torkas på SO Bar, några ordningsvakter börjar sätta ut staket, en pappa släpas av sin uppspelta och storögda son mot arenan.
Så faller de där bitarna på plats igen, den där kittlande känslan infinner sig och välbehaget breder ut sig.
Louise, Jacobsson och en hel hop svenskar låter ölen dämpa matchnervositet på ett alltid lika stimmigt Fulham Social Club. Även Matthew och Ben är på plats. Matthew tittar med förtvivlan på glaset med öl han just fått.
- Men det är ju ett Guiness-glas, du måste byta, säger han med avsmak.
Det är inte ens Guiness-öl i glaset. Det är bara glaset. Det räcker för att Matthews irländska antipatier ska komma fram.
En kort stund senare är det likartade känslor som väcks till liv men målet för dem är ett annat, och den här gången är känslorna även delade av oss andra.
Vi är nästan framme vid vattenhålet Imperial Arms när plötsligt en buss med poliseskort tornar upp sig på King’s Road. Under framrutan sitter Arsenals klubbmärke. Bussen har kört fel och på de mest primitiva manér hälsar vi Arsenals trupp välkommen till våra kvarter.
Det är inget mot hur Ashley Cole hälsas av de 3 000 i bortaklacken på Stamford Bridge. Ut flyger monopolpengarna med Coles nuna, fram åker de uppblåsbara mobiltelefonerna i plast. Varje gång vänsterbacken – ”världens bäste” som speakern Neil Barnett till Arsenalfansens vrede kallade honom före matchen – rör bollen uppstår en kakafoni av ilskna burop från hörnet på The Shed och jubel från övriga läktare.
Det är heller inte mycket kärlek mellan Arsenal och Chelsea. Ramsor om en pedofil, en våldtäktsman och en bög skanderas hatfullt från läktarna ner mot planen. Det krävs nog inte alltför mycket tankeverksamhet att para ihop namn och ramsa.
Det fanns nog också en symbolik i bussen som kommit på villovägar tidigare på eftermiddagen. För Arsène Wenger ser ut att ha sökt upp landsmannen Jacques Santini, lånat in hans berömda buss och rullat ut den på Stamford Bridges gräsmatta. Det är sannerligen inte mycket va-va-voom över den. Men den står effektivt i vägen för ett välvuxet Chelsea som stångar sig blodigt. Framför bussen cirklar ett fyrtorn med porrnamnet Emmanuel och distraherar de stackars Chelseaspelarna. Det hela är imponerande och frustrerande i över en timme.
Det krävs i stället en pygméliknande engelsman och framför allt en spenslig holländare för att finna nya vägar. Plötsligt rämnar bussen. Chelsea finner ytorna.
Matchen exploderar.
Men det är Arsenal som gör mål.
I det där berömda ögonblicket som känns som en evighet blir det helt tyst på arenan innan Arsenalfansen, som först inte verkar tro sina ögon, exploderar i glädjerus och Chelseafansen kollektivt begraver sina huvuden i händerna och förtvivlat utropar ”I don’t believe it!”.
Det händer fler gånger denna dag.
När Lampard två gånger prickar insidan av stolpen, när Fabregas rensar på mållinjen, när Essien träffar undersidan av ribban.
Men det är också Essien som skickar oss alla till himmelriket utan att försöka inbilla oss att det krävs sprängmedel runt midjan för att nå dit, för det räcker att ha det i fötterna. När bollen sugs in i nätmaskorna bortanför Jens Lehmanns utsträckta bratwurstfingrar genomgår 39 000 Chelseafans en kollektiv metamorfos till 39 000 vettvillingar utan vetskap om tid och rum eller fysikens lagar. Jag vet inte hur jag hamnar där men jag befinner mig halvt över en mur bakom mig på West Stand, i famnen på en gigantisk varelse som visar sig vara min stolsgranne och ur våra gemensamma strupar kommer bara högljudda guturala läten.
Det är fotboll.
Det är kanske inte så vackert, men det är äkta.