Bokrecension: José Mourinho – Made in Portugal
"I won`t be an assistant to either Toni or Fabio Capello. I won`t be anybody`s assistant".
Har haft denna recension liggandes i datorn ett antal veckor. Kommer dessvärre inte ihåg vem jag fick den av. Någon på forumet kanske? Nåväl, here it is.
”I won´t be an assistant to either Toni or Fabio Capello. I won’t be anybody’s assistant”. Det är Mourinhos ord efter att han satt punkt för en period i sitt liv och det speglar även hans bok väl. Portugisen nästan helt och hållet lämnar ute hela det kapitel i hans liv då han inte är huvudtränare och istället skildrar han de år då han varit dito.
Citatet speglar inte bara boken väl utan även Mourinhos ambitioner och syn på att vara assisterande tränare. När Bobby Robson erbjöd demontränaren att följa med honom till Newcastle som assisterande och snart få ta över huvudansvaret tackade han bestämt nej. Mourinho visste att hans tid skulle komma och det fick ta den tid det skulle ta berättar han. Efter ett frustrerande sista år som assisterande tränare i Barcelona flyttade mästartränaren hem till Portugal i väntan på att få ta över ett lag i högsta ligan.
Det dröjde inte allt för länge innan han snart 37 år gammal blev näst yngst i historien efter ”Svennis” som huvudtränare i Benfica.
José fick snart bekänna färg på riktigt då han ställdes inför klassiska problem med att vara en ung, oerfaren tränare utan trygga spelarmeriter att falla tillbaks på. Vi får följa med på nära håll under tränarens mest omtumlande period som huvudtränare, hans tid i Benfica är en höjdpunkt i boken.
Mourinho tackade snart ja till tränarjobbet i Uniao de Leiria, en mindre klubb i högsta ligan som gått bra men ändå såg Mourinho som ett spännande val. Portugisen kom dit med nya moderna metoder, och fick direkt mothugg från presidenten som sade att alla tidigare tränarna har varit och sprungit med spelarna i skogen och på stranden. José förklarade att ingen under hans ledning kommer vara ute och löpträna utan boll utan att all träning kommer ske på fotbollsplanen. Mourinho och hans assisterande som hade hört diskussionen visste nu vad som väntade de om laget skulle börja förlora, de skulle få höra att laget inte var tillräckligt vältränat.
Några månader senare hade laget under Mourinhos ledning inte förlorat två raka matcher och gått som tåget. Så i januari 2002 signade Mourinho på för FC Porto (precis som han hade blivit lovad av Portos president månader tidigare) som gått dåligt i ligan, dock kom erbjudandet tidigare än båda parter hade räknat med.
”Vi blir mästare nästa år” var hans budskap till spelare och media och ganska snart började laget klättra i tabellen. Porto tog sig från nedre halvan till en UEFA Cup plats (trea i ligan) när säsongen var slut. Kanske var det lika bra då man missade chansen till en CL plats i sista omgången. José hade nu lagt grunden för att uppfylla sitt löfte och visst skulle de bli mästare, tre gånger om under kommande säsong.
Här en godbit från ett derby mellan Porto och Sporting, när Mourinho passar på att växla några ord med Sa Pinto som är på väg ut till att ta ett inkast. Mourinho berättar,
”Sa come here quickly. What? He said, gasping like someone under considerable strain. Listen here, are you tired? No kidding. You’ve got Derlei on my back the whole time; tell the guy to go and play on the other side. To which I replied somewhat meanly, then get ready, because a few minutes from now Clayton’s going on, full of energy. It seems I can still see Sa Pinto’s face as he looked at me and said, don’t do this to me, man. You want to ruin me, you want to finish me off. I don’t want to finish you off, I want to finish of the game, I said still laughing”.
I UEFA Cup semifinalen borta mot Lazio var Mourinho portad från sin egen bänk och fick följa matchen från läktaren. Givetvis fick han inte kommunicera med de på bänken men det lyckades de komma runt med tack vare den senaste teknologin. Lite av de budskap som man får läsa om i boken av det Mourinho sa är,
”Deco must stop inventing moves”
“Tell Deco I’m pissed off, I want more!!!”
“Pressure on linesman, everybody”
I ett fascinerande avsnitt av boken skriver Mourniho själv om hur de förberedde sig inför den stora CL finalen mot Monaco. Där får vi läsa om de nu berömda personliga DVD skivorna som alla spelare fick ta del av. Vi får även dramatiskt läsa ordagrant om det dödshot som Mourinho fick ta emot på mobilen dagen innan match och hans oro på och efter matchdagen.
Efter två minst sagt framgångsrika år med Porto var José högst upp på många önskelistor. Chelsea var en av de klubbarna och de lyckades övertyga Portugisen att förhandla med honom innan övriga klubbar fick chansen att göra det samma. I bokens sista kapitel skriver Mourinho själv om hur han såg på övergången. Här några rader om hans möte med Roman Abramovich, Peter Kenyon och Eugene Tanenbaum, ”it was a fantastic welcome: the grand yacht; the elegance; the straight-forwardness of the three men; their congratulating me on the European title; the delicious meal; the beauty of the scenary; and the start of a new life with the lions of West London. We spent a few days on the yacht”, …”and signed a four year contract”.
Sammanfattning
Har du inte läst boken så önska dig den i julklapp. Ja såvida du fann bok recensionen tråkig och utan underhållningsvärde. Luis Lourenzo har skrivit stora delar av boken där mångt och mycket är citat och berättelser från Mourinho. Några mycket underhållande avsnitt är dock skrivna av Mourinho själv.
José avslöjar knappast några yrkeshemligheter vilket givetvis är synd men förståeligt. Boken lämnar författaren mersmak då så mycket läsvärt har lämnats ute och personligen längtar jag till en uppföljning på Chelsea tiden…