KRÖNIKA: Slutet på en era?
José Mourinhos framtid i Chelsea uppges på nytt hänga på en skör tråd. Ingen bör underskatta konsekvenserna om den brister.
Blir det Real Madrid? Kanske Inter? Varför inte Milan? Spekulationsvågorna går höga i de engelska medierna. För en sak tycks de överens om: Chelseas tränare kommande säsong heter inte José Mourinho.
Så säkert är det förstås inte. Långt därifrån. För vem vet att den senaste tidens turbulens inte är ett spel för gallerierna? Ett sätt för Mourinho att få sin vilja igenom? Eller ett sätt för ledningen att sätta press på Mourinho i värvningsfrågan? Det har till och med förekommit rykten i supporterkretsar att det portugisiska tränargeniet har fått ett förslag om en kontraktsförlängning.
Det går bara att skaka stilla på huvudet åt mediernas tafatta försök att mot bakgrund av några oavgjorda matcher hänga en krisskylt på en tunn kedja om Chelseas tjurnacke. Fjorton matcher i rad utan förlust, ligatvåa med goda chanser att vinna tredje raka titeln, ena foten i final i ligacupen, kvar i FA-cupen med överkomligt motstånd på hemmaplan och segrare i den svåraste gruppen i Champions League med en på pappret hyfsad lottning i åttondelsfinal. De flesta stjärntränare skulle hugga av sig armar och ben för en sådan "kris".
Samtidigt går det inte att helt bortse från att Chelsea tycks ha ringt in det nya året med varningssignaler om att allt inte står rätt till. Det är inte så mycket bristen på spelfantasi och stela framträdanden på planen. De kan förklaras bort med skadorna och Mourinhos speltänkande. Nej, det är snarare de vaga antydningar, signalerna eller bristen på desamma från klubben som ger en flashback av situationen före Claudio Ranieri fick sparken. Men egentligen är det bara en gammal vanlig känsla av det Chelsea man lärt känna genom många decennier som ger sig till känna. Det har varit dramatiska uppbrott. Upprörda känslor. Kaotiska förändringar. Avsaknad av kontinuitet. Chelsea har aldrig varit ett Manchester United eller Arsenal. Under de tre senaste decennierna har ingen tränare stannat längre än fyra år i Chelsea. Snittet ligger strax över två år. Mourinho är på sitt tredje.
Om det blir ett nytt tränarskifte i sommar är betydelsen förstås långt mycket mer än nya initialer på bossens träningsoverall. Trots att Chelsea genom den nya ungdomsakademin, förbättrade organisationen och strålande spelarmaterialet är ett annat än tidigare, är omtumlande tider sannolikt att vänta om Mourinho slutar. Tränarteamet Baltemar Brito, Silvinio Lauro, Rui Faria och Andre Villas lär alla följa Mourinho varthän deras läromästare än ställer kosan. Vad som händer med assisterande tränare Steve Clarke, som varit en av få återkommande inslag kring lagledarbänken under senare år, är ett stort frågetecken.
Det är också rimligt att anta att Mourinho hamnar i någon annan av de allra största klubbarna i världsfotbollen. Det kan därför också anses troligt att han kommer att försöka ta med sig några av sina främsta spelare, på samma vis som han gjorde med Ricardo Carvalho och Paulo Ferreira från Porto. Förstnämnde lär säkert bli aktuell igen. Ett annat tungt namn som verkar rimligt är Didier Drogba, som ser Mourinho som en mentor. Även Michael Essien är en spelare som Mourinho kan tänkas försöka ta med sig i flyttlasset till Real eller vad det nu skulle bli. För även om Chelsea har pengarna och kontrakten som krävs för att kunna hålla spelarna kvar, så kan situationen bli ohållbar om spelarna själva vill lämna.
Ett tränarskifte skapar också oro i truppen som helhet. Bortsett från en handfull spelare kan man nog sluta sig till att Mourinho är avgudad av de sina. Frågan är om det funnits en tränare som varit så älskad av sina spelare i Chelsea som Mourinho. Det är omöjligt att förutse vad en ny tränare för med sig för reaktioner i spelarleden överlag och spelarna individuellt. Arjen Robben skulle kanske jubla över nyvunnen frihet på planen, Joe Cole få sin fasta plats och några av ungdomsspelarna äntligen se sin chans. Men kanske faller Frank Lampard den här gången för locktonerna från Spanien. Och vem vet om John Terry verkligen skriver på det där nya kontraktet det talas om.
Slutligen kan man fråga sig vem som ska kunna ersätta José Mourinho. Alla, bortsett från en och annan rivaliserande tränare som vill skydda sin egen rygg, vet att man inte kan köpa framgång med bara pengar och det finns inte en tränare med bättre facit än Mourinho. Marcello Lippi är en av få som kan mäta sig och är därför inte oväntat ett av de senaste namnen som lanserats i spekulationerna. Men Lippi talar inte ens engelska. Bara en sådan sak. Guus Hiddinks namn återkommer för jämnan i pressen. Inte nog med att han få ses som en gårdagens man, det är märkligt att inte en enda brittisk journalist verkar veta att den främsta anledningen till att Hiddink lämnade PSV Eindhoven för många år sedan var att det skurit sig med dåvarande sportchefen Frank Arnesen. Samme Arnesen som i dag utövar stort inflytande på Stamford Bridge. Bland de mest spektakulära rykten som ersättare finns Tottenhamns tränare Martin Jol. Men liksom Hiddink uppges Jol ha haft svårt med Arnesen i Tottenham.
Just Arnesen verkar också vara central i den påstådda maktkampen i Chelsea. Dansken anses som en av världens främsta talangscouter men hans ambitioner att hitta rätt spelare för Chelsea tycks krocka med Mourinhos uppfattning om vad som är rätt spelare. Mitt i detta står Peter Kenyon och försöker medla, samtidigt som han i slutändan ändå bara är Roman Abramovitjs högra hand. Det är den bild som gärna förmedlas i medierna och en bild som trots allt verkar ganska rimlig.
Medan Mourinhos pokallista är den bästa tänkbara, så har meriterna på spelarmarknaden varit något av en akilleshäl. För varje Essien finns en Jarosik eller Maniche. För varje Drogba en Kezman eller Kalou. I kombination med en personlighet som fått fotbollsvärlden att närmast unisont demonisera honom har det gått i stick i stäv med Kenyons planer på att göra klubben till den populäraste i världen och med Arnesens ambition att hitta de största talangerna att fylla laget med. Men i slutändan är det Abramovitj som fattar besluten. I en av sina få uttalande sade ryssen i höstas att ”pokalen är slutprodukten men den är mindre betydelsefull än själva processen”. Det kan tolkas på flera olika sätt. Att han ser sin kärlek till fotbollen som viktigare än pokaler. Att Chelsea ska spela mer attraktivt och att pokaler därför inte är allt. I dagsläget tolkas uttalandet onekligen av de flesta som att pokalerna som Mourinho under sin tid i Chelsea vunnit inte är tillräckligt.
Det är fascinerande att se hur desperat den engelska pressen nu klänger sig fast vid Mourinho med plötsliga hyllningsartiklar. Det finns två anledningar. Dels riskerar de att förlora den person som gjort deras jobb för dem i två och ett halv åt. Dels är det för att säkra sig om att det även i fortsättningen finns en fiende i blå skepnad, framöver är det trojkan Abramovitj, Kenyon och Arnesen. Om nu inte Mourinho stannar.
Frågan om Mourinhos framtid är förstås inte bara knuten till ledning. Den hänger på portugisens egna ambitioner. Uppfattningen hos en del är att den dynamiske tränaren redan har en utstakad livsuppgift, att täcka in de stora fotbollsnationerna som klubbtränare och avsluta med Portugals landslag, och att Chelsea bara är ett steg trots att Mourinho upprepade gånger bedyrat sin kärlek till klubben. Efter fjolårets ligaseger slängde han medaljen till fansen och berättade att han funderat på att lämna klubben tidigare under säsongen. Innerst inne kom det nog inte som en chock för det flesta av oss. Det lär det inte heller göra om Mourinho gör verklighet av sitt beslut den här gången. Men konsekvenserna ska inte underskattas.
Vad som än händer, så har Mourinho varit den mest framgångsrike tränaren i Chelseas historia och kommer så också att kommas ihåg bland fansen. Och vad som än händer, Chelsea är bakom allt pengaklirr och all framgång på något sätt sig likt. Det känns skönt, på ett självplågande vis. Inget är bestående. Bara kärleken till Chelsea.
Männen med makten:
Roman Abramovitj, ägare
Kom: Juli 2003
Typ: Mediaskygg ryss med hårda nypor som är snuskigt rik
Noterbart: Förälskad i klubben han köpte, men lär också göra sig en hacka på den.
Peter Kenyon, vd
Kom: Januari 2004 – under kontroversiella former från Man United.
Typ: Effektiv försäljningsguru som gärna solar sig i glansen.
Noterbart: Illa omtyckt av fansen, men ibland alltför enkel spottkopp.
Bruce Buck, ordförande
Kom: Juli 2003 – tillsammans med Abramovitj.
Typ: Verbal amerikansk jurist och Chelseafan som gjort positivt intryck bland supportrar.
Noterbart: Diplomatiska talanger men med till synes litet inflytande.
José Mourinho, manager
Kom: Juni 2004 – från FC Porto.
Typ: Eldfängt tränargeni med vinnarmentalitet och stor kärlek till spelarfamiljen.
Noterbart: Hans frispråkighet har gett honom fler fiender än kanske någon tränare förut.
Frank Arnesen, ansvarig för ungdomsutveckling
Kom: Juni 2005 – under kontroversiella former från Tottenham.
Typ: Ambitiös och noggrann talangkännare som arbetar intensivt bakom kulisserna.
Noterbart: Hans aktier har varit i stigande hos ledningen, men ännu inte bland fansen.
Chelseas tränare genom åren:
2004 - José Mourinho
2000-04 Claudio Ranieri
1998-00 Gianluca Vialli
1996-98 Ruud Gullit
1993-96 Glenn Hoddle
1993 David Webb
1991-93 Ian Porterfield
1988-91 Bobby Campbell
1985-88 John Hollins
1981-85 John Neal
1979-81 Geoff Hurst
1978-89 Danny Blanchflower
1977-78 Ken Shellito
1975-77 Eddie McCreadie
1974-75 Ron Suart
1967-74 Dave Sexton
1962-67 Tommy Docherty
1952-61 Ted Drake
1939-52 Billy Birrell
1933-39 Leslie Knighton
1907-33 David Calderhead
1905-07 John Tait Robertson
