Resa: Göteborgare i Liverpool
Gästskribenten Håkan bjuder på reseskildring och bilder från Göteborggängets trip till Liverpool. Trots förlusten var det ett minne för livet.
Visst är det en stor grej i en fotbolls-älskares liv att få besöka det mytomspunna Anfield och att dessutom få se sitt kära Chelsea där gör ju att pojk-drömmen inte blir mycket större än så. Veckorna innan var fyllda av nervositet då kräksjukor o influensor ven kring en likt inlägg mot Hillario o var det inte baciller så var det moder natur som dundrade på med orkaner o översvämningar , men vadå det var ju januari så det kanske är rätt normalt ändå. Trots alla farhågor lyfte vi fyra (Joel, Robban (MILO), Lena och Håkan) fullt (nåja) friska CSS:are från Säve på fredag förmiddag och började genast läsa in oss på Tranmere Rovers, vilkas Prenton Park vi skulle besöka på kvällen för mötet mot The Bantams (Bradford). Planerna för vilka av Liverpools vattenhål som var måste-besök under helgen fick också allt fastare konturer.
Oron över orkanerna hann väl ersättas av lugn o förväntan i ungefär sex minuter tills stewarden ombord gick runt och sålde buss-biljetter från Stansted pga all TÅG-trafik var inställd i hela Storbrittanien till tidigast måndag, inte direkt oväntat då ett femtontal dagen innan hade dött pga ovädret.
Nåja, MATCHEN var ju inte förrän på lördag så det skulle nog lösa sig men Prenton Park verkade plötsligt väldigt avlägset. Vi hade väl två huvud-spår att jobba på men att sitta på en torrlagd buss i 2 x 8 timmar var inget som lockade någon av oss så att hyra bil var kanske det bästa om det nu inte hade varit för att endast två av oss har körkort och av dem är det bara en som kör regelbundet men hon har å andra sidan väldigt svårt med höger o vänster så……. Utan att bestämma något tog vi oss ned till Tåg-stationen för att lösa in biljetterna och till vår stora förvåning och glädje såg allt helt normalt ut därnere och tågen rullade på som aldrig förr, de hade visst precis kommit igång och det var 4 mycket lättade själar ( hann t.o.m att springa upp till flygplats-puben för några snabba pints) som boardade tåget. Nu släppte allt, nu var vi på allvar på väg, nu var det fest ! Anfield Road here we come !!
På väg mot Liverpool
Konduktör på tåget var en skojig skotte bosatt i Cambridge, han kollade våra biljetter och frågade om vi ville spara 100£ vilket vi såklart inte sa nej till. ”Ok då gör vi såhär” sa han ”ni köper nya (billigare) biljetter av mig och löser sedan in de andra (oanvända) på stationen och tjänar därmed 100£, det tar er högst två minuter, bara gå till biljett-kassan och be om en refund så ordnar det sig” sagt och gjort vi hivar upp våra börsar och köper oss varsin retur-biljett till. Exalterade men törstiga härdar vi ut i väntan på Peterborough där drink-vagnen skall komma på. Då vi så börjar inbromsningen gör vi oss redo att möta vår hjälte och visst där stod han, en go 70+ farbror med fullastad proviant-vagn. Vi hjälpte honom och hans vagn ombord och försåg oss genast med hela lagret av Stella vilket han med glädje hjälpte oss att bära tvärs genom hela tåget till våra platser (en helt underbar syn -denna grånade farbror med hela famnen full av lager…). Festen tilltog o vi riktigt bubblade av förväntan inför helgen.
I Birmingham hade vi tio minuter på oss att byta tåg o där skulle vi enligt vår skotska konduktör kunna få vår refund. Efter att ha förklarat vårt ärende o väntade oss att bli hjälpta får vi istället en blick som vore vi de värsta just nedstigna UFO:n de skådat. ”Refund !?? We can’t give refunds…you just can’t come here and ask for a refund”… - Så var det med det , och vi hade ju viktigare saker för oss än att stå där o tjafsa så vi rullade vidare mot LIVERPOOL !!! Så dags hade vi ju även råd att tappa några biljetter då vi hade gott om täckning på den fronten.
Efter en rekord-snabb incheckning på hotellet nere vid vattnet körde vi sedan ingen ”Ferry cross the Mersey” mot Prenton Park utan det fick bli ”Taxi under the Mersey” istället. Alla som varit utanför en engelsk fotbolls-arena innan match vet att luften vibrerar av känslor. Det oavsett nivå på fotbollen, så nog finns de där i luften – känslorna. Det är engagerat, det är på riktigt och det är helt underbart ! Efter lite insupande av atmosfären runt arenan tog vi oss in I club-shopen ”for some serious shopping” för vem vet när man kommer hit nästa gång… Med allt resdamm vi samlat på oss under dagen hade vi egentligen bara ett krav i ticket-office på frågan var vi ville sitta och ”there has to be a good bar” tog oss till Bunny Bell Bar i Main Stand. Bunny Bell Bar visade sig sedan vara rena himmelriket där vi tillbringade hela kvällen efter matchen. Stämningen var god på läktarna och Tranmeres trupp innehåller namn som Zola, Henry och Jennings, där upphör väl likheterna men ändå – sicka goa vibbar!
Tranmeres Prenton Park
Manager för Bradford är Colin Todd, Derby Countys gamle skavare, Colin Todd vars nuna alltid dök upp I samlarbildspaketen, vet inte hur många Colin Todd jag hade men han låg och skräpade mest överallt (David Webb var också klart överdoserad men han var ju i alla fall en av oss), drygt trettio år senare korsas våra vägar igen.
Det är helt klart något sakralt i luften, publiken bär sina klubb-färger med en sådan självklarhet, en stolthet. Det finns inga på läktarna som är där för en ”trevlig stund”, inga förhoppningar om att bjudas på spektakel, man kommer hit för att man måste, för att man skall, det är ett kall, ens älskvärda lott. Man går hit för att man är troende. Fotbollen är religionen, Prenton Park kyrkan och i alla lägen tror man på Tranmere Rovers. Man tror att just denna säsong faller alla bitarna på plats och vi går äntligen upp och gör vi inte det så är det definitivt vår tur nästa säsong. Visst, man är luttrade och gör sig inga illusioner men också väldigt trygga i sin tillvaro och varje liten framgång tas emot med ren o skär glädje. Här finns inga låtsas-supportrar, räkmacke-brigader eller tillfälliga turister, jo kanske vi då men även vi tillbedjer ju fotbollen som sådan även om vår präst inte heter Ronnie Moore utan Jose Mourinho.
Vi är 6567 personer denna fredag-kväll ”not bad for a Friday-night in skint-week” (fattigaste veckan på året) och de tillresta Bradford-supportrarna får sista ordet då Steven Schumacher i 34 min kvitterar Gareth Taylors ledningsmål från 9 min. Det är riktigt högt till tak inne på Bunny Bell Bar och sent på kvällen får vi en riktig hedersbetygelse av en härlig gubbe som överlämnar sin mångåriga halsduk till oss, en riktig klenod som nu grannt hänger på Plain Kitchen. Egentligen alldeles för sent för oss hjälper vi dem att stänga baren och en av våra nyfunna vänner ringer sin taxi-kompis som ger oss en ny ”Taxi under the Mersey” till hotellet. Det är ju imorgon (senare idag…..) det gäller!!
Halsduken
Stäningsdags på Bunny Bell Bar
Någon har ställt klockan på 5 (!!) och visst är det tidig avspark och visst tar det hela 10-15 min (en pizza) till Anfield med taxi men ändå, 5 var kanske att ta i men OK en stor dag väntar oss så det är bara att varva upp igen. Som första generationens storögt tipsextra-barn är det ju bara såå stort att komma till Anfield, det måste det vara oavsett lagtillhörighet. Så det är med en härligt pirrande mag-känsla vi närmar oss. Självklart är man också rejält skakis inför MATCHEN vilken vi bara SKALL vinna. Det lär bli tufft men med Cech kanske tillbaka o Robben I form så kan det gå. ANFIELD (Evertons gamla hemma-arena (1884-1892) ; överallt röd-tröjor med Gerrard därbak , vi morsar på Bill Shankly som står staty utanför shopen. Fascinerande…. man är så van vid alla vackra blå-tröjor i SW6 och så väl medveten om var man är nu och borde såklart inte bli överraskad över allt rött men det är verkligen bara alldeles överallt, det röda. Rött, rött och åter rött – såklart!
Vi styr kosan mot ”borta-puben” The Arkles på Anfield Road, på trottoaren utanför står ett gäng fellow BLUES-brothers och stampar och väntar på att puben skall öppna. Skön känsla och lite befriande att ansluta sig till dem. Puben fylls snabbt av både blått och rött men där skiljelinjen dock är mycket tydlig, ingen beblandning här inte. Pintsen är mycket goda och vi känner oss som hemma i sällskapet.
Öppna nu då!
Vi vill inte missa uppvärmningen och de få metrarna till ”Anfield Road stand” hjulas nästan av ”buzzen”. Vänliga poliser o stewards visar oss rätt och efter några fjäder-lätta trappsteg öppnar allt upp sig och där i solskenet står han bara, och fångar bollar som om ingenting hänt ; Petr Cech – i rugby-hjälm, som vi har saknat honom!! Vi får röra oss fritt på läktaren och gå ända ned bakom mål för att kolla ”värmningen” och ta kort. I ett nafs från 43 år till 8 - underbart!!
Inne på Anfield
Matchen lämnar vi sedan därhän då det var en icke-match från vår sida. Bara något om stämningen hos värdarna; faktiskt ganska tyst emellanåt men när det sjöngs är det verkligen unisont och det tas i från tårna. Den oerhört fokuserade o kraftiga YNWA vid slutsignalen var rent mäktig och med ruggad ståpäls vattnades ögonen rejält på undertecknad, frågar ni MILO säger han dock bara ”bollocks”…
Liverpoolfansen sjunger YNWA
Det var aldrig ens nära
Varför så hängig Stevie? Vankelmodig?
Efter några deppiga after-match pints på the Arkles gick vi runt o kikade lite o bla ”paid our respect” till de 96 offren från Hillsborough. Området kring Anfield hade något kusligt kulisslikt över sig. Självklart är alla dessa (många helt igenbommade) huslängor på riktigt men känslan på de öde gatorna var helt klart surrealistisk, som miljö betraktat måste det vara en regissörs våta dröm. It’s a long way from SW6….. (inget neg. bara en reflektion). Vi stack in huvudet på LFC-puben no. 1; The Albert o vår fördom besannades ; norrmän , norrmän och åter norrmän…..
Hillsborough memorial
Nä , nu fick det vara nog med deppandet , vi hade en främmande stad ”att göra” så vi drog oss ned mot centrum. Den för sitt ale-sortiment berömda Ship & Mitre visade sig mest likna en after-ski lokal i Sälen, god Ale dock – bla. Grassflower. Milo lite betuttad I den storbystade polska servitrisen som mycket gärna torkade av de redan kliniskt rena borden kring oss. Alla våra försök till konversation bemöttes dock bara med ett ”thank you” men le förtjusande det kunde hon. Hungriga ville Joel o Milo beställa lite mat men fick bara till svar att – visst kan vi ordna mat till er men ni lär inte bli mätta.Vi har en hel meny här men portionerna är så små , så små…. – försäljerskan från h-et hade talat och vi drog oss mot Mathew Street.
Detta är riktiga Beatlesmarker vilket gladde inte minst Lena som är en riktig fantast och på ett sätt kommit ”hem”. Flanaghan’s Apple – störtskön äkta irländsk pub och inte ett ”franchisesönderstylattemplebarlookaliketjootjimGudvadvi harkulställe”. Här har man riktigt skoj men på egna villkor, skillnad det ! Flera våningar och ett gungande, sjungande hav av människor. Joel kom loss ordentligt o ledde allsången till den ena Pogues-pärlan efter den andra och debaclet på Anfield några timmar tidigare var nu som bortblåst och ersatt av extatiska sång och dans-nummer av minst sagt skiftande kvalitet, Joel goes för full hals ; ”lend me ten pounds and I’ll buy you a drink And mother wake me early in the morning” om o om igen…. allt emedan Robban skådade ljuset o fann lösningen på problemet med den evighetslånga väntan på den perfekt upptappade pinten, det var att dra i sig en dubbel whisky medan pinten satte sig. Resultatet av det såg vi senare då han gick i mål långt före oss andra.
Trycket därinne bara ökade o svetten lackade då Robban på en sekund gick från ”The golden God of air-guitar” till Doctor Sadness, ihopsjunken, likblek med fruktan I blick mumlar han ”fixar vi detta nu? Gör er redo” –Vad? ”Det blir till att springa utav h-e” – Men varför ? ”Kolla på dom därborta o gör er beredda, fixar vi detta nu”? I den lyckligt festande massan kan man urskilja tre riktigt grova gossar men som inte visar minsta intresse för oss. –Jaa och ? ”Dom tre är bland top-ten hooligans I hela England och hänger på varenda polis-station i hela riket. De vet att vi är Chelsea så gör er för h-e redo nu , fixar vi detta” ? Sedan säger inte MILO något mer på Flanaghan’s Apple denna kväll och med hans tomt stirrande blick styr vi kosan mot The Cavern Pub.
Shane McGowan & The Carefrees
The rest of the Carefrees at Flanaghan's Apple
Visserligen släpper skräcken taget om honom på de fyrtio meterna till Cavern men det gör inte whiskyn och att han överhuvudtaget lyckas baxa sig förbi de stadiga grabbarna på utsidan är rent bragdmaterial. Väl därinne är det för tre av oss (gissa vilka?) all otrolig memoriblia och dans-golvet som gäller men Robban blir ståendes, till synes hypnotiserad, framför Paul McCartneys bas från milleniespelningen, helt förstenad i gott och väl en halvtimme upprepandes mantrat ”tänk att Sir Pauls svettiga nävar kramat den”.
Status Quo - vad säger du nu Harri?
Liverpool fyller i år 800 år och är nästa års europeiska kultur-huvudstad och att man rustar för det visar inte minst alla byggen i centrum. Med tanke på ”Sign on” är förmodligen hela högen av byggare Manpower-gubbar utifrån och på tal om fördomar; några tjuvar såg vi inte till annat än spår efter dem i form av saknade navkapslar (givetvis), en stor kyrka m.m. Efter att på söndag förmiddag gått en walkabout i centrum frågar vi efter vägen till The Philharmonic och -gå höger,vänster,rakt fram förbi en stor kyrka ”well actually there was a church but hmmm –you’ll see when you get there” och nog såg vi ; nån jäkel hade snott hela kyrkan o bara lämnat skalet kvar….
The Philharmonic, vilken helt underbar söndags-pub!! Chesterfield, lugn och ro, tidningar, viktorianska utsmyckningar från golv till tak, kristall-kronor, ett gediget single-malt sortiment och bara såå murrigt. Ett ställe att slicka sina sår på, ett ställe för kontemplation. Vi gjorde några härliga timmar där och det var med ömma skrattmuskler o I absolut toppform vi lämnade för en sport-bar och Arsenal-Utd. Baren, som en av våra Tranmere-vänner tipsat om hade verkligen TV:ar precis överallt, inte nog med att det var TV på toan det var en skärm över varje kissoar och över handfaten och i trapporna. Efter Waynes balja var allt verkligen nattsvart och huvudet åkte rakt ned men inte ens i det läget kom man undan då de på ett par ställen även hade skärmar I golvet. Som tur var rättade ju allt ganska snabbt till sig med hjälp av Henrys skalle och det var verkligen, som den gode Brinken uttryckte det så koncist i ett sms ; orgasm!
Rekreation på The Philharmonic
Senare gör vi på nytt Mathew Street men denna kväll är det främst Beatlarnas gamla stamlokus The Grapes som tilldrar sig vår uppmärksamhet. Massor av autentiska foton och det känns rätt häfttigt att kasta loss på exakt samma ställe som dem. Där träffar vi också Fran och Paul samt Pauls mycket vitala 92-åriga mor Beth. De är på väg att gå då vi stövlar in men stannar o är med resten av kvällen. De har en pub två minuter från Goodison Park där vi är hjärtligt välkomna att bo då vi återvänder för att äta upp The Toffees. Efter att undertecknad under helgens gång visat kort på och predikat Samir Bakaous evangelium för ett otal scousers brister det till slut för kamraten i Joel ”Tar du upp Samir en gång till tänder jag eld på honom”. Nåväl mission accomplished, är helt säker på att Beth 92 vid nästa VM frågar sin son hur det går för Samir ”the worlds greatest footballer ever”….. (tillsammans med Alan Hudson då förstås!).
George,Stu,Sir Paul & John på The Grapes
Beth 92, Fran & Paul
Det blir ännu en hel-kväll utan någon som helst inbromsning. Vi får lära oss att ”Scouser” kommer från den 4-ingrediensiska (potatis,morot,lök & kött ”any meat will do”) grytan ”Scouse” som förr var en riktig ”treat” i det mycket fattiga Liverpool. Önskar vi kunde berätta om alla hemska Scousers men dessvärre upplevde vi dem som mycket vänliga själar, väldigt jordnära och aldrig långt till skratt vilket gör dem enkla att tycka om. Helgen på bortaplan är helt enkelt en kanon-helg och trots resultatet (nästa gång krossar vi dem!) ännu ett helt underbart CFC-minne att bära med sig och den gav minst sagt mersmak så det blir garanterat mer av den varan nästa säsong då Manchester (Utd) och Newcastle står högt på önskelistan för ett besök I några dagar.
Vatten och bröd
Några kortisar;
Vi stötte också på ;
- Padraigh Harringtons caddie på tåget
- Tranmeres målvaktstränare på The Grapes, han slutade aldrig beklaga sig över att talangerna försvann allt tidigare.
- Den riktige Manuel från Fawlty Towers.
- Sweet Marie som hjälpte oss att ”file a complaint for a refund”, vilket vi ännu inte sett resultatet av.
- Servitrisen som på den fashionabla krogen tidigt på morgonen stank sprit o inte såg oss trots att vi var de enda där.
- En uppblåsbar rosa tolv-strängad gitarr.
- M fl.
Carefree!!
The Jolly Maltster-Crew / Håkan
KTBFFH
CSS-redaktionen tackar Håkan för reseskildringen. Vi tar gärna emot fler bidrag i form av gästkrönikor och reseskildringar. Maila någon av redaktionsmedlemmarna om du har något du vill lägga upp på sidan.
