Krönika: Dagen då ligan vände?
Efter Chelseas derbyvinst mot Tottenham och Man Uniteds underbara förlust mot Portsmouth börjar man undra om detta kan vara dagen då ligan vände.
Jag börjar denna krönika samtidigt som jag smuttar på den sista påskmusten. Ett par ynka godbitar finns kvar i mitt påskägg, men dagens riktiga godis var fotbollsmatcherna på Stamford Bridge och Fratton Park.
Dagen började med Chelsea - Tottenham på O’Learys. Nio CSS:are hade tagit sig till Götgatan i Stockholm för att se matchen tillsammans. Efter förlusten på White Hart Lane i höstas hade vi för första gången på 17 år revansch att utkräva på Spurs. Och revansch fick vi. Ricardo Carvalho, som har gått från klarhet till klarhet den här säsongen, drog in ett långskott i början av andra halvlek. Chelsea höll undan och segrade med 1-0.
Efter en skön seger och ett par härliga timmar med Chelseavännerna var det dags för lite påskmiddag innan man bänkade sig framför TV:n för att följa Portsmouth – Man United. Precis som vanligt hoppades man på poängtapp för de rödklädda. Och precis som vanligt befarade man att United skulle rusa iväg till en tvåmålsledning redan i halvtid.
Edvin van der Sars fummel som bjöd Matthew Taylor på 1-0-målet ingav hopp om att det inte skulle gå som vanligt. Men med 60 minuter kvar på klockan var det långt ifrån klart.
Pompey lyckades hålla ledningen halvleken ut och man började hoppas på att de skulle ta åtminstone en poäng från United.
I andra halvlek inleddes den röda anstormningen på allvar och David James gjorde kanonräddning efter kanonräddning. Då och då lyckades Pompey kontra och det var faktiskt nära 2-0 vid ett par tillfällen.
Strax innan matchens slut kom också tvåan. Efter dålig kommunikation i Unitedförsvaret spelade Rio Ferdinand in bollen bakom en utrusande Edvin van der Sar. Glädjen hemma i vardagsrummet var total. Till och med mamma, som normalt är ganska lugn, var uppe med armarna i vädret och jublade.
Feststämningen som rådde i tv-soffan avstannade något när John O’Shea petade in 1-2 efter en tavla av den annars så utmärkte David James.
Domaren hade fått för sig att lägga till fyra minuter efter en halvlek helt befriad från spelavbrott och tilläggstiden blir ett långt lidande. Till slut satte dock Mark Clattenburg pipan till munnen och förkunnade att de tre poängen var Portsmouths. Visst gläds man med Pompey men det riktiga glädjeämnet var att United tappar inte bara två, utan tre pinnar.
Trots poängtappet är United fortfarande i förarsätet. De har fortfarande ett poängavstånd, om än halverat från sex till tre, ner till Chelsea. Men efter dagens händelseförlopp lär The Red Devils känna flåset i nacken.
En titt på spelschemat visar att United har ett ganska lätt program jämfört med Chelsea. De röda möter, i tur och ordning, Sheffield United, Middlesbrough, Everton, Manchester City, Chelsea och West Ham.
Chelsea har tuffa bortamatcher mot West Ham, Newcastle och Arsenal samt hemmamatcher mot Bolton, Manchester United och Everton. Inga enkla fajter med andra ord.
Trots det tuffa spelprogrammet som väntar ser det betydligt ljusare ut för Chelsea i ligan.
Förhoppningsvis kan detta vara dagen då det vände.
Dagen då de blå inledde vändningen.
Dagen då de röda började tappet.
Samtidigt som jag avslutar krönikan ljuder Oasis låt ”Where did it all go wrong?” ur datorns högtalare. Förhoppningsvis kommer Rio, Sir Alex och alla de andra titta tillbaka på påskafton som dagen då ”it all did go wrong”.
Ett sista omnämnande går till dagens hjältar:
Riccy C, Rio F och David J.
Glad påsk!