Krönika: CSS i Göteborg
Chelseas svenska supportrar i västsverige brukar träffas på Plain Kitchen i Göteborg. Här är en enkel krönika över en sådan träff den 19 maj 2007.
Den 19 maj 2007 kommer att gå till historien som en av de finaste i Chelseas historia. Chelsea skulle möta Manchester United på ett återinvigt Wembley Arena i London och naturligtvis skulle man vara på plats. Naturligtvis ville man vara på plats. Och med en arena med plats för 90 000 personer så borde det finnas goda möjligheter att nästla sig in på en av Chelseas platser. Men så blev naturligtvis inte. Tilldelningen till fotbollssupportrarna stannade vid 20 000 per klubb så antingen fick man ha en rejält tung plånbok eller goda kontakter inom fotbollshierarkin för att komma över en biljett. Så det fick bli ett annat alternativ, här hemmavid.
Den sk Göteborgsmaffian är egentligen den del av Chelsea Supporters Sweden som av outgrundlig anledning råkar bo i eller i närheten av Göteborg. Några direkta mafiosos rör det sig inte om, men däremot en lätt salig blandning av människor med det gemensamt att vi följer Chelsea FC. Efter att ha prövat oss fram på olika pubar i Göteborg har vi nu mer eller mindre annekterat kvarterspuben Plain Kitchen som vårt stamställe. Plain Kitchen Sportsbar som det egentligen heter är ungefär det den utger sig för att vara, ett enkelt ställe där de serverar öl till fotbollen, plain and simple, som någon sa. Att de har ett utsökt urval av ale och att de inte tillhör någon kedja á la ”Harrys” eller ”O´Learys ”gör i mina ögon inte saken sämre. Att de står ut med oss och vårt sjungande är också en attraktiv sida av detta enkla kök.
Inför FA-Cupfinalen hade förutom de vanliga misstänkta ur Göteborgsmaffian också gäster från både Skellefteå och Sundsvall anmält sitt intresse i form av Soxey och Matte Bonetti.
Matte Bonetti är egentligen en Stockholmskille som tycks trivas osedvanligt bra i Göteborg och han hade spenderat hela Kristihimmelsfärds helgen i Göteborg. Matte och jag träffades första gången IRL när vi förra året åkte till High Wycombe för att se Chelsea oldboys, och då särskilt Mattes gamla idol Kerry Dixon spela. Nu mötte jag honom igen, i Göteborg sittandes på Gamleports uteservering med en kall öl framför sig i vårsolen. Mattes dam Marie var också med och det är för övrigt hon som tagit de flesta bilder som finns med i bildserien till denna krönika. Jag beställde in en öl och gjorde Matte & Marie sällskap och snart var vi inne i diskussionerna kring den kommande finalen. Nervositeten hade legat tung kring min person under säkert ett par veckor och det var befriande att tala med någon som hade samma erfarenhet. I andra sammanhang är det så att säga inte socialt accepterat att grubbla på engelsk fotboll varje vaken minut, men bland helhjärtade CSS:are är det inget problem.
När vi druckit ur våra öl var det dags att dra vidare. I planerna fanns ursprungligen spontanfotboll i Slottsskogen, men vädrets makter hade under veckan vräkt ned regn så det äventyret hade blivit avstyrt till förmån för lite lugnare utomhus aktiviteter. Istället hade vi via ett intensivt SMS:ande kommit fram till att samlas i god tid uppe på Skansen Kronan som ligger strax ovanför Plain Kitchen och ta några pre-match öl.
Det är alltid lika kul att återse mina vänner i Göteborg och inramningen kunde ha varit sämre. När vi kom fram vräkte solen ned och vi hann knappt pusta ut efter bergsbestigningen upp till Kronan innan GAIS-Håkan tryckte en kall flaska öl i min hand. Tjötet var snart igång och två nya bekantskaper hade letat sig fram också, Soxey från Skellefteå och Dave, en Londoner som bott några år i Skellefteå och numer bor i Göteborg. Dave har tidigare varit på Plain och sett Chelsea matcher och jag hade vaga minnen av att vi firat bortasegern mot Valencia tillsammans tidigare i vår. Efter några öl var det dags att vandra nedför kullen till Plain Kitchen och lite mat.
Bingo-berra fanns på plats på Plain Kitchen redan när vi anlände. Det var inte helt otippat. Han residerade vid ett av de främsta borden och anförtrodde redan när jag kom att han hade på känn att Chelsea skulle vinna idag. Snart nog dök en efter en av Chelsea anhängarna upp. Claes, Julius, Joensson, Roman Empire, Bagar´n - bara för att nämna några. Jag tror att vi var ca 25 stycken till slut, och då hade vi ändå ett antal stammisar som inte kunde vara med just denna helg. Snart nog rungade Chelseasångerna i lokalen och i takt med att mat och öl serverades höjdes stämningen ytterligare. Andra gäster kan knappast ha svävat i okunskap om var vi hade våra sympatier och det var riktigt kul att för en gångs skull få vara i majoritet.
Stället var, när det väl var dags för avspark, fullsatt av förväntansfulla fotbollsfantaster ur i princip alla läger. Mest hörbara, vid sidan av oss, var naturligtvis Manchester supportrarna.
Den första halvleken var på sitt sätt magnifik. Jag har hört ”utomstående” beskriva den som tråkig och stel, men jag såg tydligen något annat. De båda lagen hade full koll på varandra och den stenhårda fokuseringen i matchens första halvlek innebar att i princip alla ytor som planen hade täcktes upp i ett schackliknande sceneri.
I andra halvlek öppnades spelet upp betydligt och tack vare Robbens mer irrationella inhopp tyckte jag att Chelsea tog ett tydligt grepp om den jämna matchen.
I paus till förlängningen var spänningen nästan bedövande. Jag gick en liten promenad runt om i lokalen, köpte ännu en öl och hamnade på utsidan i samspråk med ett gäng Mancs. Vi var rörande överens om att detta var en helt jämn match som kunde gå precis hur som helst.
Men i den andra förlängingskvarten, med bara 4-5 ordinarie minuter kvar att spela så avgjorde Drogba, läckert framspelad av Lampard via Mikel och Bridge i ett underbart anfall. Plötsligt stod vi alla upp unisont och skrek av glädje. Och även om domaren lyckades lägga till hela 4 minuter på en kvarts spel så höll Chelsea undan och vi kunde starta ett euforiskt firande. Dessvärre tycks Matte & Maries kamera lagt ned verksamheten under denna del av dagen så de bilderna blir vi dessvärre utan, men tro mig om jag beskriver det som karnevalsscener. Vilket firande!
Hur som helst, jag var kvar ett litet tag efteråt och bara njöt av känslan av att i säsongens sista och viktigaste match stå som vinnare. Helt underbart. När jag tre timmar senare kom hem gick jag ut på gräsmattan och hissade Chelsea flaggan i topp. Allt för att visa mina fotbollsintresserade grannar, vem som regerar. Där satt de framför sin trädgårdsgrill i sina Manchester United bootlegströjor och såg den blå flaggan vaja ovanför sina huvuden, medan jag själv gick in och tog mig en välförtjänt whisky.
Tack alla kända och okända CSS:are och Chelsea supportrar som var med på Plain Kitchen.
Dave och Soxey, MILO, GAIS-Håkan, Lena, Joel, Claes, Bagar´n, Joensson, Roman Empire, Julius, Matte Bonetti, Marie bara för att nämna några.
Tack också Plain Kitchen! Det enda jag önskar mig av er är att ni skaffar Fullers ESB till nästa säsong!
KTBFFH
Billy Blue
