RESESKILDRING FRÅN SW6 25-30 APRIL
Vi tackar Mr Poyet från de värmländska skogarna för detta trevliga bidrag.
Onsdag: Äntligen var dagen kommen för avfärd mot härliga SW6 och dubbla hemmamatcher. Först CL-semi mot Liverpool och sedan PL-match mot Bolton stod på programmet denna tripp. Väderprognosen visade på rena högsommarvädret med sol och +25°C, förutsättningarna för en lyckad tripp var således helt lysande.
Bara halvtimman innan avfärd ringer telefonen. Det är resepolaren ”Såta” Johansson som säger sig ha läst på text-TV att det råder vild SAS-strejk i Köpenhamn. Ve och fasa!! – Magsyran klämdes ett par decimeter uppåt och paniken kändes komma runt knuten. Vi skulle ju åka med SAS och byta plan i CPH och hade inte värst mycket tid över för strul. Not now, please …..!
Teorierna blev många i bilresan ner från Sunne till Karlstad flygplats, men kontentan av det hela blev ändå att en lösning på det uppkomna måste finnas.
Väl på flygplatsen ordnade det hela upp sig på ett elegant sätt av en ängel i incheckningen. Men det var på det berömda håret att det blivit Kastrup en CL-kväll med en biljett i näven.
På grund av vår omväg via Arlanda försenades vår ankomst till London med några timmar. Det innebar att vi bara slängde in bagaget på Swiftan, och på vägen till SB blev det en snabb EC Guinness på The Slug tyvärr ”tillsammans” med några vilsekomna rödtröjor. Tiden var allt för knapp, så någon djupare analys av deras beteende gjordes inte.
Väl framme vid gaten till Shed Upper uppenbarade sig en gammal legend: Mr Gustavo Poyet kom inpasserande samtidigt. GP är en fantastiskt härlig person med glimten i ögat och alltid lika pigg och trevlig och självklart signerades matchprogrammet – vilken trevlig ”matchstart”!
Inne på ”Shedden” satt Hammarbäck från Borlänge med en Chelseaflagga i högsta hugg. Några fler CSS:are verkade inte närvara denna afton. Innan matchen gick igång hedrades den nyss bortgångne världsmästaren från –66 Alan Ball med 1 minuts applåd.
Första halvlek bjöd på bra och underhållande spel, där Chelsea borde ha avgjort hela tillställningen. Men det hela ”begränsades” med ett kanonmål till 1-0 av Liverpooldödaren Joe Cole.
Andra började lite trevande från CFC:s sida där Cech kanonräddade i inledningen. Ett par situationer borde resulterat i straff, men icke. Hemmaspelarna syntes trots allt nöjda med läget och spelade kontrollerat på resultatet, så 1-0 stod sig matchtiden ut. ”After game” med matchanalys och sammanfattning genomfördes traditionsenligt på La Reserves bakgård tillsammans med Borlänges stolthet.
Torsdag: En härlig English breakfast fick inleda torsdagens övningar. Stärkta av den ställdes kosan mot SB, och ett anfall av två kraftigt köpbenägna fryksdalingar länsade nästan hela Megastore. Enligt expediten blev Eriksson först i världen med att inhandla den för dagen helt nytryckta FA-cup T-shirten ”We are on our way to Wembley – AGAIN”.
Efter denna krafturladdning behövdes mjöd att fukta strupen med. Sagt och gjort, utan pardon sveptes några härliga pints of ale.
Nästa programpunkt på dagordningen blev ett besök i de dammiga kvarteren i norr. Självfallet måste en inspektion av rivningen av Highbury utföras här och nu! Det kan härmed intygas att skiten är utplånad enligt konstens alla medel. En mycket nöjd ManU-klädd vakt i neonväst hejdade oss när vi blev allt för närgångna i vår dokumentation av rasmassorna. Leendet som fanns i hans ansikte gick inte att ta fel på – han bara stod och njöt av utsikten.
Innan återkomsten till SW6 lyckades vi få kameran laddad av en trevlig egyptier i en Currybutik – denna elektronikkedja rekommenderas starkt efter denna tacknämliga hjälpinsats.
Nästa steg blev att lindra kurrande magar, på det råddes det bot genom en sittning hos alltid lika positiva och trevliga T.G.I. Fridays vid Fulham Broadway.
Denna ”mellandag” fick sin avrundning med ett långt taktiksnack på sköna puben Brogans (mittemot TGIF).
Fredag: Tidig frukost var beställd på Swiftan, då det var det dags för en av resans höjdpunkter. Efter en trevlig inbjudan från Chelsea Academy letade vi oss ut till Cobham. Ett fantastiskt område som inhyser CFC:s sportsliga verksamhet med en träningsanläggning som inte går av för hackor. Där finns planytor i alla väderstreck, dessutom stod nu ett helt nytt huskomplex inflyttningsklart, med alla möjliga önskvärda faciliteter. 1:a veckan i maj skulle A-laget flytta in sina pinaler från att ha varit inhysta i tillfälliga ”baracker”.
Vid vår ankomst till träningsanläggningen välkomnades vi av reservlagets boss Brendan Rodgers och U-16 lagets ansvarige Paul Clement (broder till förre Chelseaspelaren Neil). Paul är f.ö. även assisterande coach i Irlands U21-landslag.
Vi fick inleda vår visit med en frukostsittning i akademins matsal tillsammans med några ungdomsspelare bl.a. Shaun Cummings. Efter lite slösnackande knallade vi ut till de anvisade gräsytorna. När träningsplanerna bevattnats rikligt kom spelarna i samlad trupp, däribland tre killar födda –92, Milan Lalkovic (lovande slovak) och Mushaga Joar Bakenga (norsk lirare från Rosenborg) + en okänd tysk, som var på en veckas provspel.
Det träningspass vi fick bevittna bestod en mix av reserv- och ungdomslagsspelare. Bland de mer namnkunniga spelarna sågs målisen Yves Ma Kalambay och ”Terrykopian” Sam Hutchinson. Den norske killen Joar och slovaken Lalkovic imponerade med sitt spel, trots den åldermässiga skillnaden.
Efter att ha begrundat drygt två timmars träning styrdes åter kosan in mot de centrala delarna av huvudstaden, där förmiddagens verksamhet sedan summerades över en Guinness på The Swan vid Lancaster Gate i härligt solsken. Förnöjsamheten var på topp efter denna härliga morgon ”i det gröna”. Därefter bar det av till den alltid säkra italienska restaurangen Prezzo, (ligger i kvarteret bakom Hard Rock Café). Maten där är helt formidabel och stinnheten som infann sig var nästan övermäktig.
När buken väl tagit igen sig drog vi ner till Shed Bar, där vi stötte på Chelsealegenden Kerry Dixon. Gamla minnen från träningslägret i Sunne -89 kom upp och ”Såta” fick än en gång faca målkungen. Vi hann även byta några ord med Chelsea TV:s Neil Barnett innan den något högljudda karaoken tog över. Det blev en rent himmelsk stämning när en härlig lirare i full frihet, iklädd den röda FA-cup jackan från –71, klämde i med en sagolik Elvislåt. Grabben höll världsklass och en av servitriserna bakom disken, som var ett riktigt Elvisfreak, höll på smälla av av lycka då tårarna kom sprutande.
Lördag: Matchdag igen, tidig KO 12.45 mot Bolton och läge för poängintag på ManUSA, då de samtidigt lirade borta mot hemmastarka Everton. En avgörande dag för årets ligaspel skulle det visa sig. Efter frukost blev det en vandring på King’s Road innan vi landade på The Fulham Club & Institute, vägg i vägg med SO bar. Redan bänkade var Brinken, Matthew och Åke Larsson från Sveg med barnen Camilla och Andreas (båda lovande talanger i Svegs ungdomsfotboll).
Förutom om den förestående fajten mot Bolton, kom försnacket att handla om de stora förhoppningarna som ställdes till Everton och deras hemmamatch mot United. Det gick inte att sticka under stol med att denna afton var viktig.
Efter att Sofia och Eva anslutit gjordes en omgruppering av styrkan till den mer pittoreska puben The Fox & Pheasant, där mjöden intogs ute på gatan i härligt värmande solsken.
Inne på Bridgen rådde en härlig och förväntansfull stämning, nu var det fullständig stöttning av CFC. På matchklockan kunde man följa resultatet på Goodison Park, och stämningen blev inte sämre när det kom upp både 1-0 och 2-0 under första halvlek – ”Attack, attack, attack-attack-attack!
Samtidigt lyckades vi vända på 0-1 underläget till en 2-1 ledning i HT – nu rådde det feststämning på Shed End! De flesta trodde nog att det skulle gå vägen, det kändes som de stora förväntningarna var på väg att besannas, och allt kändes så bra.
Tyvärr vet alla hur det gick: trots lysande spel av Mourinhos boys lyckades Bolton peta in en boll till lika 2-2. Samtidigt som Manchester vände på steken bl.a. tack vare stor brödrahjälp.
Efter en fantastiskt underhållande match blev det en tung eftermiddag. Det oavgjorda resultatet kändes som förlust – ”the train had unfortunatly left the track”!
Eftersläckningen med summering började på Dixons för svenskstyrkan, där det även bjöds på ungdomslandskamp i korridoren med Camilla och Andreas lirades för blågult. Därefter följde en smakfull och riklig middag på tapasbaren La Rueda nere vid King’s Road. Kvällen avslutades för Johansson och Eriksson på en CFC-pub vid namn ”The Eight Bells” alldeles vid Putney Bridge.
Söndag: Efter den traditionella frukosten blev siktet inställt på Meadow Park i norra London.
Det innebar först tunnelbana till ändstationen Edgware, och sedan efter lite väntan buss 292 i tjugo minuter, innan vi nådde fram till det passande namnet Boreham Wood. Här ute i vischan vankades det Women’s CL-final mellan Arsenal och Umeå IK. … i brist på bröd äter man limpa …
Klockan var på vår sida och vi anlände precis till KO. Planen liknade mer ett schweiziskt alplandskap, där ena planhalvan lutade rejält utför från mittpunkten till mål medan den andra halvan var välvd likt en halvmåne. Märkligt att UEFA kan lämna OK till spel på sådan plan.
Trots många fina möjligheter, med bland annat flertalet virkesträffar, lyckades tyvärr inte Ume-tjejerna vända på 0-1 resultatet från första matchen (turligt övertidsmål). Returen slutade 0-0 och bucklan till AFC. Matchens behållning var annars det inhoppande 16-åriga löftet Ramona Backmann, kanske en framtida damstjärna som såg dagens ljus??
Efter matchen sammanstrålade vi med Brinken och Sofia som också de letat sig ut i terrängen.
Innan återfärden till de mer sälla markerna landande vi på ett hak i Edgware där törsten släcktes med några klassiska pints.
Tillsammans med familjen Larsson, Brinken & Sofia och ”Såta” Johansson avrundade undertecknad dagen med lite löst snack på The Slug vid Fulham Broadway.
Trots att ligan i princip nu var borta fanns en hägrande CL-final i Aten inom räckhåll och inte minst FA-Cup finalen på nya Wembley. Att lägga upp de kommande veckorna på bästa sätt blev en intressant ”utfadning” av denna trip.
Måndag (Valborgsmässoafton): Tidig uppstigning hos Swiftan för utlovad frukost; tyvärr var den inlåst bakom lyckta dörrar så avfärden mot Heathrow fick bli på tom mage. Väl på plats för incheckning kunde vi bara konstatera att vi inte fanns med på passagerarlistan till Stockholm – härligt!
Anledningen till detta visade sig vara att vår flight mellan Stockholm–Karlstad var inställd.
Så det fick bli en ny ombokning, denna gång via Köpenhamn. Men det innebar en heldags väntan på Kastrup då planet till Karlstad avgick med endast en avgång och det klockan 20.50.
Så fick det bli, trots Valborgsmässoafton. Att spendera en dag i nästan en tom och fridfull SAS-lounge var väl ingen pina men bättre saker kan man faktiskt göra. Det turliga var ändå att det inträffade på hemresan och inte på utresan, denna gång….!
…. kom ihåg att aldrig ropa hej förrän planet landat!
Stort TACK till alla trevliga Chelseasupporters som finns på denna planet!
- It´s in the Blood!
/ Chelsningar Poyet!
