RESA: Villa borta
Poängjakten på Villa Park har varit mager på senare år. Den här gången var inget undantag, men det finns alltid ljuspunkter för Chelseafans på resande fot. Här berättar bortaproffset "Lovén" om sin senaste resa:
09.15 Lämnade tåget ett dimmigt London med riktning Birmingham, Det var från början ockuperat av chelsea fan, vilket två spurs supportrar fick erfara "three one three one and you fucked it up..again " ekade på perrongen där de gick.
Med i sällskapet fanns Léon, en relativt ny bekantskap som jag lärde känna på guldtåget från newcastle 05, även Daniel och David var nya bekantskaper, även om jag sett Daniel innan så hade vi aldrig pratat, Chris som är med i returntotheshed är en riktig kultperson, med sina 42 år och 2 meters höjd över marken är han en imponerande person, ett levande uppslagsverk, ett bortaproffs och en skön lirare ut i fingerspetsarna. förutom nämnda så är mina eviga följeslagare Bruce ”the redhead” och Dave.
Utanför tågfönstret rullar det engelska landskapet ur dimman och bjuder på en härlig syn denna härliga söndagsmorgon. det ena natursköna motivet efter det andra avlöser varandra och hade jag varit konstnär och inte Chelsea supporter hade jag stigit av och fyllt några dukar med naturromantiska motiv.
När jag slutat beundra utsikten från tågfönstren så hade den medhavda ölen whiskeyn, chipsen, nötterna börjat plockats fram, Bruce lekte arga leken med en flaska Tullamore och förlorade, med fejkad inre smärta lyfte han flaskan mot munnen och skålade åt mitt håll, själv bestämde jag mig att köpa frukost så jag lämnade dem för en liten stund.
När jag återvände till vagnen en halvtimme senare hade vagnen fyllts på av blått folk från andra vagnar, stämningen var på väg uppåt så jag öppnade dagens första och satte mig ner med de andra, efter hand blev stämningen lättare, historierna från gamla borta matcher plockades fram, Min egna bortamatch historia som inkluderar Villa inbegriper en hemmaförlust , 2 mål av Tjorven Allbäck och ett heligt löfte om att aldrig besöka en match mellan Chelsea-Aston Villa oavsett vart den spelas, men nu sitter jag här. med Chris bredvid som med rösten drypande av sarkasm säger att sverige inte haft en bra spelare i PL sen Brolin förgyllde Leeds och Crystal Palace.
Bruce sitter i ett hörn och med sina röda kinder liknar han mer en engelsman i Ibiza än en halvfull bortasupporter, humöret är det inget fel på han och Léon försöker värva ett gäng tjejer från sommercotes till den blå familjen, men de insisterar att deras sympatier ligger hos Derby.
så fortsätter resan i samma sköna lunk med sånger historier, grova skämt och rykten som inte tål närmare granskning, Det är här på tåget som förväntningarna byggs upp, Chelsea borta har varit synonymt med sång, på anfield och madjeski var det vi som hördes (även om Niva inte kan skilja sångerna åt och i sin journalistiska enfald trodde att det var Poolfansen som sjöng högst). Bortamatch betyder att man är hänvisad till ett hörn av arenan med begränsad sikt, vill man se något av matchen, då ska man stanna hemma och titta på Canal +,
Till Birmingham anländer vi lagom till lunchtid. Ett par hundra chelseafans stiger ur tåget och beger sig in mot centrum, vi bestämmer oss för att inte följa strömmen utan viker av för leta ett ställe att stilla vår hunger och tilltagande törst. 45 minuter senare efter en snabb curry sitter vårt sällskap nu ett 20 tal vid en klassisk engelsk pub med baren löpande längs väggen, vi tar borden längst in och blir en förlängning av förfesten på tåget, matchen, Aston Villa diskuteras, Roman diskuteras, gamla historier tas på nytt upp och nu späs anekdoterna upp. En av de nyanlända till vårt sällskap frågade om jag tillhörde den svenska supporterklubben vilket jag givetvis inte kunde förneka, Han berömde oss för att vi varit bra på att "making noice and in a good way spread the chelsea spirit" så sträck på er ni som var där. Ryktet om oss svenska fans har spridit sig.
Stämningen bland oss blev bättre och bättre, sångerna blev mer högljudda men bartendern verkade inte bry sig speciellt mycket, men det började nu bli allt mer uppenbart att vi valt en pub som villafans gärna värmer upp i och snart befann vi oss i totalt underläge så jag lutande mig fram och frågade bartendern om detta var ett dåligt ställe för CFC-fans att vara i, det vore synd att byta pub eftersom detta var en trevlig sådan, men ibland är det bättre att gå eftersom vår närvaro i sig kunde vara en provokation.
"it´s all up to you" svarade Bartendern så jag tog min öl, vände mig om, lyfte glaset och skålade mot ett bord med Aston Villa fans. det visade sig vara en god idé, de skålade tillbaka kom fram till oss och började prata. Efter en stunds klackgäck och efter det att vi sjungit vår guld repertoar( carefree, celery, hello hello, jose mourinho) och de sjungit sin så flöt sällskapen ihop, det diskuterades vilt och hjärtligt mellan oss och villafansen, gliringar om Allbäcks mål, om Roman och våra problem med att besegra dem var fakta de gärna gnuggade in, men inte en gång var det nära att bli otrevligt. Det var två lags supportrar från varsin del av landet med varsitt favoritlag som förbrödrades några timmar innan avspark. När det sedan blev dags att bryta upp erbjöd de oss att följa med dem till Villa Park och hela vägen dit ljöd deras sånger och våra som en uppvärmning inför matchen, hela situationen var något obekant men inte desto mindre trevlig, såhär har jag det gärna varje bortamatch.
Det visade sig att jag hade fel, för en gångs skull så kom jag nära planen och Villapubliken visade sig från bästa sida och gjorde det vårt för oss att göra oss hörda i början av matchen.
Chelsea började lovande, med sådan fart, energi och variation som gjorde att saknaden av Lampard kändes lite mindre, Villa visade upp sitt register av fartfylld och farlig kontringsfotboll, det kändes som om tabellen ljög för det var inget mediokert mittenlag som spelade idag, samma sak på läktarna sjöngs det för fulla halsar, vi vädrade 3 poäng och när det blåstes till halvtidsvila så var i alla fall vi ganska säkra på att snart skulle 1-0 sitta i aston villas kasse, därför blev det en smärre chock när Aston villa på sin första hörna gör 1-0.Det var den gamle fulhamspelaren som i sin debut nickar in målet. där vi stod såg det först ut som att A Cole gjorde självmål, men nu vet jag att han bara var för lat för att sträcka ut på hela benet.
Vid 2-0 hade Chelsea visat upp hela sitt register av ineffektivt passningsspel, på läktarna hade vi inte gett upp, "chelsea until I die " ljöd över hela Villa park och måste ha hörts ända hem till sofforna i sverige. Men matchen var nu definitivt avgjord, och den kändes ända in till våra blåmärkta hjärtan
"Det finns en sal i helvetet enbart för oss chelseafans, byggd på ångesten och frustrationen av de tusentals Chelseasupportrar som någon gång i sitt liv följt med på en bortaresa norröver och sett laget göra oförklarliga poängtapp eller förlora chansen till titeln genom underprestation och väldigt snart kommer vi kunna hålla en bal över kvantiteten av dessa tillfällen, i dag blev det rummet något större och isoleringen i dess väggar var våran desperata begäran om att laget skulle visa mer hjärta och inte glömma för vilket lag de spelar."
Efter matchen söker jag upp Bruce, Dave,Léon och Pete. Vi svär en helig ed att aldrig oavsett var den spelas(CL-final undantaget ) se en match mellan Chelsea-Aston Villa.
Min och deras vägar skiljs åt för denna gång, de drar sig mot hotellet och jag tar en taxi till stationen.
Snart sitter jag på ett tåg, snart kommer jag att sova och imorgon på flyget på väg hem så kommer förlusten att svida lite mindre för att sedan försvinna helt när jag stiger in i hemmet ler åt allt roligt som hänt.
"Lovén"
