KRÖNIKA: Tid för Terry
José Mourinho är borta, Roman Abramovitj är kvar. Vad detta betyder för framtiden är fortfarande oklart, men John Terry kan spela en nyckelroll.
Säsongen har jag nästan gett upp. Det bubblar av vrede och förtvivlan inom mig ett drygt dygn efter chockbeskedet. Frågorna är många, svaren frustrerande få. Jag kämpar med att inte döma ännu. Min åsikt har heller ingen inverkan. Men en åsikt som betyder något är John Terrys.
Så här långt har Ricardo Carvalho uttryckt besvikelse, Didier Drogba uppges upprörd, någon tabolid påstår att det är upprorsstämning i laget. Men ingen vet. Alla spekulerar. Teorierna om varför José Mourinho inte är manager för Chelsea längre överskuggar fortfarande morgondagen, och det är där Terry kommer in i bilden.
Chelseas ikon, lagkapten och ledare. Än så länge har han inte sagt något utåt. Jag förväntar mig att han, liksom Carvalho och Claude Makelele i dag, snart kommer att säga att vi måste kämpa på, slåss som en. Det är hans plikt. Men vad som kommer att spela någon roll är hur han kommer att fungera med Avram Grant.
Vilken relation har de?
Vilken relation kommer de att få?
Vilket förtroende har Terry för Abramovitj?
Hur kommer Terry att agera?
Den förre Portsmouth-spelaren David Thompson beskrev en gång Grant som behaglig, filosofisk, intressant, ”som Sokrates – men inte fotbollsspelaren!”. Vad det betyder i dagsläget är svårt att sia om. Någon som kan sprida lugn? Någon som inte är riktigt närvarande? Vem vet.
Terry hade ett nära förhållande till José Mourinho, så mycket är däremot klart. Precis som Ricardo Carvalho, Didier Drogba och Frank Lampard. Jag minns en artikel av den alltid läsvärde Gabriele Marcotti i The Times. Han berättade att han haft diskussioner med elva Chelseaspelare när mikrofonerna varit avstängda och blocket undanlagt. Alltid är det någon som tjurar privat. Men i Chelsea var det bara en som haft några små invändningar mot Mourinho, i övrigt handlade det närmast om dyrkan. Marcotti skrev att han aldrig upplevt en sådan lojalitet till någon tränare någon annanstans.
Det har ryktats om en uppgörelse mellan Mourinho och Terry nyligen. Kanske har det inverkat. Men att Mourinho skulle förlorat förtroendet i omklädningsrummet har det inte funnits några uppgifter om. Man ersätter hur som helst inte det förhållande som varit mellan Mourinho och truppen i en handvändning. Kanske går det aldrig att återskapa. Men Terrys roll för att hålla skutan någorlunda på rätt köl är central. Han är Chelseas mittpunkt i dagsläget.
Ingen vill se Drogba, Lampard eller någon annan av våra nyckelspelare lämna. Det är rimligt, mänskligt och arbetsmässigt förtåeligt att spelare får starka band till tränarna. Men spelarna är också proffs och biter inte automatiskt den hand som föder dem.
Som supporter handlar det i slutändan om vilka lojaliteter spelarna har för klubben. Vill en spelare inte spela för Chelsea står i alla fall inte jag i vägen för dörren. Det gäller alla, även Terry. Som mantrat lyder, ingen är större än klubben.
Men att dra in Terry i flyktspekulationer är förstås att övedramatisera situationen på tabloidmanér. Han är lika mycket Chelsea som du och jag. Han är dessutom den självklara ledaren och länken mellan omklädningsrummet och ledningen. Men just därför kan hur han känner och vilka signaler han sänder ut i truppen den närmaste tiden spela stor roll.