Roman - en Shed End grabb?

En reseberättelse där Billy Blue träffar Roman Ambramovitj på Shed Ends läktare och funderar över vilken pub som egentligen är bäst i Londons SW6.

Man väljer inte sina släktingar… Konstaterar jag med en viss bitterhet. Jag är i London med några nära släktingar av skäl som är alltför omständliga att gå in på här. De är väldigt beresta men har en kuslig svensk inställning till allt utländskt. Allt som avviker från det svenska är dåligt. Allt som påminner om det svenska är bra. För en anlofil som mig är allt detta en främmande inställning. Nu har de lurat mig till att ta med dem till London och tvingat mig agera reseledare och jag är hjärtligt trött på att visa Big Ben, Towern eller Picadilly Circus därför insisterade jag på att bo i SW6 och att vi skulle gå på fotboll som del i denna resa. En av släktingarna påstår sig vara en hejare på allt vad fotbollsvetande heter. Men dessa kunskaper har vissa otäcka brister, vilket dock inte hindrar honom att i självsäker stil sabla ned allt vad Chelsea heter. ”Den där Terry är väl inget bra?”, ”Drogba är en övervärderad spelare.”, ”Varför har målvakten hjälm på huvudet, det är rätt fult.” Priset tog nämnde släkting när jag ifrågasätter hans fotbollskunnande och han reagerade lite surt:

”Du, jag har haft koll på fotboll längre än du kan minnas.” Gormar han. ”Jag håller på ett annat Londonlag bara - Aston Villa! De vann alltid ligan på 80-talet! Så det så!”
”Nämen vänta här lite nu va, säger jag, Villa kommer från Birmingham! Och de prenummererade inte direkt på ligatitlar.”
”Ja, du tror du vet allt du. Men Liverpool är i alla fall ett Londonlag!”
”Liverpool?!”
”Ja, vi var ju där igår? Eller hur? Jag tror att jag håller på dom.”
”Du vi var på Liverpool Street Station inte i Liverpool.”
”Förresten, varför köper den där ryssen inte Svennis? Han är den bästa tränaren som finns!”
”Man ’köper’ inte tränare. Förresten har han ett bra jobb i Manchester City, och personligen hoppas jag att han stannar där. Jag tror inte han är tillräckligt bra för Chelsea.”
”Jasså, men han lyckades med det italienska landslaget i alla fall...”

Sådär håller det på. Det är ett helvete att ha ignoranta släktingar, att ha dem med på resa i SW6 är ännu värre och när det sker samtidigt som klubben går igenom en svårperiod med dålig form och uselt spel på hemmaplan är det nästan outhärdligt. Det är så här man bygger upp livslånga konflikter. Nog om mina släktingar.

"There´s something rotten in the state of Denmark… "

Just nu drar inte vår klubbs supportrar och dess ägare jämt. Efter Mourinhos avgång/avsked har en konflikt som dittills bara rört två starka män i klubben, ägaren och managern spridits till att omfatta supportrarna. Arga insändare, brev och e-mail har haglat över klubben och ingenstans har konflikten varit så tydlig som i matchprogrammet nu senast. Allmän mobilisering är ordet och klubben gör allt den kan för att försöka se enad ut i de olika kolumnerna. Ordföranden Bruce Buck skrev i sin kolumn, artigt som alltid, om all denna feedback från supportrarna men gick till starkt angrepp emot rasistiska och antisemitiska påhopp via ”korrespondens, chatsidor, på affischer eller banderoller eller i sånger eller slagord” – detta måste upphöra dundrade den belevade amerikanske juristen. Orden var extremt tydliga. Ledningen får mer skit än de vill tåla just nu.

Jag vet att det finns rasistiska fans i Chelseas led men på det stora hela är det en liten minoritet. Att antisemitism skulle vara spridd i Chelseas led anser jag också vara en kraftig överdrift, men ett korn av sanning finns det i kritiken. I supportrarnas stora besvikelse efter Mourinhos avgång ser en del någon slags dolkstötsteori där en judisk ägare, en judisk manager, en judisk och en ukrainsk spelare nu får ta emot oförtjänt mycket kritik. En plötsligt populär slogan har blivit kombinationen av två olika kända chants: ”Stevie Clarks Blue White Army – We hate Tottenham” har satts ihop och man behöver inte vara geni för att förstå andemeningen även om jag tolkar det mer som ett utslag av bitter besvikelse än som ren och skär antisemitism.

På puben jag laddade upp på innan match kom en man in. Han hade handen full av flyers och spred dem snabbt i lokalen. Budskapet var ”Bring Back Mourinho” och att supportrarna skulle stötta laget i första halvlek av hela sitt hjärta, för att sedan lämna arenan i paus. Personligen har jag aldrig trott på sådana demonstrationer men bara det faktum att det spreds utan någons omedelbara reaktion säger en del om stämningen. Samtidigt kan man konstatera att meddelandet var undertecknat av – ingen. Anonyma uppmaningar från någon som inte riktigt vill stå för budskapet, känns det som en seriös demonstration av supporterpower?

Väl inne på arenan så tog vi plats på Shed End Upper. Stämningen var spänd som inför alla matcher, men god och snart ekade:

“We are the West Side, we are the West Side, we are the West Side of the Shed!” från vår läktarsida och svaret kom direkt:

“We are the middle, we are the middle, we are the middle of the Shed!”

Den överraskande goda stämningen på läktaren gladde mig – det här var den efterlängtade effekten av återtagandet av The Shed End, där riktiga fans ska få sjunga sig hesa och överrösta motståndarna. Men i takt med de missade chanserna nere på planen blev irritationen allt tydligare. Om laget verkligen ville stå upp för den nye tränaren så visade man det inte med något vägvinnande eller brilliant spel. Mera huvudlöst toklöpande kanske.

Halvleken gick. I paus tittade jag mig oroligt om, men ingen verkade göra en min av att lämna arenan. Så jag gick upp tillsammans med alla andra. Vissa spridda stolar stod tomma men den stora majoriteten var definitivt kvar. Dessutom hade några nya supportrar anslutit. Det tog ett tag innan de upptäcktes, ett bra tag faktiskt, för en av dem brukar inte göra något större väsen av sig. Där på läktaren satt helt plötsligt Roman Abramovitj, mitt ibland oss. Så känslomässigt rätt, så smart genomtänkt. Symboliken stod helt tydlig för mig: Roman hade naturligtvis hört talas om demonstrationen och Roman hade därför tänkt ut en symbolhandling för att möta kritiken. Istället för att isolera sig i sitt elfenbenstorn borta på West Stands direktörsboxar satte han sig bland publiken, bakom Petr Cechs mål för att visa att han, vad som än händer, stod bakom sitt lag. Folk reste sig upp, gick fram till Roman och skakade hans hand. En efter en. En liten bit ifrån mig stod en monstruös man med bar överkropp, fullkomligt överöst med Chelsea tatueringar. Hans rygg kläddes av ett stort Chelsea märke och av en tatuering av José Mourinho. Flera gånger under första halvlek hade han ställt sig upp och svurit högt över laget. När han nu satte av emot Abramovitj blev jag rejält orolig. Vad i helvete ska karln ta sig till? Var är vakterna och kan de få stopp på honom om de måste? Snabbt var han framme hos Roman, som sakta reste sig upp, de såg på varandra och supportern sträckte fram sin kraftiga näve. Roman sträckte ut sin och de skakade händer med varandra till hela läktarens jubel! Så anförde supportern sången:

”Roman Am-bra-mo-vich! Roman Am-bra-mo-vich! ” och hela Shed End stämde in. Sedan sjöng man omväxlande om José Mourinho och Roman Abramovitj.

Och så är det naturligtvis. Vi älskar alla José Mourinho, men det innebär inte att vi skulle ogilla Roman Abramovitj. Vi kan älska dem båda, för att det är fullkomligt logiskt: Utan Roman, ingen José, utan José ingen Blå revolution. Vi kan inbilla oss vad vi vill men om vi älskar den blå revolutionen så måste vi bara älska den man som från början gjorde det möjligt – Roman Abramovitj. Och hur det än var med förhållandet mellan Mourinho och Abramovitj, Roman är kvar och jag tänker ge honom mitt stöd. Om inte annat så för just det ögonblicket när han leende skakar hand med ett tvättäkta Chelsea original från den gamla skolan mitt bland alla supportrar på Shed End Upper. De hade vi aldrig sett Ken Bates göra, någonsin.

Matchen slutar som bekant 0-0 och Fulham supportrarna firar. Chelsea supportrarna är besvikna och det hörs över läktaren. Jag tror att Roman Abramovitj är minst lika besviken och han vet att han har del i vad som har skett. Men jag vet också att ha tänker agera för att det ska bli bättre, han måste helt enkelt agera.

Jag bläddrar i matchprogrammet där jag står på the Shed End efter matchen. Så ser jag att man har beslutat att sänka biljettpriset för Champions League matcherna mot Valencia och Schalke 04 till £ 25. Roman vill inte bli av med den 12:e spelaren och den pinsamma matchen och publiksiffran från Rosenborgsmatchen får inte upprepas. Det är ett friskhetstecken och Roman har sträckt ut en hand – låt oss för Chelseas skull ta den.

Keep the Blue Flag Flying High.

Förresten. Före matchen träffade jag på tränar- och spelarlegenden Torbjörn Nilsson utanför SO Bar. Totte som han kallas var på plats med en av hans söner samt en brorson och sin bror – båda pojkarna iklädda fina blå Chelsea tröjor. Han var i London för att turista och passade på att se lite fotboll i Chelsea och jag frågade naturligtvis om jag fick läcka till aftonpressen att han synts till i Chelsea och kunde vara aktuell som tränare för Chelsea? Jag fick bara ett skratt tillbaka och ett ”Ja, gör du det!” Så jag försökte med lite smicker: ”För många Oddevoldare (min svenska klubb är IK Oddevold och Torbjörn tog dem till allsvenskan för första och kanske enda gången i historien) är du deras motsvarighet till José Mourinho, så varför inte göra något bra i den här klubben också? Ledaskapsträning skulle behövas här ibland…” Jag behåller Torbjörns svar för mig själv. Han är en skön typ och inom kort är han innehavare av en CSS-pin till sin son.

På pubsidan – mycket nytt

Jag skrev en liten pubguide i våras, så här är en liten uppdatering på pubfronten i SW6:

Man har gjort om hela Shed Bar! OK, jag gillade egentligen inte stället tidigare, men nu undrar jag om man inte gjort ett dåligt ställe ännu sämre. Det såg ut som någon slags spacebar i blått ljus och futuristisk inredning. Det funkade inte alls för mig och de gånger jag gick förbi stället var det alltid tomt. Det såg så avskräckande ut att jag inte ens gick in. Ska det verkligen behöva vara så?

The Jolly Malster har gått samma öde till mötes. Nu heter stället the Malster och har bara det sköna läget och utsidan kvar. Insidan har graderats upp och det gjorde väl inget i sig men samtidigt har man trissat upp priserna något hysteriskt. Jag fick betala £ 29 för en omgång med gin och whiskey till fyra personer. Hutlöst och själlöst.

Också the Cock har bytt namn och heter nu The Cock & Hen. Namnet ledde till en rad högst privata och oaptitliga skämt kan tilläggas. Inredningen är delvis förnyad, men den sköna stämningen är kvar. Så om du ska dricka vid Vanston Place i förstättningen, gå över gatan från The Malster till the Cock & Hen. Beergarden på baksidan är underbar.

Bootsy Brogans som för några år sedan döptes om till bara Brogans regerar denna del av pub-SW6. Beläget direkt höger om Fulham Broadway stationens utgång har den tagit över legendariska The White Hart som tillhåll för Chelsea diehards före och efter match. Det som saknas är till viss del utrymme, men även sena kvällar är det gott om gemytligt ös på the Brogans.

Jag måste återigen slå ett slag för The Fox & Pheasant på Billings Road, strax öster om Stamford Bridge. Det här är en underbar liten kvarterspub, vars rustika interiör och Chelsea regalier i form av historiska bilder och tröjor från svunna tider bara måste upplevas. Jag tycker inte att ni ska besöka den här puben när ni är i Chelsea nästa gång – jag kräver att ni gör det!

Finch´s är en pub en bit upp på Fulham Road. Ett trevligt ställe med högt till tak, en liten musikscen och på matchdagar gott om Chelsea besökare. På icke matchdagar är det mest lokala besökare, d v s övre medelklass som inte gör så mycket väsen av sig och som därmed gör puben lite tråkig i mina ögon.

Ett ställe som definitivt inte är tråkigt är den Mexicanska Tapasbaren på slutet av Kings Road. Ingen pub visserligen, men väl värt ett besök oavsett om du tänker äta eller inte. God mat, dans och en bar med bilder på Chelseaspelare som Albert Ferrer och Gus Poyet som brukade besöka stället när det begav sig. På matchdagar är stället fullt med Chelsea supportrar både före och efter match. Härlig stämning utlovas.

The Fulham Tup fick en oförtjänt kort recension i min pubguide. Den ligger lite undanskymd nere på Harwood Terrence men är värd att letas upp. På baksidan finns en parkliknande beergarden som ljumna höstkvällar är perfekt för samtal och kontemplation. Här kan man sitta i stillhet och begrunda sitt grymma öde att följa en klubb som Chelsea FC i sällskap med likasinnade och stundtals njuta av obegripliga sporter som cricket eller rugby på de stora plasmaskärmarna.

Slutfunderat för ikväll.

Billy Blues