Lagbanner
Resa: CSS Youth hate those bastards in claret and blue!

Resa: CSS Youth hate those bastards in claret and blue!

Ett gäng unga CSS:are drog till SW6 för Londonderbyt mot West Ham. Tillsammans med några CSS Old Boys såg vi till att hålla det berömda ryktet om de svenska fansen vid liv. Här är berättelsen från en av de bästa helgerna i undertecknads liv.

Redan tidigt i höstas väcktes planerna på en resa för CSS Youth, de unga fansen i supporterföreningen. Först var bortamatchen mot Wigan i november målet för resan men annat kom emellan och vi spikade istället 1 december och Chelsea - West Ham.


Efter månader av längtan och nedräkning var det äntligen dags. På fredagseftermiddagen 30 november mötte jag upp med Matte på Stockholms Central. Vi han knappt sätta oss på flygbussen innan det underbara Chelseasnacket satte i gång.

Vid incheckningsdisken på Skavsta Flygplats kom den första kallduschen. Flyget var försenat tre timmar och skulle inte avgå förrän 20:00. Våra planer på att träffa de övriga Chelseaboysen, som redan var på plats i London, på fredagskvällen gick i stöpet. Än värre blev det när förseningen utökades till 21:15 som blev 22:10 och senare 22:40.

Matte och jag fick underhålla oss med Chelseasnack, tidningsläsande, Chelseasnack, kortspel (där jag vände underläge 0-2 i vändtia till seger 4-2 á la Chelsea-Liverpool i FA-cupen 1997) och Chelseasnack. Det fick de sju timmarna på Skavsta att kännas uthärdliga även om man gärna hade tillbringat fredagkvällen på annan plats.


På planet hade vi tänkt få lite välbehövlig vila men vår pratglade stolsgranne Neil gjorde saken omöjlig. Han var säsongsbiljettsinnehavare på Nottingham Forest men bodde i London och jobbade med jämna mellanrum i Linköping. Även här blev det mycket fotbollssnack och en hel del gnäll på Englands EM-kvalinsats. Vår nya vän Neil lovade också att vi skulle få hälsa på honom om Chelsea drogs mot Nottingham i FA-cuplottningen som skulle gå av stapeln på söndagen.

Vid midnatt lokal tid var vi äntligen framme på engelsk mark och efter långt köande vid passkontrollen och kön till flygbussen kunde vi äntligen få lite vila på väg in till London. Klockan hann bli halv fyra innan vi äntligen nådde Swift’s Guesthouse i West Brompton. Inte precis den uppladdningen man hoppats på dagen innan ett Londonderby.


Vid frukostbordet efterföljande dag träffade vi JT, Erik Wikander och Wikanders polare Johan, hela old boys-gänget från Värmland med Thomas i spetsen samt Kjell från Stockholm och hans son. Strax efter anslöt Kaski, Johan (Wijaya på The Shed) och Richard (Cirkusnisse på The Shed), alla tre boende i Londons närområde, till vårt CSS Youth-gäng.

Efter lite försnack i vår frukostsal gav vi oss av mot Stamford Bridge. Biljetterna hämtades upp på Box Office innan vi gick till SO Bar för att sjunga upp oss.

Stämningen på SO Bar nådde inte riktigt de himmelska höjder man är van vid (på grund av den tidiga avsparken?), men det var ändå bra drag med Chelseaklassiker och anti West Ham-sånger såsom ”I’m forever blowing bubbles” (Chelseaversionen givetvis), ”We hate those bastards in claret and blue” och ”Stick your fu**ing bubbles up your ar**”.

Det roligaste som hände, i alla fall för undertecknads omgivning, var när jag fick en stenhård selleribit rakt i ansiktet. Det skrattades rejält, både bland CSS:arna och bland engelsmännen som stod runtomkring.

I tumultet på SO Bar dök också Gais-Håkan och Lena upp. De hade med sig den snygga CSS-flaggan som JT fick i uppdrag att hänga upp från Shed Upper. Enligt uppgifter från Sverige syntes flaggan i TV flera gånger. Bra jobbat, JT!


Efter en snabb hamburgare utanför Stamford Bridge var det dags att ta sig in på arenan. CSS hade fått platser näst längst bak på Shed Lower. På grund av det överhängande taket från övre läktaren såg man inte storbildsskärmen och var ganska avskärmad från resten av arenan.

Både spelet och stämningen gav mer att önska efter den första halvleken men i andra blev det bättre. Chelsea fick mer fart i anfallen och det var nära mål ett par gånger och publiken började få tryck i sångerna. Ju längre matchen led desto mer kändes det som att det skulle bli 0-0. Med en kvart kvar kom dock det förlösande segermålet av Joe Cole och Stamford Bridge bröt ut i ett enormt måljubel.


CSS Youth hade bestämt träff utanför SO Bar efter matchen för att senare dra vidare mot La Reserve. Polisen kom dock emellan våra planer när de bestämde sig för att trycka in massor av Chelseafans mot SO Bar för att undvika en konfrontation med West Hams dito. Genast uppstod en hetsig situation och Chelseafansen började skandera ”Where’s the famous ICF?” som en hälsning till West Hams huliganfirma Inter City Firm.

Efter ett tag lugnade situationen ner sig och vi kunde röra oss mot La Reserve där vi slöt upp med de övriga CSS:arna. Vi snackade lite om matchen och tog en gruppbild med CSS-flaggan innan det bar av till American Cafe Bar för ett välbehövligt mål mat.

Gais-Håkan var i högform och sjöng sånger från Fem myror är fler än fyra elefanter. ”Boom, boom, boom, boom, boom, boom, boom, oh vad det låter bra, det är o:et i boomet som gör ’et” rev ner skrattsalvor från resten av gänget och har redan blivit till en klassiker.


Kvällen fortsatte på puben The George en bit ner på Fulham Road. Vi hade tänkt se matchen mellan Aston Villa och Arsenal där men på grund av, eller tack vare snarare, ett gäng glada skottar tillbringade vi två timmar åt Chelseasånger istället.

En av de gamla skottarna som var på puben var en riktig Celtichatare och la in ”fu** the pope” i var och varannan sång. Dessutom sjöng de en del Rangerssånger som vi svenskar omöjligt kunde hänga med i. Men när Chelseaklassikerna revs av sjöng vi för fulla muggar. Matte var extra nöjd eftersom han för första gången fick starta ”Ten German bombers” från rätt håll.

Vid åttatiden slog The George igen och CSS-gänget splittrades. Vi ungtuppar fortsatte mot puben Harwood Arms där vi sjönk ner i de sköna sofforna. Matte bestämde sig för att sjunga ”Ten German bombers” ännu en gång. Den här gången gick det dock, som väntat, snett och han hoppade fram och tillbaka mellan verserna utan någon ordning. Pubens personal var måttligt nöjda med uppträdandet och jag hade inte varit förvånad om de hade skickat ut oss från stället. Kort därefter gick vi dock självmant vidare.

Vi hann med en sista avstickare till Johans lägenhet på Edgware Road innan det var dags att slå igen butiken efter en underbar dag fylld av fina minnen.


På söndagen var alla trötta efter den intensiva lördagen. Undertecknad höll sig i området kring Stamford Bridge tillsammans med Matte och JT. Det blev shopping på Chelsea Megastore och snorbilliga Sports World på North End Road. Matte och JT hann också med en guidad arenatur, något som jag dock avstod.

Kvällen tillbringade vi på puben Prince of Wales där vi såg Tottenham-Birmingham och Valencia-Bilbao. Gissa om vi var glada när Sebastian Larsson stänkte upp 3-2-bollen i krysset på White Hart Lane.

På måndagen var det hemresa som gällde och det var som vanligt tråkigt att lämna SW6. Men CSS Youth kommer att vara tillbaka på medlemsresan 12 mars. Då smäller det!

*   *   *   *
Tack till alla som var med på resan! Det var hur kul som helst och jag längtar redan till nästa gång vi drar över.

Ett meddelande till er i det äldre gardet: Ni behöver inte vara oroliga. Återväxten inom CSS är god. Det såg vi under den här resan!

*   *   *   *
Här finns ett par filmer från resan. Fler kommer upp senare, håll utkik!
Bilder hittas i bildspelet till högst upp till höger. Tack till Lena, JT och Richard för era bilder.


Vi sjunger Forever blowing bubbles på SO Bar
Vi sjunger Celery och kastar selleri på SO Bar
Vi sjunger Chim Chimney på SO Bar
Gais-Håkan sjunger Boom, boom på American Cafe Bar

*   *   *   *
Chim chimney,
chim chimney,
chim chim cheiroo,
we hate those bastards in claret and blue!

Oscar Karlström2007-12-05 20:10:00
Author

Fler artiklar om Chelsea