Krönika: Farbror Sven - ett äkta QPR fan
Billy Blue berättar om en upplevelse från 80-talet på Loftus Road och ser fram emot lördagen och matchen mot Queens Park Rangers, vars supportrar är särskilt förtjusta i Chelsea.
Jag anser i likhet med många Chelsea supportrar att QPR är en ganska gullig liten grannklubb som det ska bli kul att ta emot på lördag på Stamford Bridge en bit sydost om Loftus Road. Att de i likhet med Fulham hatar Chelsea framför andra lag tar jag ganska lätt på och noterar istället vår gemensamma kärlek till västra London ("Oh West London! Is wonderful! Oh West london is won-der-fuuul!").
Jag har faktiskt besökt våra vänner Queens Park Rangers på Loftus Road i en minnesvärd match hösten 1985. QPR var riktigt heta i inledningen av ligan det året och om jag inte minns fel var det första eller andra året på deras sejour i dåvarande högsta ligan - Division 1. En av orsakerna till deras fina form det året angavs att de hade dispens att spela på konstgräs, vilket gjorde dem osedvanligt svåra på hemmaplan där de allt som oftast bäst behärskade underlaget och de knepiga studsar som de tidiga konstgräsplanerna begåvats med. Som sällskap just denna match hade jag min far som av någon mystisk anledning försvann under matchens gång och min hopplöse farbror Sven. Karln hade (har) många goda sidor men bland de mindre goda var att han höll stenhårt på QPR och var väldigt glad i alkohol. Vilket av dessa två lyten han tillägnat sig först vet i fan. Dagen till ära hade vi hängt på låset till en souvenir shop i centrala London och farbror Sven hade köpt på sig allt de hade av QPR-souvenirer. Förutom en jättelik halsduk innebar det att han hade en golfkeps på huvudet i QPR:s färger och ett par gigantiska QPR emblem, ganska lika sådana där utmärkelser man sätter på hästar när de vunnit ett lopp. Begreppet julgran hade fått en ny betydelse. Hade det till på köpet funnits fulla julgranar hade han varit en av dem. Farbror Sven var gött tankad om jag säger så. För direkt efter besöket på den där shopen hade vi hamnat på en pub i väntan på vår transferbuss ut till Acton och Loftus Road.
Motståndare just den dagen var Liverpool FC, den säsongens blivande The dubble vinnare. De (Liverpool) spelade en briljant fotboll och vann i stort sett ligan varje år under 80-talet och var en malande framgångsmaskin som man bara hatade. Just 1985 var de sällsynt illa sedda efter finalen mot Juventus på Heysel stadium i Bryssel tidigare det året. Att de hade mage att skylla sitt dåliga uppförande vid den matchen på Chelseas supportrar gjorde inte saken bättre.
Hur som helst så kom vi iväg till den där matchen och jag minns att jag noterade exakt var den väntande transferbussen tillbaka till vårt hotell skulle stå efter matchen. Jag hade ingen större lust att drälla runt i området kring White City och Sheperds Bush i onödan med mitt Chelsea pin på jackan efter en match mellan QPR och Liverpool. Liverpool tog ganska snart ledningen i första halvlek, varpå den stora Liverpool klacken vrålade som besatta från ståplatsläktaren bakom ena målet. Men i andra halvlek kom QPR ut som ett nytt lag och började en härlig offensiv. Tyvärr minns jag inte namnen på några av Rngers spelare, det var ändå Liverpool som hade det mest namnkunniga laget vid den här tiden, men QPR dyrkade upp Liverpool i alla fall. När matchen väl var över stod QPR som segrare med 2-1, något som vid det här laget hade gått min farbror helt förbi då han somnat strax efter att vi kommit tillbaka till våra platser efter paus. Rätt ofattbart då han borde noterat minst två måljubel från hemmapubliken. Arenan började tömmas och jag väckte min farbror som yrvaket frågade hur matchen hade gått. Jag fick dra med mig karln hela vägen ut och väl ute såg jag den väntande transferbussen på avstånd, men farbror Sven tog ett fast tag i min arm och sa att: ”Vi ska den här vägen!” och knallade iväg i helt motsatt riktning.
”Men bussen är där borta” svarade jag och pekade, för döva öron och blinda ögon visade det sig. Farbror Sven spankulerade redan iväg, med alla QPR regalier fladdrande i vinden. OK, tänkte jag, jag får väl valla karln runt ett varv så kommer vi rätt i alla fall. Där fanns massa kravallstaket och annan bråte men det skulle nog ordna sig. Jag kunde ju gärna inte lämna Farbror Sven i sticket. Precis när vi kommit runt hörnet på arenan öppnade man bortasektionernas portar. Ett veritabelt rött hav strömmade emot oss i form av bistra och i förlustens stund förbannade Liverpool supportrar. Strax var vi helt omringade av scousers som blixtsnabbt hade noterat farbror Svens QPR färger och lätt bladiga gång. Svordomarna och handgesterna började strax att hagla runt oss och stämningen blev snabbt allt hotfullare, men det fanns ingen väg ut nu. Kravallstaketen omslöt bortafansen med oss mitt i deras kärna. Bilderna från heyselstadions kravaller for fram och tillbaka i min 17-åriga hjärna. I det läget hade det nog knappast hjälpt att påpeka att jag var ett Chelsea fan så jag försökte låtsas som om ingenting hade hänt och släpade vidare på min onyktre släkting. Plötsligt uppenbarade sig en kravallutrustad och beriden poliskonstapel en liten bit ifrån oss, men på andra sidan av kravallstaketet. Konstapeln pekade på oss med sin ridpiska och skrek något ohörbart. Sedan skakade han frenetiskt på huvudet och skrek något i sin komradio. Mindre än 20 sekunder senare uppenbarade sig en hop med poliser som svärande lyfte både mig och farbror Sven över kravallstaketet och släpade vidare med oss bort från Liverpool klacken. Farbror Sven protesterade på svenska, naturligtvis, medan jag själv var ganska glad över att få hjälp av farbror blå innan farbror Sven fått för sig att borda någon av bortabussarna eller göra något oberäkneligt utfall emot Liverpool supportrarna. Poliserna fräste något om att dra åt helvete och ge fan i att försöka provocera scousers och knuffade oss ganska omilt i samma riktning som vi hade kommit. Farbror Sven rättade till sina, nu lätt blesserade QPR märken, ruskade på sig och konstaterade glatt att: ”Nämen där är ju bussen!”, varpå han klättrade in, fortfarande omedveten om vare sig resultat eller nära döden upplevelsen vi just haft.
Mitt andra besök på Loftus Road kom många år senare. Jag hade hittat ett B & B i Sheperds Bush och knallade mest runt för att lära känna den här delen av London och dess pubar lite bättre. När jag gick förbi Loftus Road kunde jag inte annat än att le åt minnet av den där matchen, en Liverpoolförlust är alltid en Liverpoolförlust, och QPR hade på det stora hela varit en trevlig upplevelse. Farbror Sven är fortfarande en Queens Park Rangers supporter och jag tycker fortfarande att de är en liten gullig grannklubb, jag ska slå honom en signal på lördag och höra om han minns den där matchen överhuvudtaget.
