Lagbanner
RESA: Que Sera – på cupturné med Chelsea

RESA: Que Sera – på cupturné med Chelsea

Barnet-Swindon i FA-cupen och Everton-Chelsea i ligacupen. Två matcher så långt ifrån varandra och ändå så nära. I alla fall i tid och känslor.

Kvinnan i biljettkassan på Underhill Stadium tittade på mig som om hon talade med en utomjording när hon sträckte ut kuvertet med biljetten som var markerat med namn.
”From Stockholm, right?”
Right. Och i just den stunden undrade jag också vad jag gjorde där. Varför jag inte satt på en pub i Fulham och avnjöt en pint framör tv:n, hånade spelarna i Arsenal och Tottenham som drabbade samman i ligacupsemifinalen på White Hart Lane.
I stället stod jag här i ett kallt och ruggigt Barnet, och hade just druckit en smaklös öl på en omysig pub, med en servitris som såg ut som Wayne Rooney och med sällskap i baren av en man med ett bakhuvud som pryddes av de tatuerade orden ”Born in Swindon, Swindon ’til I die” mellan en brittisk och engelsk flagga. Mannen var säkert 50 år, tatueringen såg färsk ut, och jag kunde inte låta bli att stilla undra för mig själv, ”varför?”. På samma sätt undrade jag ”varför?” när jag en kort promenad senare stod där i mörkret utanför Underhill.
Men det dröjde inte länge förrän tvivlen var som bortblåsta.
Under läktaren fanns en sjaskig servering med Bovril och te.
På läktarstolarna bredvid satt gamlingar med tänderna på sned och matchprogram i slitna nävar.
På motsatta sidans ståplatsläktare en liten, men tätt sammanpackad och röststark Barnet-klack samt ett stort Swindon-följe. 
Just framför mig en fotbollsplan som lutade groteskt.
På planen spelare vars vilja redan på uppvärmningen syntes vida överstiga deras tekniska kvaliteter.
Det var England. Det var fotboll. Det var engelsk fotboll så som man en gång lärt känna den. Det var också en klassisk engelsk cupmatch. Lerigt, intensivt och hårt. Passionerat på både planen och på läktarna, trots att det bara var halvfullt. En utvisning, som drabbade Barnet, och ett ganska rättmätigt 1-1 efter 90 minuter. Men det var omspel och därmed också förlängning och så småningom även mynnade ut i straffsparkar.
Under de avgörande minuterna befann jag mig vid det blott midjehöga räcket vid planen och snart också i famnen på segerrusiga Barnetfans i alla åldrar. För till de cirka 2.000 hemmafansen lycka och de cirka 1.000 tillresta Swindonfansens bevikelse vann Barnet straffläggningen med 2-0. Swindon missade samtliga sina fyra straffar. Tror inte jag upplevt det tidigare. Kanske är det engelska landslaget en större inspirationskälla än någon önskar.

* * * * *

Med en märklig form av tillfredställelse i kroppen återvände jag med Northern Line från de Arsenaltrakter som Barnet utgör. Kanske kom den sig av sättet som publiken trots det jublade och skrattade när speakern under matchen uppdaterat målutvecklingen på White Hart Lane. Kanske var det för att man varit road att höra Chelseasånger som ”Carefree” i både Swindon och Barnettappningar. Men egentligen visste jag att det var att matchen, trots sin relativt låga nivå, berört någon djupt inom en, det där som en gång för länge sedan fick en att fastna för just engelsk fotboll. 

* * * * *

Det kändes nästan symptomatiskt att man nästa morgon bytt det skrangliga tunnelbanetåget på Northern Line mot en mjukt förstaklassäte med uppassning och uppdukat bord.
Från Barnet till Chelsea, liksom.
Skillnaden är förstås också milsvid. Men ändå inte alltid så stor, skulle det på nytt visa sig.

* * * * *

Liverpool var vid första anblick inte inbjudande. Snarare motbjudande. De mörkgrå byggnaderna smälte ihop med den mörkgrå himlen till en intetsägande massa. Människorna verkade närmast som en parodi på nidbilden. Felnärda, bleka kroppar nedtryckta i illasittande träningsoveraller.
Välkommen till Europas kulturhuvudstad 2008.
Det var svårt att inte skaka på huvudet åt synen när man vandrade omkring planlöst i närheten av Lime Street-stationen.
Men även om okunskapen i Liverpool om att andra fotbollslag har en historia är välkänd, så är det ingen ursäkt för att tro att staden Liverpool saknar historia. En spännande sådan (och rikligt presenterad på muséerna jag passerade ut och in ur), som en ledande hamnstad i världen under en tid och då också som smältdegel för många nationaliteter. 
En stad som också fött fram band som Beatles och The La’s kan inte vara av ondo.
Dessutom blev mötena med invånarna bortanför fotbollen en oväntat angenäm upplevelse. Bara trevligt bemötande överallt. Och jag blev inte av med en enda pryl.

* * * * *

Matthew hade messat mig redan under kvällen på Underhill att han i sista stund tvingats avstå resan till Liverpool, även om Julian och de andra skulle upp. Väl ankommen till Lime Street fick jag meddelande av Chris att han inte heller skulle komma ner från Stoke. Hans influensa hade blivit värre. Och Paul och hans vänner, som ordnat med min biljett i Valencia, satt på flygplatsen i Manchester och hinkade bira i stället, innan de skulle komma till Liverpool.
Ensam i Liverpool vid lunchtid före match. Inte riktigt vad jag hade tänkt, men heller inte något jag behövde oroa mig särskilt länge över. Chelseafamiljen är stor. Ett Londontåg gled in. Ut kliver Mick. En engelsman jag hade träffat, och ordnat biljett till, i Barcelona för en del år sedan, men inte hade en aning om skulle vara här. För han bor i Stockholm. Med sig hade Mick två brandmannakollegor till sig, Krille och Åke. En Chelsea och en Everton. Men alla med biljett på samma Chelseasektion som jag själv.
Tillsammans lät vi dagens första öl slinka ned på en pub runt hörnet till centralstationen. Fler blev det på The Arcles. En taxiresa genom stan, ett stenkast från Anfield och alldeles vid Stanley Park, som man fått flest rekommendationer att åka till. Här var Chelsea. Det var uppsluppet. De vanliga Chelseasångerna ekade mellan väggarna, men jag noterade också ”Chelsea-Rangers” och ”Bouncy, bouncy”. En del supportervänner från andra sidan gränsen till Skottland hade uppenbarligen hittat hit. Ett trevligt inslag. Mindre trevligt kände jag personligen att ”In your Liverpool slums” var, som här mitt i all gästfrihet och vänligt bemötande på puben, sjöngs i alla dess (synnerligen grova) verser.
Med halvtimmen kvar till match tömdes puben på de flesta Chelseagrabbarna utan synlig klubbtillhörighet. Gemensamt lät de sig uppslukas av mörkret och Stanley Park. På Micks rekommendation, som varit här många gånger förr, gick vi något senare. Man förstod utan större fantasi att parken varit scenen för många överfall och slag mellan supportergrupper genom åren, som man hört om. Men inte den här gången. Med det upplysta Goodison som ledstjärna i den mörka Liverpoolkvällen vandrade vi fridfullt genom Stanley Park.

* * * * *

Jublet som mötte Everton när de kom in på planen var öronbedövande. Fullt i klass med det bästa jag upplevt någon gång tidigare. Det här var deras cupfinal. Tiden var kommen att uppbåda samma tryck på Goodison som mot Bayern München i den klassiska matchen1985. Stämningen hade piskats upp av Everton och medierna i dagar. Att det var Chelsea, som på nytt skulle bli offret i en semifinal i staden, gjorde bara det hela ännu bättre.
Men av någon märklig anledning ebbade trycket från hemmapubliken snabbt ut. Bara vid hörnor och enstaka anfall tycktes den där elektriska stämningen infinna sig på annars så intima och tilltalande Goodison.
”It’s so quiet, it’s so quiet at Goodison”, hördes från Chelseas klack redan i mitten av första halvlek. Chelsea hade bara tagit med sig knappt 3.000 fans till matchen, men enligt samstämmiga röster från både Everton- och Chelseahåll efteråt, var det en klack av högsta kaliber. Mäktigast var det klassiska mässandet av ”Chelsea, Chelsea, Chelsea” till melodin av Amazing Grace. Säkert en kvart höll den på utan avbrott, kanske längre.
Ett tamt försök från Everton med den tröttsamma, och egentligen bisarra, ”Where were you when you were shit?” (Chelsea hade ju ett av de största bortaföljena av alla klubbar på 80-talet), möttes blixtsnabbt av ”Chasing you when we were shit”.
Och det här blev Chelseas match, på läktaren och på planen.
Vid ett par tillfällen tackade vi alla tillresta Petr Cech för att han hoppade över sin förstföddes födsel dagen innan för att stå mellan Chelseas stolpar. Men Chelsea tycktes kontrollera matchen. Everton jagade oväntat håglöst målet som skulle ge en förlängning. I stället var det Joe Cole som elegant smällde in vad som skulle visa sig bli segermålet, läckert framspelad av Florent Malouda.
Goodison tystnade helt. Från Chelseasktionerna hördes “You’re worse than Liverpool”, snabbt följd av “You’re worse than Tranmere”. Men den mest märkbara reaktionen på målet var annars de återkommmande ”We hate Tottenham” och ”We’ll be running around Tottenham…”. Cupfinal väntar. Tottenham väntar. 
Det skulle blivit Evertons stora kväll. I stället blev det Chelseas. Igen.
En förvånad Phil Neville stannade till och med vid ett tillfälle upp och tittade upp mot oss, när han fick sin dom till melodin av Liverpool FC:s nationalsång:
”Ne-ville, Ne-ville, you’re a cunt, you’re a cunt, And you’ll always be a cunt, You’ll aaalways be a cunt”
Mot slutet fyllde som väntat ”Que sera” luften gång efter annan. Men för de flesta inne på arenan så var det fel lags fans som fick nöjet att sjunga den.
Besvikelsen var stor bland scousers. Det märktes också utanför. Märkligt nog hade vakterna valt att släppa ut fansen nästan samtidigt. Inte för att det traditionellt finns ågot otalt mellan de två supportergrupperna. Men Chelsea kom ner mitt i en stor och bred ström av Evertonfans. Konfrontation var oundviklig. Polis rusade till.
Mick, som jag måljublat med på läktaren, hade redan sökt sig till mötespunkten med Krille och Åke. Själv vandrade jag nu med den svenska Chelsea-flaggan, som vajat stolt på Goodison, nertryckt i en plastpåse och letande närmast i blindo efter Chelseas bussar. Chelsea hade ordnat med ett eget tåg för bara tio pund till Liverpool. Jag hade valt att åka upp med ett tidigare tåg för att se lite av Liverpool, men planerade att åka tillbaka med Chelseatåget. För att ta sig dit var man tvungen att åka med dessa inhyrda bussar från Goodison till Lime Street. Att förhöra sig om var dessa stod mitt bland tusentals frustrerade evertonians kändes som en ganska kinkig uppgift. Men i fjärran fick jag syn på en buss mitt i vimlet. Framför den vaktade några välkända ansikten. De visade var ”turistbussarna” stod och erbjöd eskort. Men jag avböjde. Som ensam väckte man mindre uppmärksamhet. Efter att ha hoppat in i den första av raden av ”turistbussar” kunde man snabbt luta sig tillbaka och njuta av segern. Fast de flesta på Chelseabussarna njöt av att häckla Evertonfansen som vandrade hemåt utanför bussfönstren.
”Back to your caravans” följdes snabbt av ”In your Liverpool slums” och “Que Sera”. En fet scouser som på egen hand försökte attackera bussen via Stanley Park fastnade i staket som skiljde park och gata, och väckte störs jubel. Kvällen tycktes för de flesta fullbordad. Poliser sprang fram och tillbaka en stund till och sirenerna ljöd då och då, men liksom Evertonfansens initiala entusiasm på Goodison snabbt ebbat ut, lade sig lugnet ganska snabbt också utanför.

* * * * *

Hemresa är hemresa. Det är aldrig riktigt kul. Våra sex-sju bussar fick poliseskort genom staden. Nattens varelser i sina träningsoveraller och kepsar visade från trottoarer och pubingångar med pek- och långfinger vad de tyckte om gästerna från London.
”Back to you caravans!” var budskapet tillbaka.
I nästan en timme körde bussarna i cirklar, antagligen för att Lime Street skulle rensas och tåget vara klart för omedelbar avgång. Själv hade jag ringt åtskilliga samtal till researrangören Thomas Cook för att försäkra mig om att komma med tåget trots att biljetten inte hunnit komma till mig i Sverige före avresan och då jag inte åkte upp med tåget på dagen. Det visade sig vara helt onödigt. Biljettkontrollen när de kanske 700 Chelseafansen kom till tågen var obefintlig. Det var som gamla tider. Stökigt och skränigt. Chelsea away.
Men på tåget tog ölintag och trötthet ut sin rätt. Snacket och sångerna dog ut. Även skratten åt den kille som var utklädd till scouser, med permanentperuk, mustach och overall. Överallt, även på hatthyllorna och på golvet, låg snart utslagna fans och försökte sova medan det gamla tåget långsamt hackade sig framåt i natten med London som slutdestination.
Men liksom när man skumpade fram i sliten tunnelbana hem från Barnet, så infann sig den där sköna känslan. Det här var fotboll. Det här var engelsk fotboll som man lärde känna och älska.

Socrates2008-02-04 11:14:00
Author

Fler artiklar om Chelsea