Mina blå favoriter 7/3
Dags för Billy Blue att ge oss sin lista på de mest omtyckta spelarna enligt han själv, samt de tre minst omtyckta.
Namn: Martin Hollertz
Nick på The Shed: Billy Blue
För mig är en favoritspelare en spelare som visar att han är lika obrottsligt lojal emot Chelsea FC som jag själv är, d v s en spelare som älskar Chelsea i samma grad som vilken supporter som helst. Utifrån det har jag valt en hyfsat modern favorit lista av spelare, och utifrån samma kriterium har jag valt de mest illojala spelarna som de mest föraktade som någonsin haft på sig Chelseas tröja.
10. Frank LeBoeuf
Jag ville ha med minst en outsider bland mina favoriter. Franck LeBoeuf kom till klubben när vi var riktigt dåliga, vann våra hjärtan med sin elaka skinnskallelook och robusta försvarsstil och utvecklades till den världsmästare han var när han slutade hos oss. Enligt uppgift kunde han, i sann fransk anda inte sluta med att upplysa alla i hans närhet att han spelade hem Frankrikes VM-guld i finalen 1998 – han var ”a big headed bastard” men han var vår.
9. Wayne Bridge
Jag har en oerhörd svaghet för vänsterspelare. Förmodligen för att jag älskade den kanten bäst själv när jag spelade fotboll. När vänsterbackar går till attack och sedan får avgöra en match blir de så tokglada att man bara måste älska dem. När Southamptonkillen Bridge avgjorde mot Portsmouth blev han sådär tokglad och när han skaffade sig sitt eviga smeknamn – The Gooner Slayer – sägs det att han log i två veckor på träningarna.
8. Claude Makelele
Min andra svaghet är defensiva mittfältare, återigen för att jag själv hade den rollen när jag lirade – mest för att jag med åren utvecklade en jävla envishet och elakhet. Nu är Makelele helt annorlunda som defensiv mittfältare än schablonbilden, och hans sätt att spela den defensiva rollen gör att man allt oftare hör folk tala om just Makelele-rollen. Jag gillar Makelele skarpt för hans kunnande, leende inställning till spelet och för hans enorma arbetskapacitet. I Real Madrid betraktades han som en mindre viktig kugge i ”Gallacticos”-bygget, en ocharmig slitvarg som betalades långt under övriga hyperstjärnor. I Chelsea och i England älskar man slitvargar och Chelseafansen har för alltid tagit den store lille spelaren Makelele till sina hjärtan. Att Makelele trivs och älskar klubben tillbaka gör att han platsar på denna lista.
7. Joe Cole
Irrationell, tapper och lojal. I mitt tycke den mest tekniskt begåvade engelsmannen i den moderna fotbollen. Att han varit en Chelsea supporter sedan barnsben gör inte saken sämre.
6. Marcel Desailly
”The Rock” var den majetätiska försvarare som alla supportrar bara måste älska. Han hade hela lagets förtroende och höjde nivån på Chelseas försvarsspel till vad det är idag. Att han var John Terrys mentor under många år syns i Terrys spel.
5. John Terry
Den stenhårde John Terry är inte bara en egen produkt. Han personifierar Chelsea genom sin inställning och vinnarinstinkt. Captain John är om inte kungen på Stamford Bridge åtminstone prinsen av Stamford Bridge.
4. Frank Lampard
När Super Frank slog in 2-0 målet i Bolton och säkrade ligasegern för första gången på 50 år blev han en Chelsea legend. Hans känslor för klubben är och kommer alltid att vara besvarade.
3. Eidur Gudjohnsen
När Eidur knallade runt Stamford Bridge med tårar i ögonen efter 3-0 matchen mot Manchester United 2006 insåg jag att han trots allt var på väg att lämna klubben. Innan dess hann han med att göra 80 mål och länka samman det gamla Chelsea med Abramovitj nya skapelse. Det finns gott om vittnesmål om att människan bakom spelaren älskade oss fans och klubben lika mycket som vi.
2. Dennis Wise
Jag har följt Wiseys osannolika karriär sedan han som 18-åring spelade i Grebbestads IF på västkusten i Sverige – han var exakt lika elak och galen då. Wisey förkroppsligade Chelsea genom sin inställning till spelet och till klubben. Wise var pådrivaren, galningen och mittfältsmotorn i en och samma person. Ett decennium i Chelseas tröja gav oss FA-Cupen -97, Cupvinnarcupen -98 och mängder av oförglömliga situationer och matcher, t ex när han nöp Butts insida på låret i den där 5-0 matchen eller när han slog in kvitteringen på San Siro.
1. Gianfranco Zola
Zolas genialitet på fotbollsplanen och generösa personlighet i laget gjorde klart för mig att detta var min tids största Chelsea spelare någonsin. Även om det påstås att Mrs Zola hade ett finger med i spelet så fortsatte Gianfranco att spela år ut och år in på ”övertid”. Hans sista säsong blev trots detta en av hans mest fantastiska. Zola är vår gud.
Bubblare: Duff, Grönskjear, Dixon, Cudicini, Flo, LeSaux, DiMatteo, Hitchcock
Tre minst omtyckta spelare
1. Adrian Mutu
Mutu gjorde bort sig totalt genom att sniffa i sig kokain och att öppet revoltera mot Ranieri. En fantastisk fotbollsspelare men det finns gränser för vad man som supporter står ut med.
2. Sam Dalla Bona
SDB kunde blivit en ”John Terry” och gått hela vägen inom klubben men visade brist på lojalitet. SDB fick som mycket lovande ungdomsspelare chansen att slå sig in i Chelseas a-lag och gjorde inledningsvis riktigt bra ifrån sig. Så pass bra att hans stora ego tog överhanden och helt plötsligt var Chelsea som klubb inte tillräckligt stor eller fin för honom. Han ville någonstans och var övertygad om att Chelsea inte kunde matcha hans ambitioner. Så SDB gick till Milan, där han tillbringade några år på deras bänk innan han förpassades nedåt i seriesystemen, medan Chelsea samma år SDB övergav oss gick in i den Romanska eran och på några få år vann ligan två gånger, FA-Cupen och Ligacupen samt tog sig till en rad semifinaler i Champions League.
3. Jody Morris
Ännu en tragisk historia med en spelare som hade det mesta serverat för sig men som ändå valde att kasta bort det. Morris hade talangen, managerns förtroende och fansens stöd men valde ändå att ägna sig åt utsvävningar, dekadent leverne och sölade ned sitt namn i kladdiga hamburgare och illaluktande spritorgier.
