Krönika: ”Sexy football”, young guns, whatever!
Efter en fantastisk match och pånyttfödd optimism om att ligaguldet kan hamna på SW6 skall jag nu försöka delge er mina tankar om dåtiden, nuet och framtiden. Givetvis kommer Avram Grant, rödtröjor och världens underbaraste klubb att behandlas. Jag vill även passa på att säga att jag i slutet av texten tyvärr bara skriver ner en dröm.
Många anser säkerligen att detta blir en något hoppig och ryckig resa fram till nuet, som även tenderar att sakna vetenskapligt underlag. Men ni skall i alla fall få följa med mig i min gamla Morris, på den här resan genom SW6. Jag hoppas ni orkar följa med mig hela vägen "hem".
Dåtid
När säsongen började andades man i vanlig ordning ordentligt optimism. Vi hade världens bästa tränare vid rodret, nämligen José Mourinho. Men efter ett par, låt oss kalla det ”mindre” fadäser, så verkade det vara José Mourinho mot hela världen. Och vad göra när till och med hans egen klubb vänt honom ryggen? Efter tårar och tråkiga avsked kändes det nästan som att floden Thames skulle svämma över och svälla över hela England. Personligen kändes det nästan som man var i starkt behov av en pacemaker. Men ve och ohyra åt den som lägger sig och dör över något sådant. Efterträdaren fanns ju hela tiden i vår närvaro, i alla fall hade ”Messias” landat under sommaren. Officiellt skulle han fungera som en länk mellan styrelsen och det som José Mourinho och hans sällskap pysslade med ute på Cobham och på Stamford Bridge. Emellertid så behöver man ju inte vara någon duktig förståsigpåare som Glenn Hysén för att förstå att detta bara var ett säkerhetsdrag från Roman Abramovichs sida. För att om det började blåsa rejält kring José, skulle riktad verkningskraft snabbt kunna sättas in.
Givetvis började det blåsa och droppen blev, vilket i och för sig inte är så konstigt, det oavgjorda resultatet mot Rosenborg hemma på Stamford Bridge. Snabbt började det spekuleras om ersättare i form av till exempel Jürgen Klinsmann, Fabio Capello, Marcello Lippi och i Chelseas fall torde det väl inte vara konstigt om till och med Lars-Tommy nämndes. Men efterträdaren fanns ju där hela tiden, det var bara ingen som reflekterade över det då Grant anställdes under sommaren. Givetvis skruvade väl varenda Chelseafantast på sig och undrade vad som försiggick. Skulle världens bästa tränare ersättas av en moloken och intetsägande Israel, som var bästa polare med Roman. Javisst, och fine, det var bara att vänja sig. Nu skulle det minsann spelas ”sexy football”.
Första matchen var inte mycket att göra något åt, Manchester United på Old Trafford med en ny tränare som ingen verkade vilja ha. Ja och att det skulle sluta med något annat en förlust var det väl ingen som förväntade sig. Eller vänta nu, borde vi inte göra det!? Det är väl inte tränaren som står på planen, eller i Grants fall, vankar på planen? Det är spelarna som måste göra det på planen, även om det är tränaren som skall se till att de drar åt samma håll och agerar som ett lag. Detta var något som José Mourinho hade misslyckats med under inledningen av säsongen och Avram Grant verkade inte heller vara rätt man att få bukt med detta problem.
Men det började emellertid rulla på igen och det verkade nästan som Grant hade fått ordning och reda på det hela. Oktober månad inleddes med Valencia på Mestalla, en riktigt tuff uppgift. Speciellt då Chelsea hamnade i underläge tidigt, men Joe Cole (som vi kommer återkomma till) vände på steken och under resterande matcher i oktober blev det bara segrar. Fram till Afrikanska Mästerskapen och december månad med allt vad den innebär flöt det på. Även december månad med skador på Terry, Lampard och Shevchenko och en överlag skör trupp klarades av med ett godkänt betyg. I januari värvades Anelka, Ivanovic (avd. var håller den karln hus?) och Di Santo. Anelka började lovande och januari månad resulterade även den i segrar på löpande band, nämligen åtta segrar på raken. Vi var fortfarande bra med i alla fyra turneringarna och final i ligacupen var det första som väntade. Härmed stannar vi till ett slag.
Detta skall jag bara gå igenom riktigt, riktigt kort. Förlust i ligacupfinalen mot Tottenham, TOTTENHAM!?! Men okej, det följdes upp med en 4-0 seger mot West Ham på Upton Park, tur för dig det Avram. Men det skulle inte dröja länge innan en simpel resa till Barnsley och ett enkelt avancemang till FA-cup semifinal skulle ordnas. Men icke sa nicke, respass och ridå ner!! Många med mig undrade säkerligen om detta överhuvudtaget var sant? Hur lyckades karln? Detta var ett fatalt misslyckande, Chelsea var inte tillräckligt laddade, den suveräna lottningen och ligacupfinal förlusten till trots. Och i ligan hade Chelsea inte heller varit tillräckligt laddade då en ypperlig chans att hänga på Arsenal och Manchester United gavs i form av hemmamatch mot Liverpool, som man hade slagit ut ur ligacupen tidigare. 0-0 i en minst sagt bedrövlig match. Nu fanns det sannerligen inte mycket kvar på Grants redan röda plus- och minuskonto. De flesta ville nog att Grant skulle avgå.
Nuet
Nu kommer vi då till helgens underbara händelse. För motståndet på Stamford Bridge stod ett formsvagt, ”young guns”, ursäkta Arsenal menar jag givetvis. Personligen vill jag även passa på att säga att jag är otroligt trött på det ständiga daltandet om Arsenals unga och talangfulla lag och allt prat om deras handbollsliknande dutt-dutt spel. För det lag som sägs ha patent på stil, klass och historia hade innan mötet inte rosat marknaden. William Iskariot (läs: Gallas) hade tydligen inte lärt sig mycket av Terry då han inte klarade av att leda laget då det började blåsa kallt. För Chelseas del så hade uppladdningsmatchen i veckan mestadels handlat om miserabelt försvarsspel. Då man ”bara” fick 4-4 mot Tottenham på White Hart Lane (tyvärr kan man inte skriva klassikern ”Three Point Lane” längre). Och hade det inte varit för Carlo Cudicinis underbara målvaktsspel och Joe Coles fantastiska uppvisning matchen igenom, så hade Chelsea säkerligen kommit till matchen mot Arsenal med ännu en smärtsam förlust mot Tottenham.
Åter till helgens match. Chelsea stod som alla som såg matchen för en enorm match. Trots att Bakary Sagna knoppade in Arsenals ledningsmål efter ännu en försvarstabbe, något som vi verkar få försöka leva med då det skall spelas ”sexy football”, ÅH, jag blir så trött!
Men sedan stal Didier Drogba showen och genom hans två mål klättrade Chelsea förbi Arsenal i tabellen. Ett underbart resultat och personligen tänkte jag givetvis tillbaka på den fantastiska matchen mot Arsenal år 2004 (kvartsfinalen i Champions League), då Chelsea lyckades vända ett 1-0 underläge på Highbury. Jag menar vem minns inte Wayne ”The Gooner Slayer” Bridges mål i den 88’e minuten? Kanske kan Drogbas två mål vara den bidragande faktorn till att Chelsea står som ligasegrare i maj eller kan det till och med vara de högljudda ramsorna (JOSÉ MOURINHO, JOSÉ MOURINHO) som ljöd på Stamford Bridge under senaste matchen. För visst verkade det som att Chelsea lade i en högre växel då dessa sånger började eka på Bridgen. Jag gissar att den molokne och kraftigt kritiserade, Avram Grant, höll för öronen då.
Framtiden
Emellertid finns det enligt mig mer att önska och fler mål att uppnå innan kampen om ligaguldet skall bli riktigt intensiv. Just nu skiljer det fem poäng och massvis med plusmål. På tal om mål så är det ett mål som bör uppfyllas innan kampen om ligaguldet skall bli tillräckligt intensiv. Och då är det givetvis inte antalet mål framåt som jag först tänker på, utan på det emellanåt darriga försvarsspel Chelsea visat upp. För nämnvärt mycket mer mål framåt och ett offensivare spel har vi väl inte direkt blivit bortskämda med, däremot så har Chelsea till exempel varit inblandade i två 4-4 matcher denna säsong. Varav den ena var på Stamford Bridge mot Aston Villa. Nämnvärt då vi pratar om 4 mål på Stamford Bridge är att Chelsea under guldåret 2004/2005 bara släppte in 6 (!!!) mål på Stamford Bridge. Samtidigt tycker jag inte heller att man ser några överväldigande bevis på den ”sexy football” som utlovades i och med Grants intåg i klubben. Man kan samtidigt vända på det hela och fråga sig om det verkligen är Arsenal och deras ”sexy football” vi vill se och ta efter? Eller om vi vill bygga vidare på det fantastiska arbete som José Mourinho hann med i föreningen innan hans sorti? För mig är det självklara valet att bygga vidare på José Mourinhos filosofi, för personligen tyckte jag det var en fröjd att se Chelsea spela fotboll då och att lag som ständigt vinner sina matcher kallas för ”boooooring” är väl inte så konstigt, det handlar som vanligt i mångt och mycket om avundsjuka.
Förresten, på tal om offensiven så kan man ju faktiskt undra vart Malouda har tagit vägen och vad som har hänt med Wright-Phillips? Iskalle Shevchenko och Pizarro som knackar på isen, underifrån (!) behöver jag väl inte ens nämna i sammanhanget.
Däremot är det underbart kul att se Joey Cole denna säsong. Han har varit fantastiskt bra och vissa matcher har han sin vana trogen avgjort på egen hand. I nuläget är han enligt mig den mest självklara spelaren till årets utmärkelse av ”player of the year”.
Men att vi för tillfället (som det åtminstone ser ut) bara kan lita till offensiva krafter i form av Joey, Drogba, Anelka och Kalou är oroväckande. Vad händer om någon eller några av dessa blir indisponibla? Kalou har ju faktiskt även han varit riktigt bra, personligen skulle jag åtminstone inte ha något emot att ha hälften så god kondition som den karln. Men för att avrunda den hoppiga och ryckiga färden i min Morris och släppa av er läsare utanför Stamford Bridge vill jag bara skicka några tips till Grant.
Dessa tips lyder enligt följande:
- Ser du till att ditt lag håller tätt bakåt, så kommer målen.
- Ge fullkomligt f*n i att fortsätta försöka spela ”sexy-football”, det klarar du ändå inte av att förmedla till ett redan skönspelande lag!
- Se istället till att få upp tågan i laget och skapa lite jävlar anamma. Det är många som har fått nöta duktigt med bänk på slutet och är helt under isen (eller vad säger du Pizarro?). Att få alla i toppform och att få dem att dra åt samma håll är ruggigt viktigt i detta skede av säsongen. Om man nu vill vinna de två turneringar som man fortfarande deltar i vill säga?
- Blicka härmed framåt emot vad komma skall och se till att alla drar åt samma håll. De behöver inte på långa vägar förstå dina filosofier, spelarna kanske till och med klarar av uppgiften bättre på egen hand.
Sammanfattning och dröm
Som synes är jag inte någon större supporter av Avram Grant. Personligen sällar jag mig som synes (helgens underbara vinst till trots) till de som gärna skulle vilja se Avram Grant vanka ut på Fulham Broadway. Vifta till sig första bästa taxin, prata lite skit med taxichauffören (som säkerligen kan lika mycket fotboll som han själv) och be honom sätta plattan i mattan mot destination, Stanstead. Väl på Stanstead får han helst ta första bästa flyg ner till Portugal, för att träffa Gud. Väl där får han gärna sätta sig i en solstol och lapa på en pava billigt vin samtidigt som Mourinho sätter sig på ett av Roman privatchartrat plan tillbaka till Mecka. Kan han inte bara komma tillbaka, allt var så mycket roligare då!
Frågan är om man fortfarande kan skandera detta, men WHATEVER!
BRING MOURINHO BACK!!!
