Resa: Stand up if you're from Sweden!
Med årets medlemsresa runt hörnet återpublicerar CSS-redaktionen en reseskildring från förra årets medlemsresa mot Wigan.
Vi är närmare 70 CSS:are som kommer att vara på plats i SW6 i helgen. Tillsammans ska vi ha så kul som bara ett gäng Chelseafans kan ha. Helgens höjdpunkt blir givetvis lördagens lokalderby mot Fulham.
Här följer en reseskildring från förra årets medlemsresa mot Wigan. Det var ett riktigt party där CSS visade upp sig från vår bästa sida. Låt oss hoppas på något liknande denna gång!
* * * *
”Stand up, if you’re from Sweden, stand up, if you’re from Sweden”.
Engelsmännen runtom oss tar ton och snart står hela Chelsea Supporters Sweden upp. För en stund äger den lilla klicken på Shed Upper gate 3 hela Stamford Bridge. Det är vi som står för stämningen i kväll. Det är vi som är kungar i kväll. Tio minuter senare stöter Emile Heskey in bollen i målet framför oss. Vi känner oss inte lika kungliga längre.
* * * *
Min resa började torsdagen 10 april när jag mötte upp med Mattias Carlsson och Bålsta-Johan. Vi satte oss i bilen, åkte de 40 minuterna från Bålsta till Västerås och var snart framme hos Henkan. Efter en kort stund där bytte vi skjuts och åkte med Thesslund den korta biten till Västerås flygplats. Vi var först på flygplatsen av alla CSS:are men snart dök de gamla vanliga ansiktena upp.
Närmare 20 Chelseasupportrar fanns på plats på planet som lättade från Västerås på torsdagskvällen. Min flygresa förgylldes av Thesslunds berättelser om hans liv som Chelseasupporter. Anekdoter från bortamatcher, historier om intensiva PM-konversationer med Arsenalfans på SvenskaFans och mycket annat intressant berättades av den väldige Surahammarsbon.
Vi landade på Stansted i tid och efter pisspaus och smidig passkontroll bar det i väg mot London. Merparten av gänget åkte taxi som Harri hade förbokat, men jag och Mattias skulle åt ett annat håll så vi tog bussen till Baker Street. En kort taxiresa senare var vi framme vid Johans lägenhet. Detta är dock inte Bålsta-Johan utan den skorrande CSS Youth-medlemen Johan som sedan i höstas är bosatt i London.
”Hur i helvete kan Rögle få spela i elitserien?”, undrade en besviken Johan när han släppte in oss i lägenheten ett bra tag efter att torsdagen blivit fredag. Hans Malmö IF hade blivit bestulna på den sista elitserieplatsen men jag och Mattias var måttligt intresserade utan brydde oss mer om att få i oss något att äta och hitta någonstans att sova efter den långa resdagen.
På fredagsmorgonen lämnade Mattias och jag Johan och hans rumskamrater och gav oss ut i den härliga Londonluften. Vi tog tuben till Fulham Broadway och hann med en frukostdoughnut på stället där Mattias ”brukar äta” (han har ätit där en gång tidigare, eller var det två?) innan vi mötte upp med resten av gänget på Blues Bar (tidigare Shed Bar).
Förutom CSS:arna fanns det flera välkända ansikten på Blues Bar. Tone, som äger Chelseapuben Tone’s Bar i Cheam, kom förbi och hälsade oss välkomna till hans andra pub SW6, som ligger i närheten av Stamford Bridge. Vi lovade att komma förbi på matchdagen.
Lite senare dök Chelsea TV-reportern Neil Barnett upp tillsammans med de gamla Chelseaspelarna och numera studioexperterna Clive Walker och Tommy Langley. Jag berättade för de gamla lirarna om vår medlemsresa och tipsade dem om att hålla utkik för vår flagga under matchen. De var mäkta imponerade att vi var närmare 60 svenskar som åkt över för en match mot Wigan.
Dagen fortsatte på det klassiska CSS-haket American Bar. Där firade vi CSS-ordföranden Harri som fyllt 50 tidigare under året. Personalen bjöd på champagne och stämningen var god.
Nästa stopp var La Reserve där vi skulle träffa Chelseaförfattaren Mark Worrall. Några CSS:are hade hunnit röra sig mot svenskpuben Harcourt Arms där finalhockeyn mellan HV71 och Linköping visades men ett par var kvar för att träffa Mark. Harri hade fixat ett specialpris för CSS-medlemmarna på Marks nya bok One Man Went to Mow och Mark fick nog ett 30-tal kopior sålda plus ungefär lika många av hans tidigare böcker, Blue Murder – Chelsea till I die och Over Land and Sea.
Efter lite Chelseasnack med Mark gav sig även återstoden av CSS:arna iväg mot Harcourt Arms. Gänget hade vid det här laget fått flera nya tillskott som flugits in från Sverige under fredagen och nu fanns bland annat Bomber-Büman i vårt sällskap. Både han och Johan påstod sig hitta till Harcourt Arms ifrån Edgewere Road men till framförallt Henkans stora förtret gick vi i cirklar innan vi efter många om och men kom fram till puben.
Det var visserligen hockey på tv:n men snart ekade Chelseasångerna på Harcourt Arms övervåning. Efter hockeyn, som till LHC-fansen Anders och Harriets besvikelse slutade i HV-vinst, kastade de flesta CSS:arna in handduken och drog sig tillbaka till SW6 (området, inte puben). CSS Youth fortsatte dock ett tag till ackompanjerat av den tappre Tony som på egen hand representerade oldboysen.
På lördagen stod fotboll på agendan. Chelsea skulle inte spela förrän på måndagen men det fanns gott om andra matcher i Londonområdet. Västeråsgänget hade valt att åka till Milton Keynes för att se MK Dons ta sig an Wycombe i toppen av League Two. CSS Youth satsade istället på Championship och Crystal Palace mot Scunthorpe.
Det blev en lunch på Burger King innan vi tog tunnelbanan till Victoria där vi hoppade på tåget mot Selhurst. Förutom undertecknad var det Bomber-Büman, Richard, Theo, Magnus och Emanuel.
Väl framme i södra London köpte vi matchbiljetter på Selhurst Parks biljettkontor och smet in en snabbis på puben Clifton Arms innan vi gick in på arenan. Vi hade fått biljetter på andra raden bakom ena målet och satt nära spelet.
Chelseaynglingen Scott Sinclair var på lån hos Crystal Palace och gjorde en godkänd insats men det var 17-årige Victor Moses som stal uppmärksamheten med sina dribblingsraider. Palace vann med 2-0 och tog ytterligare ett steg mot att nå en kvalplats till Premier League. Ett roligt inslag under matchen var tjejerna i elvaårsåldern som satt bakom oss och sjöng ”South London is wonderful, it’s full of tits, fanny and Palace”. Här snackar vi riktig brittisk uppfostran.
Efter matchen åkte vi tillbaka till hemtrakterna kring Stamford Bridge, där vi mötte upp ännu en CSS Youth-kille, Martin, på Prince of Wales. Efter en måltid på den utmärkta puben fortsatte vi kvällen runt Stamford Bridge.
Söndagen innebar tidig uppstigning eftersom Ipswich – Norwich stod på programmet. Som den högrisksmatch East Anglia-derbyt är började matchen redan 12:00, så vi var tvungna att lämna London redan vid nio. Tidiga morgnar är inte CSS Youths styrka och det var nära att vi missade tåget från Liverpool Street Station.
Två timmar, en tågresa, en bussresa och massor av Chelseasnack senare var vi framme i Ipswich. Derbystämningen låg i luften i den solbadande staden och poliserna var nästan lika många som de blåtröjade Ipswichfansen. En som utmärkte sig extra var killen som gick runt med megafon utanför arenan och pratade/sjöng Ipswichramsor för sig själv.
Vi hade lite problem med att hitta biljettkontoret där våra biljetter skulle hämtas ut men fann det till slut och hann också med en hamburgare (värst var det konsumeras sådana när man är i London) innan avspark.
Även här hade vi fått biljetter nära planen, den här gången på första raden bakom målet. Vår läktare var ganska lugn men på andra sidan höll Ipswichklacken till och till höger om oss fanns de 3000 högljudda Norwichfansen som gjort den korta resan till grannstaden. Matchen inleddes med ett med svenska mått mätt grovt misslyckat tifo från hemmafansen.
Fotbollen var det bättre kvalitet på. Norwich chocköppnade genom att ta ledningen men Ipswich kvitterade omgående och strax före paus var ordningen återställd när hemmalaget gjorde 2-1. I andra halvlek rullade de blå ut de gula fullständigt och Ryan Bertrand, utlånad från Chelsea till Norwich, såg minst sagt skakig ut. Varje gång han rörde bollen blev det målchans – för Ipswich. Siffrorna stannade vid 2-1, men det hade lika gärna kunnat ha varit 5-1 till hemmalaget.
Resan tillbaka till London var seg men vi piggades upp en aning när vi kom in på en pub vid Liverpool Street lagom till Arsenals 1-0-mål mot Manchester United. Tyvärr vände United på steken, bland annat på grund av att Judas fick en boll på armen.
Det blev kinamat på Formosa mitt emot Fulham Broadway och biljettuthämtning hos Harri innan CSS:arna intog Brogan’s. Ytterligare ett par CSS:are hade anlänt från Sverige och nu var vi nog närmare 50. Efter ett tag kom Chelseasångerna i gång och skönsjungande Milo fick som vanligt leda ”Zigger Zagger”.
Kvällen avslutades på Chateau 6 vid Fulham Broadway. Även där var stämningen bland CSS:arna (som för övrigt var de enda på hela stället) på topp, trots personalens försök att tysta våra Chelseasånger.
För ovanlighetens skull var måndagen matchdag. Tv-bolaget Setanta Sports ville sända matchen, som ursprungligen skulle ha spelats på lördagen, och eftersom pengarna numera styr fotbollen flyttades den till måndagen.
Uppladdningen började tidigt på Blues Bar. Det syntes tydligt vilka vi var eftersom de flesta CSS:arna gick klädda i de snygga Shed-t-shirtarna. Framåt eftermiddagen fortsatte vi som vi lovat Tone på hans pub SW6. Normalt är det ett ganska lugnt ställe men alla vet hur det brukar bli när CSS är i farten. Ganska snart sjöngs Chelseasångerna för full hals och till och med kyparen rycktes med. Undertecknad ledde den nya favoritramsan ”I wanna be a Chelsea ranger” och barpersonalen bara skakade på huvudet och skrattade åt de tokiga svenskarna.
Nästa stopp var läktarsångernas mecka, So Bar. Stämningen hade inte riktigt kommit i gång när vi kom dit men efter ett tag var det som det brukar vara. När någon drog i gång ”Let’s go fuckin mental” visade CSS:arna verkligen hur man går ”fuckin mental”. Återigen stod folket runtomkring bara och skrattade när vi bjöd på show. Mitt i allt kaos tappade Bomber-Büman sin mobiltelefon, men lyckligtvis lämnade någon vänlig själ in den i baren.
Jag hade förutbestämt träff med en Chelseakille vid namn Tom, som nyligen startade Chelsea Youth Group. Gruppens mål är att samla unga supportrar som är intresserade av att stötta laget verbalt och på sikt kunna få en egen sektion på Stamford Bridge. So Bar är knappast den bästa mötesplatsen men jag lyckades hitta honom i vimlet och hann byta ett par ord.
Strax därefter dök nästa person jag hade bestämt träff med upp. Det var Paul Eden, som är en av de två supportrarna som driver Return to the Shed-kampanjen som går ut på att förbättra stämningen på Stamford Bridge. CSS var som bekant inbjudna att delta i kampanjen i samband med Wiganmatchen och som tack för förtroende fick Paul en Shed-t-shirt av oss.
Även Jerry Kendik, den andra mannen bakom Shed-kampanjen, skulle få en t-shirt. Eftersom han brukar hålla till på den något lugnare puben The Butchers Hook tog jag och Harri en avstickare dit för att lämna över t-shirten och byta ett par ord. Snart var vi dock tillbaka bland sångerna på So Bar.
Strax före matchstart intog vi våra platser på Shed Upper gate 3 där vi hängde upp vår svenska Chelseaflagga. Till vänster om oss satt engelsmännen som deltog i Shed-kampanjen och till höger om oss satt de tillresta Wiganfansen som inte var fler än 200-300.
Chelsea formerade en b-betonad laguppställning och spelet imponerade inte under den första halvleken. Den farligaste chansen var en nick av Nicolas Anelka som Chris Kirkland i Wiganmålet kunde avvärja. På läktaren var det bättre fart. Shed End uppmanade de andra läktarna till sång och de båda långsidorna svarade med ”Carefree” medan Matthew Harding Stand drog en ”Fuck em all”. Växelsången mellan de olika delarna av Shed End, middle och west, gav också bra tryck. Ett tag var det så bra ös att Johan och några av engelsmännen bredvid oss fick tillsägelser från publikvärdarna om att de skulle lugna ner sig.
Till andra halvlek kom Joe Cole in och fick fart på spelet. John Terry hade ett ribbskott innan Michael Essien gav Chelsea ledningen tio minuter in i andra. Stämningen var bra redan innan men blev nu ännu bättre. ”Blue Flag”, ”Over Land and Sea” och ”Carefree” ekade runt Stamford Bridge. Milo gjorde allt för att få med dönickarna vid gate 4 på Zigger Zagger men förgäves. Det kompenserades dock av gate 5-8 som gav allt de hade och körde ”Chelsea klapp-klapp-klapp” i säkert fem minuter. Vi kontrade med att köra ”My Only Chelsea” nästan lika länge.
Bomber-Büman drog igång ”We’re the east side of the Shed” och snart svarade middle. Läktarupplevelsen nådde sin kulmen strax efter när engelsmännen bredvid oss drog igång “Stand up if you’re from Sweden” och hela CSS fick stå upp och ta emot applåder från våra bänkgrannar. De var verkligen imponerade av vår passion och vårt sjungande. Att stämningen var något alldeles extra bekräftades ytterligare när hela läktaren stämde upp i ”We’ve got our Shed End back”.
När Petr Cech räddade ett Wiganskott i 89:e minuten kändes segern klar, men på stopptid höll sig Emile Heskey framme och petade in kvitteringsbollen. Ingen kunde förstå vad som hänt och den feststämning som rådde ögonblicket innan var nu helt bortblåst.
Sjungandes José Mourinhos namn tågade vi ut från Stamford Bridge och samlades på La Reserve. Alla var överens om att ligaguldet nu var kört och de flesta krävde Avram Grants avgång. CSS-gänget splittrades ganska omgående då de flesta bara ville tillbaka till sina hotell och sova bort besvikelsen.
Tisdagen var hemresedag och det minst sagt segt och avslaget. Lite shopping på Chelsea Megastore och Sports World följdes upp med ett besök hos planskötaren Scott, som jag jobbade med under min praoperiod på Stamford Bridge 2005. Han lät mig, Theo, Kim och Jekki gå in och känna lite på gräsmattan.
Efter en gummibit till hamburgare på Lloyd’s lämnade jag och resten av CSS-gänget London för den här gången. Men vi kommer tillbaka. Var så säkra!
* * * *
Efter matchen har berömmet till CSS haglat på de engelska Chelseaforumen. Vår läktarinsats satte verkligen avtryck och vi bidrog till att skapa en stämning som för en måndagsmatch mot Wigan får ses som fantastisk. Här kan du läsa reaktionerna från CFCnet och den officiella Chelseachatten.
Här finns bilder och filmer från resan.
* * * *
Ett enormt tack till alla som var med och förgyllde denna resa. Bortsett från resultatet var den helt underbar. Det finns inget skönare gäng än Chelsea Supporters Sweden!
