Chelseas historia - del II: Chelsea under och efter krigstiden (1914-1952)
CSS-redaktionens Oscar Karlström kommer att gå igenom Chelsea Football Clubs 103-åriga historia i tio delar som kommer att publiceras under sommaren. Här är den andra delen som handlar om Chelsea under och efter krigstiden.
Texten publicerades ursprungligen i Royal Blue nummer två, som gavs ut i mars i år.
Längst ner finns en sammanfattning av tidsperioden för dig som inte orkar läsa hela texten.
Tio år efter bildandet av Chelsea nådde klubben sin första cupfinal. Efter att ha slagit ut Swindon, Arsenal, Manchester City, Newcastle och Everton var Chelsea klart för FA-cupfinal mot Sheffield United i maj 1915.
Enögde Bob Thompson var lagets stora stjärna och gjorde sex mål på vägen till finalen. Hans axel arm hade gått ur led dagarna innan finalen och när inte heller Vivian Woodward, en annan av nyckelspelarna, kunde medverka hade Chelsea inte mycket att sätta emot Sheffield United. The Blades vann med 3-0 inför 49 557 på Old Trafford. Många i publiken var brittiska soldater iklädda uniformer. Matchen de bevittnade var en av de sista som spelades innan det fyra år långa uppehållet under första världskriget.
Chelsea slutade på 19:e plats (näst sist) sista säsongen innan kriget och skulle egentligen ha åkt ut. Men på grund av omständigheterna fick man stanna kvar i högsta ligan. Tottenham som hade slutat sist fick dock lämna serien och istället röstades Arsenal, sexa i andra divisionen, in i högsta ligan.
Säsongen 1919-1920 hade vapnen lagts på hyllan och fotbollen var i gång igen. Chelsea var taggat att visa att man förtjänade platsen i första divisionen och gjorde en riktigt bra säsong. Det blev en tredje plats, klubbens bästa placering sedanuppkomsten 15 år tidigare. Derby var ohotad etta nio poäng före tvåan West Bromwich som i sin tur var två pinnar före Chelsea. Det blev nästan en andra FA-cupfinal i rad, men Aston Villa var för svåra i semifinalen. En av de stora orsakerna till Chelseas framgångar var målkungen Jack Cock som gjorde 24 mål på 30 matcher.
Den fina tredje platsen kunde inte följas upp säsongen efter utan Chelsea slutade på 18:e plats och Cocks målskörd krympte till 14 baljor. Säsongen efter var laget uppe på nionde plats (13 mål av Cock) för att sedan falla till 19:e (endast ett mål av Cock). 1923-24 flyttades Chelsea ner på grund av sämre målskillnad än Nottingham, trots att The Blues vann de fyra avslutande ligamatcherna.
Det blev sex säsonger i andra divisionen innan Chelsea var tillbaka i högsta ligan igen 1930. Trots att Chelsea hade det svårt att gå upp till första divisionen tillhörde man alltid tabelltoppen i tvåan och slutade aldrig sämre än nia under de sex säsongerna på 20-talet.
Även om Chelsea inte lyckades särskilt bra under den här perioden spelades det mycket fin fotboll på Stamford Bridge. Arenan stod värd för tre FA-cupfinaler, alla med över 50 000 åskådare på läktarna, innan Wembley blev ny finalarena 1923.
Den allra första fixstjärnan i Chelsea var Hughie Gallacher. 1930, samma år som den legendariska ståplatsläktaren The Shed byggdes, värvades han som 27-åring från Newcastle där han hade varit lagets stora stjärna. Övergångssumman avslöjades aldrig men det ryktades om 12 000 pund, vilket skulle ha inneburit ett nytt transferrekord i England.
Under sin första säsong på Stamford Bridge gjorde Gallacher 14 mål och hjälpte nyuppflyttade Chelsea till en tolfte plats. Det blev samma placering även efterföljande säsong, men FA-cupspelet var mer imponerande. Chelsea nådde semifinal där Gallachers gamla klubb Newcastle dock blev för svåra. Trots att skotten nätade mot sina förra lagkamrater räckte det inte då The Magpies satte två bollar i Chelseas kasse. Titlarna fick vänta ytterligare ett tag.
Gallacher, nybliven lagkapten, gjorde hela 30 mål den säsongen. Men det var inte bara på planen han var stor. Utanför densamma var han flickornas favorit och har kallats ”dåtidens David Beckham”. Detta var dock inte bara positivt och vid ett tillfälle hamnade Gallacher i bråk med Fulhamsupportrar på ett café nära Stamford Bridge. Det blev både böter och tidningsrubriker för Chelseaanfallaren. Som så många andra fotbollsspelare genom åren lockade alkoholen alldeles för mycket och på grund av sitt beroende hade Gallacher ofta ont om pengar.
Han fortsatte dock att leverera på planen. 19 mål 1932/33 när Chelsea slutade på 18:e plats och 16 strutar säsongen efter när det blev en 19:e plats. Vid båda tillfällena undveks nedflyttning med två poängs marginal.
1934 hade Gallacher passerat 30 och var inte längre den spelare han en gång var. Efter 81 mål på 144 matcher för Chelsea lämnade han klubben och flyttade till Derby. Trots att Gallacher varken var lång eller särskilt snabb lyckades han alltid med målskyttet, mycket tack vare hans utmärkta teknik.
I mitten på 30-talet började Chelsea att etablera sig i högsta ligan. En tolfte plats 1935 följdes upp av en åttonde placering 1936. I oktober den säsongen besökte 82 905 åskådare Stamford Bridge för en 1-1-match mot Arsenal. Publiksiffran är än i dag rekord för Chelsea och Stamford Bridge och tillhör de högsta i den engelska ligafotbollen.
De tre säsongerna som följde innan andra världskrigets utbrott 1939 placerade sig Chelsea i mitten av tabellen utan att utmärka sig nämnvärt. Två spelare som stod ut under den här perioden var anfallaren George Mills som blev den första Chelseaspelaren att göra över 100 mål för klubben, 22 mål 1936/37 var hans bästa notering, och målvakten Vic Woodley som gjorde över 250 matcher för The Blues.
Ligafotbollen hade uppehåll under andra världskriget men det spelades mycket inofficiell fotboll. Bland annat Football League War Cup där Chelsea nådde final 1944 men förlorade med 1-4 mot Charlton och segrade 1945 efter 2-0 mot Millwall. Finalerna spelades på Wembley. Flera av Chelseas spelare var ute på slagfälten och laget fick ta in många gästspelare, bland annat Matt Busby, som senare gjort sig känd främst som tränare för Manchester United.
I oktober 1945, efter krigets slut, fick Chelsea besök av de ryska mästarna Dynamo Moskva 1945. Intresset för vänskapsmatchen var enormt och utöver de 60 000 betalande åskådarna beräknas över 40 000 ha tagit sig in på Stamford Bridge på annat håll. Chelsea hade ledningen med både 2-0 och 3-2 men tack vare ett sent mål, som enligt många åskådare borde ha dömts bort för offside, kvitterade ryssarna till 3-3.
En av målskyttarna mot Dynamo var Tommy Lawton. Han spelade bara en säsong i Chelsea men var enligt Chelseas vice-presicent Lord Attenborough klubbens bästa spelare någonsin. 30 mål på 42 matcher blev det innan Lawton efter ett bråk med tränaren Billy Birrell byte klubb till Notts County.
Birrell var kanske inte Chelseas mest framgångsrika tränare men han lade grunden för ligaguldet 1955 genom att dra igång ungdomsverksamheten på Stamford Bridge. Dessutom värvade han Roy Bentley, lagkapten för guldlaget, från Newcastle. Bentley gjorde 23 respektive 22 mål under sina första säsonger för The Blues.
Både 1950 och 1952 nådde Chelsea till semifinal i FA-cupen. Båda gångerna stod Arsenal för motståndet och båda gångerna segrade The Gunners i omspelet efter 1-1 på White Hart Lane i första matchen.
I ligan var det en annan historia och Chelsea tillhörde den absoluta botten i början av 50-talet. Endast målskillnad räddade Chelsea kvar 1951 och efter en medioker 18:e plats 1952 lämnade Billy Birrell. Ny tränare blev Ted Drake. Skulle han kunna leda Chelsea till framgångar på planen?
Samanfattning 1914-1952
Innan första världskriget: Chelsea slutade näst sist i ligan säsongen 1914/15 men fick på grund av krigets utbrott stanna kvar i högsta divisionen. Samma år nådde The Blues klubbens första FA-cupfinal, men förlorade med 0-3 mot Sheffield United.
Mellankrigstiden: En dyster period för Chelsea som mest höll till i botten av högsta ligan eller i värsta fall i andra divisionen. Jack Cock var framstående målskytt i början av 20-talet och Hughie Gallacher var lagets stjärna på 30-talet. Det nuvarande publikrekordet, 82 905 sattes mot Arsenal 1935.
Efter andra världskriget: Legendarisk träningsmatch mot Dynamo Moskva inför 100 000 läktarna (endast 60 000 betalande, därav inofficiell publiksiffra) efter kriget. Tränaren Billy Birrell drog igång ungdomsverksamheten på Stamford Bridge och nådde två FA-cupsemifinaler mot Arsenal innan han fick sparken 1952.
Källor: Boken “Chelsea – The 100-year history” av Brian Mears och Ian Macleay, Chelseafc.com, Wikipdeia.org, CFCHistory.co.uk.