Resa: Den 86:e matchen
Reseberättelserna på sidan är numer få och sällan sedda. När jag läst igenom mitt senaste alster förstår jag varför. Det här kanske inte har något läsvärde alls, döm själva, eller sluta läs här.
Det är något speciellt med italienare och avgångstider. I snart nog en halvtimma har Ryan-Air personalen ropat ut ”Final call for Bari, please come to gate 52”. De har t o m räknat upp de saknade passagerarna och hämtat dit en italiensktalande tolk. Passagerarnas namn och titel ropas upp igen, en av de saknade är tydligen professor men inte ens han tycks kunna klockan. ”This is the final call for Bari”, lovar den alltmer desperata röste igen. Sure baby, det sa du för minst 30 minuter sedan. Till sist stänger de gaten och jag ser planet taxa ut. Då, kommer fyra italienare pustande. Högröda i ansiktet, med passen i högsta hugg och vevande med både armar och ben för de ett förbannat oväsen. De hade ju ingen aning om att planet skulle gå redan! Varför har man inte sagt något? Ni måste stoppa planet, omedelbart!
Priceless! Vilken show. Hur svårt kan det vara? Du vet när planet ska gå och att siffrorna bakom planets nummer förmodligen är numret till avgångsgaten. Man måste bara älska italienare…
Vi är på väg hem från London, jag och min yngsta dotter som jag precis introducerat i Chelseas värld och jag roar mig med att försöka samla ihop intrycken. Jag älskar London och med bättre livsplanering hade jag förmodligen bott där. Restaurangerna, folklivet, pubbarna och fotbollen är bland det bästa som finns och det går bara inte att ha tråkigt i London.
Ett par dagar tidigare har gick jag Chelseas Stadium tour tillsammans med Little Miss Billy Blue och min vän Navy-Mark och hans son. Mark är en Shed End grabb sedan 1961 som har en season ticket på Mathew Harding Lower. Numer bor han tillsammans med sin svenska fru strax söder om söder i Stockholm och syns på en eller annan Hammarbymatch. Han har verkligen perspektiv på utvecklingen av Chelsea FC och skakar flera gånger på huvudet när vi promenerar igenom denna hypermoderna anläggning. Vi inledde med att provsitta den loge som spelarfruarna använder och jag kan inte låta bli att fundera om Mrs Ashley Cole besöker matcherna numer eller inte. Väl ute i den friska luften igen pågår förberedelserna för nästa dags match som bäst. Planskötarna far fram och tillbaka på planen och klipper och linjerar om gräsplanen. De har rullat ut stora ljusanläggningar som precisions belyser delar av gräset som ser lite slitet ut. Trots all omvårdnad har Stamford Bridge fortfarande problem med att få in tillräckligt med solljus vilket alltså måste tillföras artificiellt. Häpnadsväckande, men planen som vissa år sett anskrämlig ut ser nu ut som en bättre golfgreen. Det var några år sedan jag gick touren sist och den största förändringen är spelarnas omklädningsrum. I de gamla omklädningsrummen var det lite unket och väldigt spartanskt, medan de nu har en lyx som går utanpå det mesta i fotbollsvärlden.
Vi avrundade touren med att handla på The Megastore. Där finns verkligen allt, men jag måste säga att jag efterhand har blivit mer och mer besviken på butiken. Alla coola och ofta snygga kläder och attrialjer som man bara måste ha har ersatts av märkliga kreationer och krimskrams. Little Miss Blue var naturligtvis förtjust över butiken och shoppade på som en galning men för egen del köpte jag bara förra säsongens DVD, som jag inte har några som helst planer att titta på än på flera år. Den får i likhet med säsongsreviewn från förr förra säsongen ligga kvar i sitt cellofaninslag. Om 5-6 år kanske jag är mogen att se den där straffen i repris, men just nu är den ett öppet sår.
Matchdag och regnet öser ned utanför. Little Miss Blue utbrister plötsligt: ”Pappa de här skorna för otur med sig…” Fan, hon vet naturligtvis inte vad hon gör med sin gamle far, men att säga något sådant en matchdag är helt enkelt förbjudet. Skorna hon har på sig för otur med sig och måste helt enkelt bort. Två timmar senare och ca £ 50 fattigare har hon ett par moderiktiga Adidas sneakers på fötterna och skiner som en sol i regnet. ”De där skorna har inte otur med sig, eller hur?” Kontrollfrågar jag för säkerhetsskull. Little Miss Blue försäkrar mig att skorna är otursbefriade. Hon vet exakt hur man ska lura mig på pengar.
Jag ska inte trötta eventuella läsare med långa diskussioner om matchen. Kort och gott tyckte jag att Chelsea spelade glimrande fotboll. Aston Villa såg faktiskt rätt nervösa ut redan på uppvärmningen. Det var bara amerikanen Friedel som såg någorlunda cool ut och som småsnackade med bollpojkarna, men när matchen väl var igång var det spel mot ett mål, just det mål vi satt bakom. Man kommer så grymt nära när man sitter på The Shed Lower och bollarna som missar mål flyger som projektiler i luften. Man får banne mig inte somna till där inte. Läktarlivet går lite i vågor under matchen men med närheten till Villa fansen finns alltid inspiration att hämta och så länge de hade 0-0 hördes Villas fans starkt och eldade upp sina antagonister i Chelsea, några meter längre bort. Klassikern: “We´re the middle, We´re the middle, We´re the middle of the Shed!” drog upp alla på fötter och snart stod de tuffa pojkarna där med två fingrar i luften och följde upp med en:
”Speak focking English,
why don´t you speak focking English?
Speak focking English!”
Chelsea radade upp chanser och jag började bli lite nervös av att de inte gav utdelning, men så, finns han där – Joe Cole, och han trycker in bollen och Stamford Bridge exploderar:
“He´s here, he´s there, he´s every fucking where, Joey Cole, Joe Cole.”
Stämningen är på topp och för att följa upp det hela kör publiken den senaste läktarhiten med underbar och underfundig humor:
“He comes from the Ivory coast, Kalou, Kalou
He don´t do coke like Adrian Mutu, Mutu
He crossed the ball from the left
It landed right on Riises head – that´s why we love Salomon Kalou.
Lalalalalalalalalalalalalalalalala
That´s why we love Salomon Kalou! “
När Tottenhams resultat sedan kommer upp på tavlan hörs ännu ett vrål av glädje bland supportrarna och sångerna ljuder igen:
“We hate Totteum, we hate Tottnum.”
“You going down, down, down, down.”
Och sedan en sista hälsning till Villa supportrarna som nu definitivt tystnat:
“You´re not singing! You´re not singing!
You´re not singing anymore!
You´re not singin anymore.”
Ridå.
Efter matchen sökte vi oss tillbaka till hotellet och tog det lite lugnt några timmar medan det värsta trycket i området försvann. Sedan vågade vi oss ut och knallade ned till den spanska restaurangen nere vid Kings Road, bredvid The Morrison. Restaurangen serverar det godaske kött man kan få och jag har gjort det till en vana att gå hit. Några riktigt packade svenskar har också hittat dit och gör sitt bästa för att förstöra vårt rykte på plats. Utan någon större hänsyn till omkringgivande gäster gör de visuella besiktningar av besökande damer. För att göra pajaseriet fulländat skriker de frågor av typen: ”Hörru bruden, ta´ru den i tvåan eller?” och gapflabbar sådär käckt fyllesvenskt. Jag skiter egentligen i deras beteende, jävla turister, men har ett litet elände att förklara för Little Miss Blue vad ”tvåan” egentligen betyder. I femte klass har inte sexualundervisningen kommit så långt. Senare på kvällen tar vi oss en liten kvällspromenad för att köpa lite godis och i en gränd blir vi vittnen till en liten skärmytsling när ett gäng berusade ”Chelseasupportrar” slåss med ett gäng förmodade ”Villains”. Det är ett visst avstånd, men jag tycker mig se de fulla svenskarna få sina fiskar varma. Mupparna har visst fortsatt sitt pajaseri och sätts på plats av lokala förmågor. Missförstå mig rätt, jag gillar inte våld och känner mig nästan alltid trygg när jag är i London, men så beter jag mig inte som första rangens svin heller. Little Miss Blue rycker hur som helst på axlarna åt det hela, hon älskade fotbollsupplevelsen lika mycket som jag och längtar redan tillbaka.
Ja, sedan var det det här med rubriken. Den 86:e matchen. Det var inte min 86:e match i Chelsea eller så, det råkade bara vara den 86:e och, skulle det visa sig, i den här rekordsviten sista matchen utan förlust på hemmaplan.
