Krönika: Varför kan Chelsea inte vinna stormatcherna?
Tre matcher mot ”the big four” på hemmaplan. Endast en poäng. Varför kan Chelsea inte vinna stormatcherna?
Det är med en uppgiven känsla jag slår mig ner vid tangentbordet efter förlusten mot Arsenal. Chelsea var det bättre laget i 60 minuter, förde matchen, skapade chanser och ledde med 1-0. Sedan fick en av de assisterande domarna för sig att inte flagga när Robin van Persie var solklart offside. Arsenal gjorde 1-1 och strax efter 1-2. Luften gick ur Chelsea och Luiz Felipe Scolaris manskap åkte på ännu ett tungt nederlag på hemmaplan.
Visst får man räkna med att domsluten inte alltid går ens väg och att domarmissar kan avgöra matcher, men det som gör det extra jobbigt i dag är att samma linjeman som höll flaggan nere när van Persie var offside reste flaggan när Salomon Kalou var onside i den första halvleken. En (1) miss kan man ta, men när det blir mer än så börjar tålamodet tryta.
Förlusten mot Arsenal gör att Chelsea endast lyckats bärga en poäng av nio möjliga i hemmamatcherna mot ”the big four”. När spelprogrammet släpptes i somras tänkte jag och många andra att det här var den gyllene chansen att skaffa ett försprång i tabelltoppen innan jul. Manchester United, Liverpool och Arsenal på Stamford Bridge skulle innebära minst fem poäng, men troligtvis fler än så, tänkte nog många blå, jag inkluderat. Så blev det som bekant inte. Varför?
Jag har tidigare ifrågasatt Luiz Felipe Scolaris byten, och dagens match ger mig ytterligare anledning att undra vad han håller på med. Miroslav Stoch har aldrig tidigare fått chansen i Chelseas a-lag, trots 5-0-ledningar mot Sunderland och Middlesbrough och trots ligacupmatcher mot Portsmouth och Burnley. När Chelsea sedan låg under med 1-2 mot Arsenal med tio minuter kvar på klockan, då var det dags att ge 19-åringen sin debut. Tacksamt läge att komma in i.
Att det var Deco som fick kliva åt sidan var däremot helt rätt. Portugisen gjorde inte många Chelseafans glada i dag med ideliga misstag och oräkneliga felpassningar.
Det som tillsammans med van Persies offsidemål var den största anledningen till att matchen gled Chelsea ur händerna var att John Obi Mikel fick lämna planen. När den nye Makelele (ja, han har verkligen klarat av att ta över uppgiften) fanns på planen ägde Chelsea mittfältet, när han klev av gick anfallsspelet i stå. Deco, Lampard och Ballack hade tidigare kunnat slå en enkel bakåtpassning till Mikel när de var pressade, men var nu tvungna att välja svårare alternativ och förlorade då bollen allt oftare. Mikels passningsspel ser kanske inte ut att vara mycket för världen, men han är ack så viktig när Chelsea ska sätta igång sitt anfallsspel.
Något jag tycker mig sakna i Luiz Felipe Scolaris Chelsea är den kämparanda och vilja att aldrig ge upp som fanns där under José Mourinho och Avram Grant. När Chelsea hamnade i underläge knöt spelarna alltid näven och gav det där lilla extra. Med anfallsvåg efter anfallsvåg såg de till att kvitteringen och ibland även segermålet forcerades in. Numera känns det som att spelarna mer eller mindre ger upp så fort Chelsea hamnar i underläge, eller bara släpper in ett mål för den delen. Med Mourinho vid rodret är jag övertygad om att Chelsea i alla fall hade skapat ett par målchanser under de sista 25 minuterna mot Arsenal.
Givetvis går det inte att skylla dagens förlust och de tidigare poängtappen enbart på Scolari, men jag tycker absolut att han har stor del i misslyckandena. Marginalerna är små inom fotbollen, med en annan stins på bortre långsidan hade Chelsea kanske vunnit med 2-1 och med ännu lite bättre avslut hade ledningen varit större än ett mål när van Persies snöpliga kvittering kom. Trots detta går det ändå inte att komma ifrån det jag tagit upp ovan med bytena och förmågan att pumpa in vilja i spelarna.
Det håller inte att vinna med 5-0 mot bottenlagen och förlora mot topplagen. Jag har hellre en vinstmaskin som spelar lite tråkigt än ett skönspelande med instabilt lag som blandar och ger. Något måste göras, Luiz Felipe! Ge tillbaka mitt tråk-Chelsea!
