Resa: CSS Youth goes Fulham away
"Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la". Nästan två veckor har gått sen uppvisningen i läktarkultur på Craven Cottage. Hoppen och dansen sitter fortfarande i. Det kommer de att göra lång tid framöver.
"You supporters were brilliant at Fulham. I really liked that bouncy song best, it looked and sounded brilliant. Let's have that at home!"
Orden är John Terrys och kommer från matchprogrammet mot Southend. Och han har verkligen rätt. Det kan vi som fanns på plats på Craven Cottage för en dryg vecka sedan intyga. För stämningen var helt fantastisk.
Matchklockan stod på 89 minuter när Fulham fick hörna. Jag tänkte att om vi klarar den här så vinner vi matchen. Men alla vet ju hur det gick. Clint Dempsey utnyttjade den dåliga markeringen, kom högst på hörnan och nickade in bollen bakom Petr Cech. Tre fjärdedelar av Craven Cottage exploderade medan vi på Putney End begravde huvudet i händerna och suckade uppgivet.
Redan långt före matchstart märkte man att detta skulle bli något i hästväg. Puben Eight Bells vid Putney Bridges tunnelbanestation var packad till bristningsgränsen när CSS Youth anlände i sällskap med Chelsea Youth Group. Efter många om och men lyckades man pressa sig fram till bardisken, beställa en pint och ta sig ut i trädgården som även den började bli riktigt trång.
Efter ett tag drog sången i gång på Eight Bells. Klassiker som ”Fu** em all”, ”Blue Flag” och ”Carefree” ekade i pubens närområden. Eftersom Newcastle – Liverpool sändes på puben tillägnades de röda biltjuvarna också ett par sånger. ”In your Liverpool slums”, ”A thieving scouser” och den i tiden rätta ”Feed a scouser, let him know it's christmas time”. I Newcastle fanns de gamla Chelseaspelarna Damien Duff och Geremi med, varvid ramsan ”Geremi, Geremi, if Damien Duff don't tickle her muff, we'll send in Geremi” sjöngs. Inte särskilt politiskt korrekt, men ändå ett välkommet tecken på att supporterkulturen fortfarande lever.
En ny favoritsång blev ”the Bouncey” som kördes om och om igen:
If you can't do the Bouncey you're a yid,
If you can't do the Bouncey you're a yid,
If you can't do the Bouncey,
Can't do the Bouncey,
If you can't do the Bouncey you're a yid,
Ooooooooooooooooooh
Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la
Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la
Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la
Under ”Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la” hoppar alla upp och ner, fram och tillbaka i allmän frenesi. Precis så där galet som det ska vara när man går på fotboll.
Inte särskilt politiskt korrekt, men ändå ett välkommet tecken på att supporterkulturen fortfarande lever.
Polisnärvaron vid Eight Bells var hög och så fort någon med en öl i handen tog ett steg utanför pubträdgårdens gränser var Old Bill snabbt framme och tillrättavisade personen. Tilltagen var lagom populära bland Chelseafansen som sjöng ”Harry Roberts is our friend, he kills coppers” som refererar till mannen som mördade tre poliser för drygt 40 år sedan. Inte särskilt politiskt korrekt, men ändå ett välkommet tecken på att supporterkulturen fortfarande lever.
Väl inne på Craven Cottage fann vi våra platser mitt i den 3 800 man stora Chelseasektionen på lagom avstånd från planen. Förutsättningarna att skapa ljud från bortasektionen var perfekta. Den var lagom brant och hade ett golv av träskivor som lät väldigt högt när man hoppade på dem, något vi drog nytta av under Bouncey-sången. Längst bak fanns ett galler som de på bakersta raden kunde klappa takten på. Dessutom använde vi gallret till att hänga upp vår nya CSS Youth-flagga.
Ni som såg matchen vet att Chelsea skapade chans på chans men att avsluten svek gång på gång. Fulham gjorde väldigt orättvist 1-0 efter en halvtimme, något som stod sig halvleken ut.
Även om Craven Cottage är en väldigt mysig arena och en av de få i Premier League som fortfarande ser ut som en klassisk fotbollsarena så har den sina nackdelar. Det är till exempel en väldig utmaning att först och främst hitta en lucka som säljer förfriskningar i halvtid och nästintill omöjligt att nå fram till disken innan pausen är slut.
Jag gick och började köa en minut innan domarens signal för halvtidsvila men fick ändå stå mer än tjugo minuter. När jag äntligen kom fram hade korven jag suktade efter precis tagit slut och jag fick nöja mig med chocklad och chips. Desto gladare blev jag i samma ögonblick som jag skulle få tillbaka växeln. Nej, det var inte så att snubben i kassan trodde att min fempundare var en tjugopundare och gav mig för mycket växel. Bättre upp. Ett enormt jubel utbröt från Chelseasektionen och jag och de övrigs i kön började spontansjunga åt det faktum att Frank Lampard hade kvitterat till 1-1.
Strax efter var jag tillbaka vid CSS Youth och stämningen som varit bra redan innan kvitteringen var nu magisk. Chelseasångerna mullrade över ett i övrigt tyst Craven Cottage och läktarfundamenten skakade nästan sönder när vi sjöng och hoppade till ”Bouncey”, ”My only Chelsea” och ”Let's go fu**in mental”.
När ”Super Frank” senare gjorde 2-1 var lyckan total. Den redan magiska stämningen blev nu himmelsk och vi svävade på moln ända fram till minut 89.
I all framtid, eller i alla fall ett tag framöver, kommer jag att tänka på den här eftermiddagen så fort jag hör ordet anti-klimax. Från feststämningen som rådde vill 2-1 till tomheten som infann sig efter 2-2 är avståndet enormt - eller bara en nickskrav. Nu blev det det sistnämnda och istället för timmar av firande på Eight Bells blev det en lång promenad och en McDonalds-middag. Verkligen inte det sättet man vill avsluta en fotbollsdag på.
Bortsett från resultatet var det en riktig kanonresa i äkta CSS Youth-anda. Det är svårt att sätta ord på hur roligt vi har på våra resor. Det är sådant som måste upplevas i verkligheten. Och det kommer det att göras gång efter gång. Vi har precis firat ettårsjubileum och har många år framför oss. CSS Youth – making history.
Tack till resans samtliga deltagare. Extra tack till Richard, Oscar och Theo som har bidragit med foton.
Bouncey, bouncey, bouncey, bouncey la la la la la