Resa: It's so quiet in Turin
“Janne H” bjuder på en reseskildring från bortamatchen mot Juventus.
När vår kosa styrdes till Italien för andra gången i Champions League denna säsong, var förväntningarna stora på ett bättre resultat än mot romarna. Känslan var att vi skulle avancera till kvartsfinal.
Många kände sig kallade men endast en handfull svenskar fullföljde och åkte till Turin, delvis förståeligt med en tilldelning av endast 1500 biljetter totalt till Chelsea. Då tar ”corporate wankers” och dylika flera hundra biljetter av tilldelningen. Vi förstod tidigt att vi knappast skulle få några biljetter genom CFC:s supporterservice i London, så därför kontaktades flera engelska kontakter, heder till dessa grabbar som hjälper ”mates” i nöd.
En tidig måndagsmorgon ställdes kosan mot Skavsta för att ta ett tidigt plan, och få hela eftermiddagen/kvällen i Turin. Vi som åkte var Stefan från Högsby, Monica och Krister från Södertälje samt Agneta och undertecknad från Borlänge. Men ack vad vi bedrog oss, dimman vällde in över flygplatsen, och bara de ”tuffaste” piloterna tordes landa. Att vårt plan inte hade en sådan pilot har ni säkert redan räknat ut. Flera passagerare bussades till Norrköping, men inte vi.
Nåväl, vi blev i alla fall av med rödtröjorna som skulle till tjuvarnas rike på match. Vårt plan blev 6 timmar försenat och vi fick trösta oss med öl i mängder på Skavsta. Att Ryanair bjöd på en skinntorr ostmacka får ses som en unik händelse.
När vi sedan kom fram Bergamo blev det först buss till Milano och sedan tåg till Turin. En total restid på tre timmar. Framme i Turin strax före midnatt kastade vi oss in på första bästa öppna ristorante som visade sig vara riktigt bra. Kyparen genomskådade att vi var Chelsea, vilket han inte hade något emot som Torinosupporter. En intressant iakttagelse var att de flesta Turinarna håller på Torino medan Juves supportrar kommer mestadels utifrån.
Bestulen på en hel kväll blev det sen sängen, och en tidig uppstigning nästa dag – MATCHDAG!
CSS-gänget på plats i Turin.
Chelsea boys. Stefan, Janne och Krister.
Solen strålade över Turin och en snabb stadsrundtur till fots inleddes. Efter diverse foton blev det dags för öldrickande på uteserveringar (killarna) och shopping (tjejerna). Många blåa tröjor syntes på uteserveringarna och ett och annat välbekant ansikte. Vi träffade bland annat den genomsympatiske Reverend Martin Swan.
En hel del samtal och SMS senare blev det dags för att träffa de engelska kompisarna, som för övrigt hade vår sista biljett med sig. Detta med biljetter är lika spännande varje gång, men det funkar alltid. När dagsvärmen ebbade ut blev det brittiska pubar för hela slanten. Ölpriserna i Turin lämpar sig knappast för oss som har vår inkomst i SEK.
En pub som vi tillbringade största tiden på, både före och efter matchen, var The 1870 Huntsman Pub. Mest på grund av sitt centrala läge, knappast för sin service. Trycket på personerna bakom baren var enormt, och alla försök att beställa möttes med ”piano-piano”.
Här träffade vi många nya engelska bekantskaper, men även gamla diton som den norska supporterklubben med ordförande Even i spetsen.
Öl, öl men ingen mat. Vi gick och åt sen på Zlatans gamla favoritsylta Urbani. Fullsatt men vi fick bord, mest på grund av att vi var där kvällen före. Vi såg en del svenska TV-folk ”tvi-tvi-tvi” där, men också Andreas Andersson. Även Clive Walker var där men en kompis, men han syns ju vid SB allt som oftast så han fick vara ifred. Andreas fick även han vara för min del, på grund av att han befläckat slutet av sin karriär i en svart tröja!
Efter maten började vi vår vandring mot Olympiastadion, en nätt promenad på 3 km. Men tack vare flera pit-stops med öl blev promenaden lättare.
Uppladdningen inför match fortsätter.
Vi kom så till arenan i god tid, och letade oss mot bortaingången. Det kändes inte bra att vallas in i burar som boskap. Arenan byggdes av Benito Mussolini 1933 och hette dessutom Stadio Mussolini fram till krigets slut. Servicen för bortafansen var som vanligt usel och urinfloderna rann i strida strömmar i rastgården ute.
Matchen slutade bra, trots farhågor före om latinska domare. Bortdömt mål fick vi ta en dag som denna. Våra sånger var de sedvanliga med några nya kvällen till ära. Engelsmännen är fantastiska med sina texter.
De nya sångerna som sjöngs och fastnade i minnet var:
”Where were you in World War II” och
“It’s so quiet, it’s so quiet, it’s so quiet in Turin” som började efter 1-1 och fortsatte i många versioner däribland:
….. we are Chelsea in Turin,
….. they're all wankers in Turin,
….. it’s a shithole in Turin,
….. we hate scousers in Turin,
….. we hate T*ttenham in Turin.
Jag vet inte hur det uppfattades hemma, men bitvis var det ett fantastiskt tryck på vår läktare. Juves fans hördes nästa bara när dom gjorde mål.
Stadio Olimpico.
Efter matchen hölls vi kvar inne på arenan och bussades sedan in till centrala Turin med poliseskort och blåljus. Det kändes som en fångtransport. Som en engelsk kollega så effektfullt uttryckte sig när vi lämnade arenan: ”Thanks for your hospitality you fuckin’ mugs”. En riktigt klassiker =)
Vi åkte sen tillbaka till The 1870 Huntsman Pub där ölen och sångerna flödade större delen av natten. Inga Juvefans såg vi till på natten, även om de obligatoriska knivhuggningarna skedde på ett minst ett ställe, men det fick vi enbart läsa om.
Nästa dag blev det hemresa, vilken blev avsevärt lättare med avancemanget i bagaget. Vi hann med lite sightseeing och lunch i Milano också.
Slutsatsen blir att det är lika trevligt att umgås med svenska, norska och engelska vänner både runt Fulham Broadway och på bortamark.
Nu behöver vi ju inte åka tillbaka till Italien igen förrän i slutet av maj ...
* * * *
Vill du också bidra med reseskildringar eller krönikor? Tveka då inte att höra av dig till oscar@chelseasweden.com.