Gästkrönika: Varför Chelsea?
"För min egen del vill jag utan att på något sätt vara religiös i andra sammanhang prompt hävda att det var Guds försyn som ledde mig ner till S.W.6, eller möjligen Peter Osgood, men det är ungefär samma sak."
Varför välja Chelsea?
Dum fråga kan tyckas, men en dag ställs alla unga män inför ett av livets stora val: nämligen att välja ett engelskt favoritlag, hur gör man då?
En del faller självklart för det lätta och väljer ett lag som går bra för tillfället eller precis har vunnit någon av de större pokalerna. Somliga gör en noggrann analys utifrån sin favoritfärg på tröjor eller väljer efter ett tilltalande namn på klubb eller spelare.
Men för de flesta är det säkert slumpen som styr, som så mycket annat i engelsk fotboll, vi vet ju med starten av Chelsea, "vi har en arena men inget lag", Fulham tyckte hyran var hög och avslog en flytt, "då får vi starta egen klubb". Man får verkligen skänka en tacksamhetens tanke till den eller de i Fulhams styrelse som tänkte med plånboken.
Andra lag har varit i liknande situationer, Everton lämnade Anfield och lämnade dörren öppen för våra röda "kompisar", arbetare i Sheffield var lediga på onsdagar och behövde hålla sig i form när det inte var cricketsäsong, så fick vi Sheffield Wednesday. Likadant med tröjor, hade man inga egna fick man låna som Arsenal och ett antal år senare har man gjort dessa tröjor kända över hela världen.
Som sagt slumpen, de flesta brukar ange att de vid spädålder fått en tröja eller halsduk av någon släkting eller bekant som varit på plats och sedan har de hållit fast vid den tröjan även sedan man vuxit ur den.
Det är väl gott och väl om man har en släkting med smak, som kommer med en tröja man inte behöver skämmas för, men vad gör du med en typ som dyvlar på dig en så kallad "liljevit" trasa från de onämnbara i norra London? Spelar man artig och väluppfostrad, tackar och tar emot, för att så fort gubben gått stryka honom från julklappslistan och mata hunden med tröjan? Eller är man spontant ärlig och trycker ner tröjan i halsen på vederbörande? Är man åtta år kan ju detta klart vara svårt, dessutom är sällan åttaåringar särskilt kvalitetsmedvetna. Här borde en rådig förälder ingripa innan barnet får men.
Jag kan se en intervju med Clark Olofsson på gamla dar. "Var gick det snett Clark?". "Ja, det började med att jag fick en vit fotbollströja i julklapp när jag var tio år, och sen, ja sen var man ju rökt".
Nu är det ju inte många som har oturen att hamna i slummen när man åker till London så risken att få hem något därifrån är väl inte så stor. Vi som hamnat rätt inte bara geografiskt utan även fotbollsmässigt kan ju ställa oss den ursprungliga frågan: Varför Chelsea?
För min egen del vill jag utan att på något sätt vara religiös i andra sammanhang prompt hävda att det var Guds försyn som ledde mig ner till S.W.6, eller möjligen Peter Osgood, men det är ungefär samma sak. Efter den orättvisa cupfinalen 1967 blev jag blå på allvar 1970 så nog hade "Saint Ossie" en del med det att göra.
Jag hade ingen påverkan hemifrån och ville man ha en tröja fick man köpa den själv, vilket var svårt på den tiden. En del fäder vill styra upp sina telningar från första början och leda in dem på rätt bana, då är oftast klubbarna hjälpsamma och tillhandahåller babyutstyrslar så små att de kunde fått plats i ett troféskåp i norra London.
I England brukar nog denna metod fungera, säkert mycket beroende på var man är född och att agan inte är avskaffad, men här hemma har jag sett exempel på att det är svårare,
jag har en bekant som är 100 % West Ham, han var mycket bestämd med att sonen skulle följa i hans fotspår, vilket man i och för sig kan förstå då det inte är var dag det föds en West Ham-supporter.
Ett problem uppstod redan vid dopet då mamman inte köpte Trevor som mellannamn och när sedan sonen gjorde som kattungarna och slog upp ögonen så fladdrade han raskt vidare via Arsenal för att sedan hamna hos våra grannar Fulham.
Orsaken till detta val har jag dock aldrig fått någon riktig förklaring till. Varför detta inlägg inte inbegripit kvinnors val är ingen diskriminering alls utan beror dels på att det inte är obligatoriskt för kvinnor att ha ett engelskt favoritlag, dels på att många kvinnor har andra kriterier för sina val än ovan nämnda, om vi ska uttrycka det snällt kan man väl säja att det är mer av personval än klubbval, jag vill dock poängtera att det inte gäller alla damer.
Varför detta val skulle vara så svårt är lite märkligt att förstå då det egentligen bara är att ta flyget till London, gå nedför Fulham Road och sedan svänga vänster när man når fram till Stamford Gate och sedan är man hemma. Obegripligt att folk kan hamna fel när det är så lätt.