Resekrönika: Jakten på den perfekta puben
Billy Blues var på plats i SW6 i helgen och ger en del minnesbilder till de som tappat sina egna. Många interna skämt som ni inte lär förstå om ni inte var med, politiskt inkorrekta sanningar och en och annan pub presenteras.
”Nämen tjenare! Är du också här i London! Fan vad kul att se dig. Det var länge sen.” Dessa ord var det första som mötte mig när jag gick in på ”Fox & Pheasant” på matchdagen. Det är verkligen skitkul att återse gamla polare men ganska märkligt också. Den hedervärde CSS:are som står framför mig ser uppriktigt glad ut, som om vi verkligen inte träffats sedan Västeråsfesten. Det är bara det att vi umgicks ganska tätt bättre delen av föregående dag. Och natt. Men något bestående minne från dagen innan tycks jag i alla fall inte avsatt hos denne gentleman. Märkligt.
Jag är i London – igen.
CSS regerar SW6 – igen.
Jakten på den perfekta puben fortätter. Likt en riddares jakt efter den heliga graal är jag fast besluten om att finna den perfekta puben. Sannolikt kommer jag aldrig att finna den men jag kommer inte att sluta leta. Denna resas skörd var blandad, men god. Perfekt väder plus gott om tid gjorde sitt till. Det visade sig att en och annan faktiskt läst min pubguide och gått på de pubar jag rekommenderat. Ett stygn av dåligt samvete slår mig. Jag borde ha uppdaterat guiden för länge sedan bl a saknas Morrison (utmärkt pub!), Tournament (undvik den), The Farm (winebar? No no.), Harwood Arms (helt ok) och Cadogan Arms. Men jag återkommer med en bättre guide när andan faller på. Ett par råd bara. One Bar som vi hamnade på vid några tillfällen är helt ok, schysst ägare, mannen i rullstol bakom baren, och en alldeles förtjusande beergarden på baksidan, men vad i helvete, en brittisk pub utan ale? Finns det inga lagar mot sådant? Nu fick jag ju dricka gin och tonic istället. Och apropå det, Brogans har tagit över som CSS röjställe nummer ett. Och äntligen, äntligen fick jag koll på alla krångliga gångar på Brogans. Efter några kvällar på stället behövde jag inte ens beställa längre. När jag ställde mig i baren kom de snällt gående med en GT direkt. Det som är negativt med Brogans är att de saknar beergarden och att toaletterna beboddes av en jobbig mörkhyad man. Han var alldeles för trevlig och gav sig fan på att se till att jag gick från muggen vältvättad, parfymerad och minst ett par pund fattigare varje gång jag gick dit. Till slut måste jag luktat som en överparfymerad tant.
Hela CSS röjar elit var på plats redan på fredagen men man märker hur förändringarnas vindar viner. Harri fanns inte bland oss. En snabb koll med Jessica sa mig att han var på musical. För andra kvällen på rad… Vad i helvete? Enligt uppgift ska det ha skett med tvång från Harris bättre hälft men jag tror inte på det. Jag tror Harri blivit tänd på det här med musicaler och nu tänker lägga fotbollslivet på hyllan för Cats, Mamma Mia och Hairspray. Han har ju redan lämnat över till Oscar som blev vederbörligt krönt till CSS-Kung av Kung Kerry Dixon.
Den första kvällen blev sen. Väldigt sen. Nästa morgon vaknade jag upp i en garderob. Det är sant. Det var en garderob. Visst, det var mitt rum, men nog fan var det en garderob som Mrs Swift byggt om. Som tur var hade hon satt in ett fönster så att jag kunde avgöra om det var dag eller natt. Jag bestämde mig för att gå upp och gick efter en snabb dusch ut på en långpromenad.
Alla stressar i London, utom jag. Jag ger mig själv tid, tid att tänka under långa promenader med min ipod som enda sällskap. Jag gillar det, och när man reser med CSS behöver man aldrig vara ensam. Det är en storfamilj, men att ibland ta en paus från den storfamiljen är rätt skönt. Att ha en mp3-spelare borde förresten vara en mänsklig rättighet. Jag tänker så jäkla bra med den på huvudet när jag går. Denna gång gick jag ned mot Themsen, ville ta ett morgondopp men det är tydligen förbjudet. Så jag travade på, förbi Albert Bridge för att se Pouges vision om ”a misty morning at Albert Bridge” i verkligheten, vidare ned till Battersea Park. Battersea park slår Slottskogsparken och sannolikt alla andra svenska parker med hästlängder. Helt underbar. Alla besöker Hyde Park eller St James Park, men tag en sväng ned till Battersea Park nästa gång du är i London. Väl värt besväret.
Vandringen gick vidare upp till Kings Road. Där såg jag en hel butik med foppatofflor. En skrämmande tanke slog mig, tänk om BingoBerra har rätt, foppatofflor är hel rätt anno 2009!
Ett besök på puben ”The Chelsea Pensioner” hanns också med. Puben är inrymd i de gamla kasernerna där gamla soldater som tjänat Storbritannien prickfritt i över 20 år tillåts bo. Om du går dit, tänk på att det alltid anses hövligt att bjuda en av dessa gamla gossar på en pint. Du får hans livs historia på köpet, jag lovar.
Närmare arenan börjar pulsen märkas. Det är trots allt ett derby på gång och Fulham Broadway är som vanligt packat med folk. Stämningen börjar byggas upp. "Small team in Putney. You just a small team in Putney!" ekar innifrån SO Bar när de ser Fulhams fans gå forbi utanför. "There´s only one team in Fulham” hörs också. Från Chelseas sida finns knappast något hat gentemot Fulham, men i omvänd riktning ser de oss som ondskan själv. Jag har varit med om att nekas tillträde till en pub av en pubägare som höll på Fulham och såg mitt Chelsea märke. Stort på sitt sätt. Lite kul till och med, ska ge mig fan på att ta mig in på den där puben nästa gång.
Snart nog är jag på plats inne på arenan och stod där i vanlig ordning och sjöng med. Hela vår läktarsektion på the Shed End Lower stod för övrigt upp hela matchen. Och sjöng av hjärtats lust. Men i andra halvlek hände något som gjorde mig riktigt beklämd. Någon eller några av klubbens anställda stewards hade fått för sig att plocka ut en av åskådarna. Oklart varför, för alla stod upp och alla förde väsen och den här mannen verkade t o m vara lugnare än de flesta. Men ett par obevekliga stewards hade bestämt sig för att han skulle ut. Till slut var hela sektionen i uppror. "Leave him alone. Leave him alone!" skanderade merparten. Men inte. Vakterna kallade på förstärkning och sektionen drog igång ännu en ramsa. "Stand up if you hate stewards. Stand up…" men de var obevekliga och började dra och slita i mannen. ”He has done fuck all! He has done fuck all!” skanderade publiken till mannens stöd men inte hjälpte det. Killen bars ut, nu galen av ilska. Tänk dig själv. Han kan mycket väl ha varit en supporter som du och jag som suttit där på sin plats och stött laget i med och motgång i 20-25 år. Och så kommer en vacker dag någon vakt som klubben anställt och bestämmer att du ska kastas ut. Sannolikt med påföljden att han portas från arenan i flera år om inte på livstid. Tragiskt!
Ännu mer tragiskt var delar av klubbens anställdas agerande efter matchen. Harri hade ordnat så att vi skulle få träffa Kerry Dixon på hotellbaren efteråt. Men när vi dök upp på utsatt tid blev det nobben av vakten i dörren. ”Kerry who?” undrade han oförstående. Vad i helvete? Klubbens näst bästa målgörare genom tiderna och vakten låtsas inte känna honom ens? Till sist kom samme Kerry Dixon ned och hämtade oss och vi kunde passera den trilskande vakten som nu inte låtsades om vår existens. Väl inne började däremot en härlig förbrödring. Roy Bentley den gamle gentlemannen var på plats, Ron ”Chopper” Harris, Clive Walker och Jason Cundy likaså. För att göra det hela ännu roligare dök både Ballack och John Terry upp också. Vilken grej! Tack Harri!
På kvällen var det dags för mer röj på Brogans. Följt av ännu mer röj på Belushis. Herregud vad var klockan egentligen och hur många shots var det inte innan vi packade ihop? Jag tackar särskilt de nya unga blå bröderna från Götet (Christian & Victor – huligan Matthews "ariska" pojkar) samt Brinken & Inge som gav mig årtusendets baksmälla. Vilka lirare. Joel och Milo var också med naturligtvis så det var inget tjafs i baren i alla fall, eller var de det?
Jag hade spetsat in mig på en lugn fin söndag nere på Selhurst Park. Crystal Palace mot Sheffield United var målet och gänget samlades på Lloyds Bar. Men en kvick check med Palace boxoffice visade att det var slutsålt. Vet fortfarande inte om det var sant men vi valde att stanna hemma. Hamnade i shoppinghelvetet istället och efter att ha köpt några t-shirts började tröttheten göra sig gällande. Hur orkar folk shoppa egentligen? Till sist orkade hur som helst inte jag shoppa mer utan satte mig utshasad på ett fik, lapande latte som en katt lapar mjölk och gör det jag kan bäst; iakttar människor som passerar förbi, dricker kaffe och filosoferar över livet, denna gång i gott sällskap av Junfalkarna. Jag var till och med för trött för att ens släpa mig hem och sova.
Jag fattar egentligen inte hur, men till sist fick jag kraft att ta mig vidare i livet. Måste ha varit koffeinet. Jag gav mig iväg på det där sökandet efter den perfekta puben igen. Kanske finns den uppe i Notting Hill? Mitt på Portobello Road finns i alla fall en fin pub med mjuka skinnsoffor. ”Earl of Lonsdale”. Inte den perfekta puben, men helt klart godkänd.
När jag kom tillbaka till SW6 insåg jag att jag missat ett party. Ett party som sannolikt startade på morgonen på Lloyds Bar och sedan bara fortsatte. Tydligen var det ett bra party för några av deltagarna stod kvar på Morrisons. Lätt svajiga i benen tycktes det. Stone Island Inge och Bingoberra var på plats. Inge problem? Junfalkarna var också där, men i något bättre skick - faktiskt. Vi gjorde sällskap till La Rueda, den spanska restaurangen mitt emot Morrisons och snart nog gjorde Berra och Inge oss sällskap. En helt underbar måltid och ett fantastiskt kul sällskap. Till sist lyckades vi till och med genera Inge och det såg jag som en liten bedrift i sig. Inge Kul?
Hur fan tacklar man en ålderskris egentligen? Genom att hänga med yngre förmågor kanske? Jodå jag gjorde allt några försök i den riktningen. The Young Ones i CSS är en speciell liten grupp med helt egen humor. Som när man kommer in på Brogans efter maten och möts av gänget som samlat pekar finger åt en och skriker: ”You´re old and you know you are. You´re old and you know you are!” Tack för den grabbar (Martin i Jönköping – din jävel!), den värmde. Men sen visade vi gamlingar vilka som har de bästa reaggietakterna i kroppen. ”Chelsea Dagger”, ”Going Underground” – vilka grymma låtar det finns egentligen. Hade inte Brogans personal bestämt sig för att stänga hade vi dansat där ännu. Fler sådana söndagskvällar och jag är färdig för hemmet… Allt för att inte ge the Young Ones rätt!
Dagen därpå, snackade politik med BingoBerra och Joel på Lloyds Bar. Det är min sista dag och ölen smakar bättre än någonsin. Hemma är det arbetsdag och emailen börjar ticka in som en påminnelse av ett annat liv, långt från sjungande ölstinna fans, tokiga skratt och dansande medelålders gubbar. Brinken, Milo och Inge anslöt. Fotbollstjötet kom snabbt igång med gamla minnen och bataljer. Några av grabbarna ska stanna kvar över Barcelona matchen och har helt otroligt nog lyckats fixa biljetter. Men själv måste jag återvända. Delårsbokslut och annat elände väntar där hemma, men det är inget lätt val. De senaste fyra dygnens livsglada festande och filosoferande jakt på den perfekta puben kommer jag att sakna när jag kommer hem. Det är tungt, men till sist tar jag buss 211 upp till Liverpool Street. Bussen tar en dryg timme genom hela staden, men det är värt det. Ju mer jag ser av London desto bättre.
Tack alla som medverkade till att göra den här helgen till ännu en minnesvärd resa i Ert sällskap. Ingen nämnd, ingen glömd, ni vet alla vilka Ni är. Tack!
