Krönika: Chelsea heaven - Chelsea hell
Det är svårt att samla tankarna. Även när det har gått 12 timmar sedan mardrömmen. Här följer i alla fall några snabbt nedplitade ord.
Fy fan för att hålla på Chelsea säger jag. För några veckor sen upplevde jag en av de bästa dagarna i mitt liv när jag på plats såg oss slå ut Liverpool på Stamford Bridge. Tre veckor senare upplevde jag en av de tyngsta dagarna i mitt liv.
I helgen var det skratt och glädje med vännerna på medlemsresan. I går var det tårar och ilska med vännerna på Golden Gate.
Det svänger snabbt. Alldeles för snabbt. När Juliano Belletti på stopptid fixade en frispark på offensiv planhalva vågade jag för första gången tro på avancemang till finalen. Innan det hade jag hela tiden tänkt tanken att Barca skulle kvittera med ett sent mål. En minut senare blev mardrömmen sann. Iniesta, som likt resten av Barcas lag inte skapat mycket i chansväg, fick en drömträff och Chelsea åkte på ytterligare ett smärtsamt slut i Champions League.
Spökmålet och straffarna mot Liverpool. Ramträffarna och den blöta planen i Moskva. Till listan kan vi nu lägga Tom Henning Øvrebø och Iniesta.
Jag är själv fotbollsdomare, om än på en helt annan nivå än Tom Henning Øvrebø, så jag vet hur lätt det är att göra misstag. Därför brukar jag ha förhållandevis stort tålamod med domarna. Men i går rann det över. Att han missar en straffsituation kan man ta, men att han missar fyra enligt mig klara straffar är inte okej.
Kan ni tänka er hur det hade sett ut om "världens bästa fotbollslag" med "världens bästa fotbollsspelare" hade fått detta emot sig? Fotbollskanalen hade satt upp en stödlinje ditt folk hade kunnat ringa in och sörja och Viasat hade sänt extra i 24 timmar. Men nu är vi ju världens mest hatade lag och då bryr sig media inte ett skit om att vi blev totalt överkörda av domaren.
Att Barca fick en helt felaktig utvisning väger inte upp mycket. Jag hade hellre tagit en straff än en utvisning och det håller nog alla Chelseafans med om.
Trots de tveksamma domsluten tycker jag ändå att Chelsea till viss del har sig själva att skylla. Laget gör visserligen två nästintill perfekta matcher rent taktiskt men i går borde de faktiskt ha utnyttjat chanserna bättre. Dider Drogba, som med sin arbetskapacitet och vilja betyder enormt mycket för Chelsea, hade kanonchanser att göra mål i båda mötena men missade. Hade han satt någon av dessa chanser hade vi troligtvis gått vidare och Tom Henning Øvrebøs misstag hade varit av akademisk karaktär.
”Chelsea heaven, Chelsea hell” är ett klassiskt citat bland The Blues-supportrar. Från himmel till helvete på en minut och ibland tvärtom. Det är det som fortfarande ger mig hopp. Vi kommer att komma tillbaka. Först kör vi över Everton i FA-cupfinalen och den dagen vi äntligen lyckas besegra domarna, de blöta planerna och målramarna så ska vi också vinna Champions League. Det kommer att kännas bättre än någonsin tidigare. Det är jag övertygad om.
Fy fan för att hålla på Chelsea säger jag. Det är det bästa som finns.
