Lagbanner
Reseskildring: FA-cupfinalen
I was there!

Reseskildring: FA-cupfinalen

När vi sedan kom runt kröken finns där ett hav av öldrickande Chelseanhängare som är mitt uppe i att sjunga "One man went to mow". Jag var hemma.

Farsan ringde med glädjebeskedet på en onsdag. Daniel, sa han, jag har fixat biljetter till finalen. Jag har varit på flertalet matcher tidigare, både borta och hemma, men aldrig tidigare hade jag varit på en final. Jag var uppspelt. Tacka fan för det.

Jag packade min väska noggrant på torsdagskvällen. Jag hade med mig allt. Den nya Chelseatröjan med "Terry 26" på ryggen var nedpackad, så också nödvändigheter som pengar, tandborste, underkläder, rakhyvel, och solglasögon. Den uppmärksamme noterar nu att någonting fattas och precis innan jag skulle lägga mig frågade jag min sambo om hon kunde påminna mig om någonting jag hade kunnat tänka glömma.
Ja, just det... PASSET!
Det hade jag totalglömt.
Och inte gick det att hittas heller.

Vi letade överallt. I lådor, i hyllor, i skåp.
Borta, borta, borta.

Klockan 4.00 satt jag mig förtvivlad i soffan och slet mitt hår. Min sambo indikerar då med mild stämma att det eventuellt ändå kan lösa sig, då man ofta nu för tiden endast behöver giltig ID-handling; som exempelvis körkort.
Det kunde stämma.
Sen kom jag på vilket snedvridet land England är.

England, där det körs på vänster sida av vägen, där de nekade Euron, där det inte går att koppla in sin laptop i något uttag och där man måste åma sig i väggfasta duschar.
England, där de fortfarande kör i sina fåniga taxibilar, där poliserna är iklädda något mellanting mellan en hjälm och en hatt, där alla bussar har två våningar och där det fortfarande på väldigt många toaletter (privata som offentliga) finns separata kranar för varmt och kallt vatten.
England. Skulle de släppa in mig med endast ett körkort över gränsen?
Knappast.

Och efter att ha kollat upp saken mer noggrant på internet kunde jag några minuter senare slå fast att jag mycket riktigt behövde ett pass, då England så klart inte är med i schengenavtalet.

Nästa sak att googla blev således "provisoriskt pass". Provisoriska pass utfärdas av Polisen på vissa flygplatser. Vi skulle flyga från Kastrup, Köpenhamn, och där utfärdas det provisoriska pass.
Till danska medborgare.

Gråten smög sig nu allt närmre. Ganska omgående såg jag dock en strimla av hopp i att köra förbi Sturup, Malmö, och utfärda ett provisoriskt pass där. Så blev fallet, vi åkte en timme tidigare, fixade biffen och vi var på väg. Men visst jäklar satt det långt inne.

Med uppskattningsvis en och en halvtimmes sömn på planet steg vi av på Heathrow och någon timme senare hade vi checkat in på hotellet. Efter en obligatorisk tur till SW6 där vi avnjöt ett besök på megastoren samt några Guinness först på SO sen på White Horse var man lagom mör. Jag sov 12 timmar den natten och med ett leende på läpparna vaknade jag upp till morgondagen.

Den började med en English breakfast på hotellet och efter tio minuter av åmande i den väggfasta duschen var vi redo. Iklädda våra Chelseatröjor började vi vandringen. Harri hade  tipsat oss om The Globe Bar på Baker Street för uppvärmning innan match och våra steg tog oss mot denna oas. Ju närmre vi kom desto fler Chelsea anhängare såg vi. Och försök nu inbilla er känslan av att först tycka sig höra sång...
...för att några steg senare uppfatta att det är Chelsearamsor som hörs allt tydligare...
...och när vi sedan kom runt kröken finns där ett hav av öldrickande Chelseanhängare som är mitt uppe i att sjunga "One man went to mow".
Jag ryser bara av att tänka tillbaks på det.
Jag var hemma.

Till min förvåning fanns där även en hyfsad stor skara Evertonsupportrar på The Globe. Dessa avlägsnade sig dock ganska omgående. Till slut flydde det sista gänget Evertonsupportrar från The Globe till Chelseasupportrarnas glädje och komiskt nog sjöngs det då "We can se you sneeking out!".

Och jäklar vad det kastades selleri! Det bokstavligen regnade selleri vid flera tillfällen, något som jag fann ytters underhållande. Det åkte förbi en buss och i den fanns två evertonsupportrar- då kastades det selleri. Det gick förbi två ganska heta brudar på andra sidan gatan- de blev nermejade av selleri. Och det åkte förbi en buss med enbart Cheseasupportrar- då östes det selleri från båda håll! Celery, Celery. If she don't come, I'll tickle her bum with a lump of celery


Celery, Celery!


Chelseafans på The Globe.


Far och son utanför Wembley.

Jag kunde varit kvar på The Globe hur länge som helst, men vi hade ju en match att gå på.

Nya Wembley är verkligen ett imponerande bygge. När vi kom fram och detta mastodontbygge uppenbarade sig framför oss så fick jag rysningar. Nu skulle det smälla. Nu jäklar. Sen avlöste rysningarna varandra.
Först när vi kom till våra platser och fick se planen: rysning.
Sen när Cech och målvakterna kom ut på planen, som första spelare, och jublet spred sig: rysning.
Därefter kom resten av spelarna: rysning.
Sen startsignalen: jätte-mega-super-rysning... som TOTALT kom av sig!
Meh! Vilket antiklimax!

Istället för att njuta av det fantastiska spektakel som skulle utövas fick man FA-Cups historiens snabbaste mål på näthinnan. Och det var fel lag som gjorde det. Inte nog med det, det fanns ett stort gäng ulvar i fårakläder bara några säten ifrån oss; Evertonsupportrar som hade fått platser på Chelseasektionen. Och jäklar vad dem firade.
Irriterande värre.
Firandet gick över till rena häcklingar och ungefär tio minuter in i matchen blev hela skaran avlägsnade av vakterna.
Cherio, cherio!

Resten minns vi allt för väl. Säga vad man vill om Drogba som person, men vilken anfallare det är. Skulle han bara kunna sluta ligga ner så mycket som han gör och sluta upp med sitt ständigt återkommande gnäll så hade denna spelare redan varit legendförklarad. Han är bättre än Zlatan, alla dagar i veckan, om ni frågar mig.

Och Super Frank. Vilken lirare.

I ett försök att inte bli långrandig kommer här en liten avslutning på denna reseskildring. När vi gick ut från matchen kom det två Evertonsupportrar skrikandes den något uttjatade "Where were you when you were shit?!" varpå en skallig medelålders Chelseasupporter snabbt svarade

-Who cares? You still are shit!

LOL

Tack för ordet och kom ihåg: KTBFFH!

Daniel Joannou2009-06-04 12:35:00
Author

Fler artiklar om Chelsea