Resa: From Stamford Bridge to Wembley
Andreas Nilsson berättar om sin resa till Wembley och Community Shield-segern mot Manchester United.
Obs! Bilderna kan fungera dåligt i Internet Explorer. I Mozilla Firefox funkar de utmärkt.
Klockan fyra på morgonen var det en jäkligt sliten människa som klev upp ur sängen. Gårdagen hade spenderats på bästa sätt med fest ända fram till tvåsnåret. Man mådde som man förtjänade dagen efter kan jag tala om. Men baksmällan var ganska lätt att bortse från när man tänkte på vad man hade framför sig. Nämligen en helt fantastisk helg i London som stod på agendan. United skulle krossas.
Jag mötte upp Robin (min medresenär) på tågstationen vid femtiden. Sen väntade en dryg tågresa till Kastrup. Väl framme på Kastrup fördrevs tiden genom att knäcka första ölen och lite kortspel innan det var dags att lyfta.
När vi landat på Gatwick Airport tog vi oss ut till Victoria för att därifrån ta tuben till Earl´s Court där vårt hotell låg. Hotel Olympia för de intresserade. Man får ju vad man betalar för som man brukar säga. Men för att vara ganska centralt i London så var det ett schysst rum får jag säga. Varsin skön säng till mig och Robin och det är väl i stort sätt det ända kravet jag har, då tiden inte skall spenderas på hotellrummet direkt.
Efter ganska lite sömn så var både jag och Robin trötta så det fick bli en liten powernap innan vi var redo för att ta oss ut i London. Ett par timmar senare och betydligt piggare begav vi oss till Oxford Street för lite shopping. Dock blev det mest fönstershopping för min del då plånboken inte var på något vidare humör för dagen.
Efter vi fått lite mat i magen var det dags för dagens höjdpunkt. Nämligen att träffa de andra CSS:arna som befann sig i London för att se matchen. Jag slängde iväg ett sms till Oscar och fick till svars att de befann sig på Prince of Wales, en väldigt trevlig pub i West Brompton. När vi anlände till puben fanns alla andra redan på plats. Dagen till ära hade Carl och Niklas, CSS:are som för tillfället bor i London, begett sig till Prince of Wales. Efter att hälsat på alla och köpt något för strupen så startade diskussionerna, som handlade om allt från stockholmsderby till de nya fotbollströjorna.
Prince of Wales stängde vid elvatiden och då natten bara var ung för ett gäng CSS:are så fortsatte Matte, Martin, Oscar, Stefan, Robin och jag mot nästa pub på dagordningen, Slug. Ett ställe som vi alla verkade gilla. Snabbt började allsången till massa 70 och 80-tals klassiker som spelades på högsta möjliga volym, vilket är ett kännetecken för Slug.
Anders, Calle och Mattias på Prince of Wales.
Andreas himself och Stefan på Prince of Wales.
Niklas, Carl och Stefan på Prince of Wales.
När Slug hade nått stängningsdags tackade Stefan för sig och vi blev en go lirare mindre men vi fortsatte vår jakt på nästa pub. Efter lite letande hittade vi Belushis som Oscar hade varit på sen innan och tyckte verkade rätt schysst så vi gick in. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om besöket på Belushis men det var ett pubbesök som etsat sig fast på näthinnan. Inte för att det var 98 % killar på stället, vilket inte var en hit då vi alla önskade lite fler brudar.
Inte heller att vi hade fått sällskap av en väldigt skön irländare som var riktigt bränd. Han höll på att bli överkörd, drog ner byxorna inne på puben, kastade öl på bartendern, sparkade en vakt i baken och blev utslängd på mindre än en kvart. Det är ett ganska skapligt facit får jag medge.
Men det som får mig att komma ihåg besöket på Belushis så väl får jag nog tacka Martin för. Eller ska jag säga påven. Mer än så säger jag inte. Antingen läser ni den ocensurerade reseskildringen på medlemsforumet eller så får ni sväva i ovisshet.
På matchdagen hade vi bestämt oss för att träffas klockan elva vid Earl´s Court. Efter att Calle och Anders fått tag på frukost från Subway så tog vi District Line till Edgware Road för byte till Baker Street. Vid Baker Street började det bli fullt med fotbollssupportrar och i vagnen till Wembley Park var det smockat.
Vädret visade sig från sin finaste sida och svetten rann när vi promenerade till Wembley för fotografering av CSS Youth och Stockholm Loyal- flaggorna och uthämtning av biljetter. Vid biljettluckorna träffade vi på nästa gäng CSS:are, Claes, Ingvar och Martin. Mycket trevlig bekantskap och det var en fröjd att lyssna på Ingvars Chelsea-berättelse från 70-talet och framåt. Det skall tilläggas att Ingvar är 83 år gammal och en sann Chelseasupporter.
Chelsea Loyal Stockholm.
CSS Youth.
Sedan var det dags att traska iväg till Green Man pub för att ladda inför match med övriga Chelseasupportrar. Det kändes som Green Man låg högst upp på en bergstopp och svetten rann från oss alla kan jag nog garantera. Själv hade jag sällskap upp för backen med den segaste av dem alla, jo jag menar givetvis Matte. Med tempot vi höll upp för backen hann vi snacka en hel del om våra förväntningar på matchen. Vi båda var väl ganska ense om att vi inte hade några jätteförväntningar över stämningen på läktaren medans vi hoppades på att få se rolig fotboll och en seger förstås.
När vi nådde toppen av berget eller rättare sagt Green Man så slog vi oss ner på en mysig liten kulle. Diskussionerna, berättelserna och förväntningarna började ta fart medan ölen knäcktes. När det återstod två timmar till match började sångerna komma igång och vi begav oss över kullen för att stämma in. Där möttes vi av flygande selleri och kriget var i full gång. På puben befann sig nämligen en hel del barnfamiljer och ungarna tyckte det var väldigt roligt att kasta selleri på de vuxna männen som stod och sjöng. Själv försökte jag mig på att kasta en men det gick väl mindre lyckat får man väl säga då det hela slutade med att jag välte ut halva Martins öl. Sångerna fortsatte tills en halvtimme innan match då vi bestämde oss för att gå ner för att entra Wembley, denna sagolika arena. Ett helt fantastiskt bygge om du frågar mig.
Green Man Pub.
Andreas, Robin och Martin njuter i pubens trädgård.
Anders, Matte och Calle.
När vi väl kom in på Wembley satte vi upp flaggorna och letade upp våra platser, snett bakom ena målet. Jag satte mig ner på min plats som för dagen var bredvid Robin och den ständigt ”goe” Stefan och sög åt mig atmosfären inne på arenan. Kunde knappt fatta att jag satt där på Wembley och skulle se Chelsea-United. En dröm som hade gått i uppfyllelse. Medan jag satt där och dräglade över Wembley så fylldes läktaren med folk och lagom till avspark så var det nästintill fullt, 86000 var på plats, rätt hyfsat för en ”träningsmatch” får man säga!
Mot Wembley!
Flaggorna på plats.
Den fantastiska arenan.
Matchdags!
Chelseafansen.
En minuts applåder för Sir Bobby Robson.
Chelsea började matchen bra och det gjorde även vi på läktaren. Jag var positivt överraskad och såg fram emot fortsättningen. Dock dog stämningen ut lite efter Uniteds ledningsmål. Vi svenskar försökte få igång publiken igen tillsammans med ett gäng tappra engelsmän. Vilket inte var lätt då Chelseas spel inte visade sig från sin bästa sida för tillfället. Så det förblev ganska ljummen stämning från båda lagen fram till halvtid.
Efter halvtidsvilan kom Chelsea ut som ett nytt lag och i takt med att Chelseas spel blev bättre så kom också läktarsångerna igång ordentligt. Carefree, One man went to mow, Super Frank, Stand up if you hate ManU, Oh when the Blues med flera ekade på Wembley.
Stämningen på arenan började nu nå sin kulmen. Man stod riktigt och njöt och kollade på fin fotboll. Något Chelsea stod för i andra halvlek. Personligen tyckte jag det var en fröjd för ögat att se Carvalho ta offensiva direktiv och äntligen se en innermittfältare agera med lite pondus i form av Ballack. Vilket också ändrade matchbilden då de fick med sig övriga i laget och Chelsea dominerade andra halvlek totalt.
Vi alla vet nog vid det här laget allt om händelsen Ballack vs Evra och när Evra kom att ha bollen i fortsättningen var det nog inte många som kunde hålla svordomarna borta bland Chelseasupportrarna. Mycket välförtjänt blev han utbuade resten av matchen.
Mot slutet av matchen när Chelsea kontrollerade spelet och det bara återstod några få minuter och tilläggstid vinkade vi farväl till de Unitedsupportrar som lämnade arenan i förtid. Samtidigt som One-Nil and you fucked it up sjöngs bland Chelseapubliken.
Straffarna.
Tragiskt nog skulle vi tystas. Rooney ville annat än att vi skulle gå hem med segern efter full tid och skickligt överlistade Cech efter lite dåligt försvarsspel. Matchen fick nu avgöras på straffar. Vi hade nog alla innan varit överrens om att vi inte hade höga odds till seger om matchen gick till straffar, så det var ett gäng mycket nervösa CSS:are som stod och väntade på straffläggningen. United vann myntsinglingen och straffarna skulle läggas framför Unitedpubliken. Men inte hindrade det våra blåa hjältar. Efter grymma straffar från Lamps, Ballack, som för övrigt måste vara världens bästa straffskytt, Drogba, Kalou och fantastiskt målvaktspel av Cech så var segern i hamn.
Segerjublet var i fullgång. Chelseas halva av läktaren stod upp och sjöng. Vi hade besegrat Scum och den känslan var underbar. Medans spelarna gick ett ärevarv samtidigt som vi tackade dem ställdes podium fram och det förbereddes för prisceremoni. Stämningen var magisk när Terry lyfte skölden och en fantastisk match var över.
Segerfirande.
Spelarna tackar fansen.
Mer firande.
Martin och Matte är glada över vinsten.
Vi lämnade arenan bland de sista efter att monterat ner våra flaggor. Det var nu dags att bege sig tillbaka till Green Man för ”efterfest”. Till våran besvikelse var stämningen på Green Man ganska ljummen så efter några öl och lite ”eftermatchensnack” så bestämde vi oss för att leta upp en taxi för att undvika trängseln under hemfärden. Efter att förgäves letat efter en taxi tillsammans med Calle, Anders och Robin så blev det dock trängseln och tunnelbanan ändå för vår del.
Det blev lite diskussioner om diverse ting under tunnelbanefärden, men framför allt om derbyn och svensk fotboll då Calle och Anders är två stora Gnagetsupportrar. När vi var mitt uppe i diskussionerna så hoppar plötsligt Stefan, Oscar, Matte och Martin på i vår vagn. De hade inte heller haft någon lycka när de letade efter taxi.
Väl framme vi Earl´s Court så gick jag och Robin till hotellet för att fräscha upp oss lite innan vi begav oss ut för att äta. Efter en stabil meal på Burger King så tog vi tuben till West Brompton för att möta upp dem andra på Prince of Wales. Det var helt underbart att sätta sig och avnjuta en kall i gott sällskap. Stefan tände sin segercigarr och diskussionerna tog fart igen och den här gången handlade de om framtidsplaner, Mattes studier, den allsvenska tabellen och framför allt drömresor när det var dags för CL-lottning. Alla hade sina egna favoriter och det var väldigt roligt att ta del i diskussionen.
Det började närma sig stängningsdags på Prince of Wales och de ville få oss att resa på oss. Det hade varit en lång dag och Calle och Anders skulle åka hemåt väldigt tidigt nästa morgon så de bestämde sig för att ta farväl och gå till hotellet för lite välbehövlig vila innan avfärd mot Stockholm. Även jag och Robin kände oss trötta och tackade för oss medans Oscar, Matte, Martin och Stefan drog vidare till Brogan´s.
Dagen därpå var måndag vilket innebar hemfärd. Vi skulle ta planet 19.30 från Gatwick så vi hade några timmar att slå ihjäl. De utnyttjade vi på bästa sätt genom att slänga iväg några slantar på megastoren. Efter besöket tog vi oss till en annan sportaffär i närheten för att inhandla Englands landslagströja. När vi fått tag i tröjan och skulle betala så visar det sig att en hel del pengar på Robins kort inte gick att komma åt. Vi provade på diverse banker men det var omöjligt. Till råga på allt så var vi i behov av pengar för att ta oss till flygplatsen för hemfärd så det var lite av en krissituation som hade uppstått. Efter ett antal samtal till Sverige fick Robin tag i sin mamma som kunde ta sig hem till honom och föra över pengar på hans konto så vi kunde ta oss hem. En suck av lättnad kom från oss båda.
Efter en schysst kycklingburgare på KFC så var det dags att bege sig till flygplatsen och tacka London för ett underbart besök. Hela resan hade varit fantastisk. Mycket tack vare övriga CSS:are som satte pricken över i:et på det hela. Jag hade fått beskåda Wembley för första gången och till råga på allt hade vi besegrat United. Tillsammans med detta härliga sällskap så tror jag inte en resa kan bli så mycket bättre. Så det var en väldigt nöjd Andreas som satte sig på planet för hemfärd till Sverige.
KTBFFH och förhoppningsvis ses vi på fler resor med CSS!!!
Tack för detta Wembley-besök. Ses vi i maj?
* * * *
CSS-redaktionen tackar Andreas för reseskildringen. Vill du också skicka in en gästkrönika, en reseskildring eller annat material? Hör av dig till oscar@chelseasweden.com
