Resa: Stoke away - four steps to heaven

Forumsignaturen "I-son" bjuder på en efterlängtad reseskildring från CSS Youth-resan till Stoke. Student Union, bussresan, flaskkastningen och det sena målet. Känsliga läsarna varnas för four steps to heaven.

Dagen har än så länge inte varit särskilt märkvärdig. Bara en helt vanlig dag. Men när jag kliver ur bilen på Säve flygplats så slår det mig. Det är inte Stoke - Chelsea hemma i soffan, jag kommer vara på Britannia Stadium för att stötta laget.

Innan resan hade det dragits många historier om vad som brukar ske i Stoke-on-Trent, jag har läst många artiklar om det och framför allt sett de magiska Youtube-klippen med flaskkastning och allmän glädje under läktarna.

Det var kombinationen av att kunna åka på en klassisk bortamatch och att kunna resa under vingarna av CSS-toppskikt som gjorde att mitt val föll på Stoke borta. Allt tillsammans har gjort att jag har väldigt höga förväntningar på helgen utan att egentligen veta vad jag gett mig in på.

Efter en snabb tripp över till Stansted har jag och mina två reskamrater från Göteborg hunnit diskutera Chelsea högt och lågt. Ämnen som Ancelotti, Kakuta-fallet, Zola, diamantformationen och givetvis Anelka togs upp. För mig är det lika intressant varje gång att diskutera Anelka. Det finns så många trådar att rycka i när det gäller den gode Nic.

När vi landat på engelsk mark så uppstår under en kort stund lite förvirring. Jag hade pratat med Matte dagen innan och bestämt plats där vi skulle mötas men det enda jag minns av Matte är den sköna korsningen av dalmål och stockholmska. Det dröjer dock bara en minut innan tre misstänkta personer dyker upp. De genomskådas genom sina extremt pissnödiga blickar och att de helt enkelt såg ut som ett gäng av vad vi i Göteborg kallar goa gubbar. Ett kort handslag med samtliga så är vi som en familj.

Nu går det undan. Två flaskor färdkost inhandlas och innan jag riktigt förstått vad som hänt så sitter jag på ett tåg tillsammans med ett gäng från olika delar av Sverige men där Chelsea FC är den gemensamme nämnaren för alla.

Vi finner varandra snabbt och mina förväntningar har infriats. Det jag minns starkast från tågresan är att Joakim, som är en av göteborgarna, lyckas med bedriften att tappa bort sin kamera. Vid detta tillfälle är samtliga något förfriskade, några mer än andra, men plötsligt blir det allvar. Alla letar efter kameran både på golv och mellan säten. Efter en stund har Joakim själv hittat den, i sin egen ficka. Ganska talande situation för Joakim som under hela resan tappade bort sitt pass ett antal gånger. Allvaret släpper och glädjen sjunker över oss igen och våra medresenärer i vagnen måste undra va det va för gäng som de hamnat med. CSS Youth är svaret.

En oförglömlig tågresa byts till en taxifärd i samma anda. Nu börjar en del känna av den gyllene dryck som intagits tidigare och detta utnyttjar den skallige taxichaffören genom att köra runt oss på de mest trafikerade gatorna i centrala London. Han såg väl sin chans till enkla pengar då han snabbt upptäckte att vi var ett gäng förfriskade svenskar som inte tycktes ha någon koll alls. Efter att Matte ifrågasatt vägvalet hittar chaffören rätt helt plötsligt och resan är över.

Det finns många sätt att ta sig ur en taxi. Antingen med benen först eller med huvudet först. Båda teknikerna testades med blandat resultat.

Med rask takt tar vi oss nu direkt mot Hollywood Chicken för att möta upp resten av gänget bestående av medborgare från hela norden. Inne på Hollywood Chicken blir det, för att använda ett favorituttryck från en vän i Göteborg, stökigt. En burgare och några pommes slinker ner innan vi röjer vidare. En högljud promenad och ett par skor senare är vi framme vid våran borg, Boka Hotel. Dagen är till sin enda och förväntningarna inför morgondagen har bara växt.

Matchdagen
För många av Er och även för mig innebär matchdagen en dag fylld med rutiner. Klädvalet är centralt och vilken strumpa som sätts på först kan vara skillnaden mellan noll och tre poäng.
Min dag börjar dock med ett samtal från rummet under oss och frågan om vi har ett par extra skor. Det går inte att låta bli att minnas nattens bravader med glädje och med en undran om varför människor gör vissa saker i ett visst tillstånd.

I samlad trupp tar vi oss till Euston. Där möter vi upp David. En figur som var svår att få grepp på då han kom direkt från en efterfest för att möta oss. Låt oss säga att han var allt annat än pigg vid detta tillfälle.

Vi får innan vi kliver på tåget mot Stoke-on-Trent beskedet att ingen alkohol kommer att få medföras på tåget. Anledningen till det är vad jag hörde att både West Ham och Arsenal är påväg i samma riktning i sina möten med Wigan respektive Man City. Givetvis tråkigt att sitta öltörstig på tåget men den som väntar på något gott. På tåget får vi istället för en flaska wirre nöja oss med den sköna karaktären Finnegan. Han är en bekant till Matte och Oscar. Han förgyllde verkligen den torra tågresan med sitt ständiga gnabbande med två äldre Gooner-damer. Rappa kommentarer mellan de båda parterna visar på att den äldre generationen i England är mycket mer med i tiden än här hemma i Sverige.

Framme i Stoke får jag ett märkligt välkomnande då en äldre herre sittandes på en bänk på stationen tittar på mig och mumlar:
-They are waiting for you.
-What? säger jag frågande till mannen. Han bara skakar på huvudet och ler.

Sen plockar vi upp flaggorna och tar några bilder på hela gänget. Då ser mannen på bänken att vi är från Sverige. Han ger mig tummen upp när vi passerar honom ännu en gång men jag undrar ändå lite vad han menade.

Precis när vi går ur stationen förstår jag vad mannen menade. Vi möts på ett stort antal poliser som förklarar att vi skall gå några 100 meter bort till en lokal där vi Chelseafans har blivit förpassade. Det står poliser längs hela vägen till lokalen som tydligen är någon studentklubb av något slag. De stoppar trafiken för att vi skall komma fram så smidigt som möjligt. Poliseskort bör man få oftare då det skänker en speciell känsla av att man är antingen farlig eller berömd. En rolig känsla helt enkelt.

Inne på puben blir det öl för hela slanten, för dem som har åldern inne och korrekt id-handling med sig vill säga. Vi slår oss ner mitt på uteserveringen och hänger upp flaggorna vilket i sin tur leder till lite diskussioner med engelsmännen runt oss. Det verkar minst sagt uppskattat bland de engelska supportrarna att det kommer folk från hela Norden och slår sig ner i gemenskapen.

Solen skiner, öl på borden och alla är där för Chelsea. Känslan som finns inombords går inte att beskriva med ord. ”Better than sex” så vet nästan alla som läser vilken nivå som känslan nosar på.

Nästa karaktär kliver in i handlingen. Lee, även han är bekant med delar av CSS-gänget. Han åker för att fira sin födelsedag tillsammans med sin far. Återigen får man ett kvitto på hur skön den äldre generationen i England är när Lees far inleder med att kalla Finnegan för ”you lazy cunt”.

Det tar inte lång tid innan CSS Youth tillsammans med Lee drar igång sångerna.
Stämningen är på topp under hela vistelsen på Student Union.

Det är först när vi ombeds bege oss till bussarna som skall ta oss till Britannia som jag kommer på att det är match också. Under euforin som jag befunnit mig i under hela dagen har jag nästan lyckats undgå att fundera över matchen. Startelvor, skador eller Delaps inkast har hittills varit helt ointressanta. Matchen i sig har inte något större värde i det stora hela av det jag upplevt än så länge. Det är i alla fall det jag intalade mig på vägen till bussen.

Det känns väldigt mycket som en fångtransport när vi visas vägen till bussarna som tar oss till Britannia. En fångtransport utan fångar och istället fylld med välmående och berusade fotbollssupportrar. När Chelseasångerna som ekat över Stoke-on-Trent under några timmar får bussarna att gunga fylls kroppen av välbehag och man sjunger med för full hals. Sångerna om Wenger och Tottenham är populära på vår buss, liksom Bouncy. När hela bussen gungar fram på vägen, eskorterade av polis så känner man sig inte annat än nöjd. Tankarna om matchen kommer tillbaka. Tänk om vi inte vinner. Mina tankar stannar vid att det inte finns en chans att min första Chelseamatch på plats skulle sluta med poängtapp.

Med lätta steg hoppar jag av bussen och beger mig snabbt mot entrén. När man väl passerat biljettkontrollen så öppnas ett hav av sjungade och hoppande Chelseafans. Det jag upplever under de närmaste tio minuterna är det absolut sjukaste jag varit med om. Flaskorna flyger genom luften, man svävar fram genom Britannias inre och det är fullständigt galet det som sker. Det är detta man vill ha.

En snabb tripp upp på läktarna för att sätta upp flaggorna hinns med innan man beger sig ner i det blåa kaoset igen. Återigen är mina högt ställde förväntningar infriade och det med råge.

Matchen
Det är en mäktig inramning på Briannia. Stokefansen är fantastiska. Delaps inkast är helt sjuka. Kalou är osynlig. Svinet Beattie skadar sig, Sörensen likaså. Cech är inte lika pålitlig som förr. Terry ser ut som den härförare han är. Ivanovic försöker med Delap-inkast. Robert Huth ser ut att trivas. Drogba lyser av självförtroende och gör ett fantastiskt mål. Stoke är bra på det man kan men dåliga på resten. Ashley Cole är förbannat konstruktiv. Shawcross är ful. Chelsea avgör på övertid och lyckan är total.
Det är mina få reflektioner av matchen.

Återigen cred till Stokefansen som med sin sång och sitt engagemang stöttar sitt lag på ett enastående sätt. Väl värt ett återbesök

Efter matchen blir jag sittandes på marken utanför arenan. Alla är tysta och utmattade efter en känslomässig berg-o-dalbana. Folk börjar så småningom flockas runt spelarutgången. Det är väl ingen idé att stå där och hänga tänker jag men efter ett tag så tar nyfikenheten över. Man kanske skulle ta en titt i alla fall.

Kvicka handslag med Terry och Lampard är vad som inkasseras och nöjda som Stokefans som får ett inkast med sig drar vi oss till bussarna som skall ta oss tillbaka till stationen. Alla hoppar på det första bästa tåget till London, utom David. Han har nämligen redan setts gå på ett tidigare tåg, mot Bournemouth.

Tågresan hem handlar om att samla krafter inför kvällen. En kväll som börjar med att vi letar efter ett ställe värdigt CSS Youth. Ett Tex-Mex ställe i Fulham Broadway lockar med ”free drinks” och detta räcker för att hela gänget skall slå sig ner.

Maten smakar bra men den absurda shottmenyn är mycket mer intressant. På listan finns shottar som; Fuckers, Sperm, Four steps to hell, Yabasco och Naughty Bitch.

Det skickas shottar till höger och vänster. En stämningshöjare mitt i allt shottande var ett sms från borttappade David som förkunnade att han hade vaknat upp i Southampton.

Man kan bara sammanfatta det restaurangbesöket med att vi numera har Tex-Mex Experience som CSS Youth standardhak där shottningen ingår i någon form av ceremoni.
Mätta och belåtna drar vi nu vidare och fortsätter vårat segertåg.
Natten fortsätter i sann CSS Youth-anda. Chelsea Dagger på Belushi's var höjdpunkten under en natt som inte kan beskrivas som något annat än magisk.

På söndagen är det dags för en del av gänget att fara hemåt. Vi som är kvar tar en sväng till Chelsea Megastore och tar en titt på Stamford Bridge. Det blir även ett besök på puben Morrison's där undertäcknad spöar allt motstånd i biljard. Med en rejäl portion fish ’n’ chips i magen inhandlas en fotboll som senare faller offer för en så kallad Carragher-rensning. En lång dag fortsätter med mer guld i struparna. Någon lägger sig tidigt, en annan ligger och en annan sov inte alls.

En underbar upplevelse på alla vis och jag vill härmed ta tillfälle i akt att tacka hela gänget för en trevlig resa. Ett speciellt tack till Oscar Karlström och Matte som fick mig att följa med på resan. Tillsammans med Peter Tjärnström gör ni ett fantastiskt jobb. För mig väntar många resor framöver och vi lär ses inom en snar framtid. Tack!

Avslutningsvis: Hur många tyskar bor det i Göteborg?

* * * *
Missa inte att läsa Najibs reseskildring från samma match. Den hittar du längst upp till höger i den här artikeln.

* * * *
CSS-redaktionen tackar Daniel för reseskildringen. Vill du också skicka in en reseskildring eller en krönika? Maila då oscar@chelseasweden.com.