Resa: Apoel borta - sol, bad och Chelsea!
Tre svenskar fanns på plats när Chelsea vann med 1-0-borta mot Apoel Nicosia. Här är Harri Hemmis berättelse från Cypern, det 20:e landet han har sett Chelsea spela i.
Det jublades hejvilt då ett sms meddelandet från London bekräftade att vi fått två biljetter till matchen i Nicosia 30 september 2009. Tack Colin, guld värd. Innan dess hade jag varit i kontakt med Ian och Keith från Cyprys Blues och även arrangerande klubb om möjligheten till biljetter, men jag insåg ganska tidigt att chansen var mikroskopisk eftersom arenan är ganska liten och intresset på den grekiska ön var skyhögt inför mötet med de blå från SW6. Tack vare bra vänner i London kunde vi nu boka resa och boende, och se fram emot lite sen sommarvärme på Cypern, ön jag inte varit på sedan 1987.
Efter rekommendationer från Ian bokade vi in oss på Easy Hotel i Larnaka, en minuts gångväg från Personality Pub, vattenhålet där den cypriotiska Chelseaklubben samlas på matchdagar. Och ett Ian Hutchinson inkast från puben låg stranden, så mycket bättre kunde det inte bli.
Easy Hotel var en angenäm överraskning för 70 euro per person i fyra nätter. Stora rymliga rum med dusch, toa och en liten balkong. Det tillgodosåg våra behov för utlägget vi gjorde. Hittade ett billigt flyg från Arlanda med ungerska Malew för 2000kr t/r. Vi skulle mellanlanda i Budapest och här måste jag erkänna att här blev det lite fel. Jag var helt övertygad om att mellanlandningen var i Bukarest (vilket ligger i Rumänien, ja jag vet det nu) och jag växlade in till bulgarisk valuta. Det var ju inte ett rätt någonstans, bra jobbat reseledaren. Trodde vi skulle byta flyg i Rumänien, växlade in till bulgariska leva, och hamnade i Ungern.
Fick växla över mina bulgariska leva (det var inte mycket att leva på alla fall) till ungerska forinter på terminal 5 på Arlanda till mina medresenärers stora förtjusning. Ja, för vi blev till slut tre, eftersom Tony ”The Tiger” fick tag i en biljett han också tack vare ”Long Way Round Pete”. Han kallas så, vår vän och legend, Peter Bromley. Guld värd. Tony döpte vi om till ”Stavros” eftersom han ser ut som en grekisk skeppare då han styr sin lilla båt på Mälarens vatten hemma i Västerås.
Tanken på; Taramosalata, Halloumi, Feta, Souvlaki, Keftedes, Homus och övriga fantastiska rätter gjorde att det vattnades i munnen på resan över. Vi skulle äta en 40 rätters meze på någon trevlig grekisk taverna, hyra moped och åka runt lite och eventuellt shoppa något kul.
04:00 checkade ett trött och slitet sällskap från Sverige in på hotellet för några timmars välbehövlig sömn. 11:00 var vi på Personality Pub, hälsade på Keith och tog vår första Keo. De hade ordnat två bussar till Nicosia för 102 Chelseasupportar som senare skulle samlas på puben inför avfärden så vi hade verkligen mycket att se fram emot, men först fick det bli ett par öl och sedan ett par dopp i Medelhavet. 28 grader i luften, inte alls illa. Cypern har ju som bekant 320 soldagar om året.
Sent på eftermiddagen var den svenska trion tillbaka på puben och minglade med en massa sköna Chelseafans som alla hade någon fotbollsrelaterad skröna att berätta, medan ölet, groggarna och vinet flödade. Peter Osgoods son Mark med fru Diane var där, ”Ossies” chaufför Ian var där, Salisbury Blues var där, ett par ryssar såg vi i vimlet och ett stort antal engelska Chelseafans som numera är bosatta på den lilla ön med 780 000 invånare, varav 70 000 i Larnaca, ville ha en pratstund med delegationen från CSS. Vi lämnade över lite CSS T-shirts och pins till Keith och Ian som tack för all vänlighet, vilket var mycket uppskattat. Ett stort tack till Peter Tjärnström för att du gjorde detta möjligt. Ännu en god relation skapad med en utländsk supporterklubb. Precis som det skall vara i vår värld.
Bussresan direkt till arenan i Nicosia tog ungefär 45 minuter och den kommer vi aldrig att glömma. Vi satt längst bak i ett fordon utan stötdämpare, så det hoppade, skuttade och lät djävligt illa. ”Bouncy bouncy, bouncy bouncy…….”. Väldigt bra för mitt diskbråck i ryggen, väldigt bra.
Matchen har väl de flesta redan sett, och den var ganska medioker, så jag ödslar ingen tid på den. Ett par konstateranden dock. 21 657 är den lägsta publik på någon arena jag varit på i Champions League. 1 200 på Chelseasektionen, och värdelös stämning. Bra tryck på Apoelfansen runt hela arenan, det skall de ha cred för. Våra cypriotiska vänner var mäkta imponerade att vi svenskar kände Chelseaprofilerna Mark Worrall och David Johnstone, som vi träffade i halvtid.
Som brukligt kastades det över grejer efter matchen på vår sida och polisen tittade nonchalant på. Fluffo fick något i huvudet och undertecknad ville över och skipa rättvisa. Tony fick sin Dixon T-shirt översköljd med öl och kommentarerna på Chelseasidan kom omgående, ”You can`t wash that, you have to frame it, mate”. Till sist inser den lokala ordningsmakten att något måste göras och tömmer den grekiska sidan på supportrar. Lite senare lämnar vi Visitors End, Section 212, Row 6 och går mot utgången. Mer ”bouncy bouncy… på hemresan, och glada miner efter en 1-0 vinst.
01:00 var vi tillbaka på Personality Pub och jag frågade Keith hur länge han tänkte hålla öppet. ”Until last man standing”. Last man standing blev givetvis svenskarna, och ett par stycken till som lommade hemåt vid 04:30.
Det blev stranden hela dagen på torsdagen. Kvällen efter hade vi en riktig ”bender” med ett gäng kompisar till Chelsea /Djurgårdaren Patrick Rausko. Martin, John, Kieran, Mr Jung och Ian tror jag den femte hette. (Patrick om du läser detta så hör av dig till mig på, fluffo55hotmail.com – det var länge sedan sist och vi vill gärna träffa ”dina” grabbar när de kommer på besök till Stockholm).
På fredag var det beachen igen som gällde och kvällen avslutades som vanligt på vår stampub. Karaokekväll från 21:00. Måste ju även nämna det andra inhemska ölet, LEON. Mycket gott det också. Den handskrivna skylten ovanför toastolen har etsat sig fast i minnet. Fråga mig inte varför.”Please save water. If it`s yellow, let it mellow. If it`s brown, flush it down”.
Noterbart. Vi hyrde aldrig moped, var inte inne i någon affär överhuvudtaget och ingen grekisk taverna blev det heller.
Däremot ett riktigt B-hak på stranden. Av någon märklig anledning hamnade vi alltid på Paparazzi då det skulle ätas. Nåja, jag fick ju mata restaurang katterna med min inköpta svärdfisk trots allt, och om inte annat så blev ju de ganska nöjda. Lite torrfoder fick de också smaka på, de små kissarna. Det är ju det Orup sjunger på någon låt, ”jag har matat katterna…”
Vi lämnade vårt resmål tidigt på lördagsmorgonen och jag konstaterade att detta var mitt 20:e land i Europa med Chelsea. Atletico Madrid i november blir min 40:e match med Chelsea i Europa. Inte illa pinkat. Pinkat och pinkat, kanske just därför jag mindes den handskrivna skylten ovanför toan på Personality Pub?
Fan också, höll på och glömma. Tack också till Oscar Karlström som agerade biljettkurir åt oss, då han tog med sig matchbiljetterna från London till Sverige. Det besparade oss mycket tid på Cypern.
Några av Cyprys Blues killarna kommer att åka över på Blackburnmatchen i oktober så vi har kommit överrens om en liten Chelseaträff i SW6 på lördagseftermiddagen. Ser fram emot det.
