Franzéns fredagsfunderingar
Dagens krönika är en salig blandning utav ris, ros och nostalgi.
I Champions League ångar Chelsea på och har nu dessutom klarat av Drogbas avstängning utan mankemang. De har varit stabila rakt igenom och samtidigt som de har tätat till bakåt har de kombinerat det med en finessrik offensivlusta. Kul att Zhirkov fick debutera senast förresten, men oss emellan borde han väl göra något åt den där tantfrisyren? Riktigt skönt också att det åter lossnade för Lampards målskytte. Han är nu uppe som ensam femma på listan över Chelseas målskyttar genom alla tider, stort!
Förlusten mot Aston Villa i ligan däremot var verkligen inte rolig. Illa därför att förluster sällan är av godo, men också på grund utav att den kändes så onödig. Tycker att Chelsea, till en början, kontrollerade händelserna väl och därför ska de helt enkelt inte behöva tappa ledningen. Sen är det långt ifrån bra att ”hörnspöket” från ifjol var tillbaka i lördags. Markeringen lös med sin frånvaro, medan Cech var ute och hängde tvätt istället för att plocka ner bollar. Så får det inte gå till! Plockar inte Cech ner bollarna då ska förresten både boll och gubbe väck!
Chelsea har släppt in åtta ligamål hittills i år, vilket trots allt är klart godkänt och näst bäst efter just Aston Villa. Att fem utav målen gjorts av försvarsspelare efter inlägg, är inte lika imponerande. Det är väl inte så att Benny Lennartsson, som blixtinkallades till GAIS för att träna defensiva fasta situationer, ska behöva anställas utav Chelsea?
För egen del är jag förresten lite extra bedrövad över förlusten då min tränare i Guldringens SK är en trogen Villa-supporter och jag är av sådan natur att jag föredrar att ge gliringar framför att ta emot de samma. När jag ändå är inne på mitt eget fotbollsspelande, så måste jag nog medge att jag själv aldrig varit någon större tillgång på defensiva hörnor, men så har jag heller aldrig, förutom i mina egna tankar, varit påtänkt för Premier League.
- - -
I samband med att jag skrev om Didier Drogba här i bloggen för några veckor sedan, nämnde jag i kommentarerna att jag hittat hans biografi via ”www.adlibris.com”. Den här veckan tänkte jag tipsa om en annan site, nämligen ”www.lovefilm.se”. Fick ett erbjudande om att få filmer hemskickade till mig och min flickvän gratis under en månads tid, vilket vi nappade på. Eftersom jag bland annat fann DVD-filmen ”Chelsea FC - The Golden goals” i deras utbud, kan jag verkligen kalla det för ”kärleksfilmer”. Om min flickvän, som fortfarande går och väntar på hennes första val ”En shopaholics bekännelser”, skriver under på detsamma är mera tveksamt.
Hur som helst är jag mer än nöjd och filmen går nu varm i min DVD, som på lovefilm är beskriven på följande vis: ”Chelseas FC:s historia är fullpackad med spektakulära mål från några av de bästa anfallarna inom fotbollen, men också från en samling spelare som är mer ovana med att sätta bollen i nätet! Inget lag kan matcha Chelsea när det gäller ren underhållning och denna oemotståndliga målkavalkad visar varför.”
Jag är beredd att hålla med. Det är verkligen underbart att se såväl nuvarande som tidigare stjärnor näta för sitt favoritlag. Lampard, Drogba och Joe Cole står för merparten utav målen i filmen och deras betydelse för Chelseas framgångar är uppenbara, men Kerry Dixon, Mark Stein, John Spencer, Dan Petrescu, Ruud Gullit, Gianluca Vialli, Roberto Di Matteo, Gianfranco Zola, Dennis Wise, Frank Leboeuf, Gustavo Poyet, Eidur Gudjohnsen, Hernan Crespo och Arjen Robben, för att bara nämna några, går inte heller av för hackor. Vilka stjärnor, vilka mål och vilken nostalgi!
Faktum kvarstår förresten att inget nytt ligaguld vunnits sedan de tre sistnämnda lämnade Chelsea. Gudjohnsen var fenomenal i Chelsea och under den tiden Nordens bäste spelare, i mina ögon betydligt bättre än exempelvis Henrik Larsson. Crespo gjorde fler betydelsefulla mål än vad många minns och var ett lysande komplement till Drogba. Sen kan man säga vad man vill om Arjen Robben, helt klart en skadebenägen gnällspik, men också en gudabenådad fotbollsspelare.
Kul också att i filmen åter få stifta bekantskap med en gammal personlig favorit, Samuele Dalla Bona, vars karriär tyvärr aldrig tycks ha blivit någon riktig succé. Italienaren hamnade som 17-åring i Chelsea och spåddes då en lysande framtid. Mellan säsongerna 1999-2002 gjorde han 6 mål på 55 matcher från hans mittfältsposition i Chelsea innan hans hemlängtan blev för stor och han därför lämnade för spel i Milan. Där tog Sam aldrig någon ordinarie plats utan hamnade så småningom i Napoli, via utlåningar till i tur och ordning Bologna, Lecce och Sampdoria. Numera är han faktiskt utlånad från Napoli till grekiska Iraklis, där Sam hittills på sju spelade ligamatcher endast har mäktat med två inhopp. Inga imponerande fakta, tyvärr.
En annan spelare som jag gillade under hans tid i Chelsea är holländaren Mario Melchiot och som det till motsatt från Dalla Bonna har gått rätt bra för. Birmingham, Rennes och Wigan är kanske inte de mest imponerande utav klubbar, men när jag såg Melchiot senast förra helgen mot Manchester City påmindes jag ännu en gång om hans lugn, passningssäkerhet och frejdiga offensivlusta. Med facit i hand tror jag att det är fler än jag som tycker att det är synd att Chelsea istället valde att satsa på Glen Johnson.
Apropå flygande holländare, kan jag inte undgå att nämna Jerrel (han heter faktiskt så) Hasselbaink, där snackar vi målgörare och karaktär! Han var säkert inte lätt att ha att göra med alla gånger, men 70 mål på 136 Chelsea-matcher talar sitt tydliga språk. När ”Jimmy Floyd” sköt, då stod målvakterna och blixten stilla. Däremot såg jag inte röken utav Winston Bogarde i filmen, undrar varför...
Jag tror och hoppas fortfarande på en lyckad säsong 2009/2010, men visst sjutton var det bättre förr!