Franzéns fredagsfunderingar
Matchernas match närmar sig med stormsteg. Undertecknad har synat Chelseas lagdelar och funderar på om hemmalaget någonsin tidigare varit så stora favoriter?
Sedan den senaste krönikan begav sig för två veckor sedan har Joe Cole gjort en bejublad comeback hemma i England och Didier Drogba detsamma i Europa. Frank Lampards måltorka är numera ett minne blott, medan Anelka dessvärre inte nätat på över en månad.
Lampard har förresten inte missat en straff på över tre år och samtliga hittills den här säsongen har, liksom de allra flesta han slår, gått i det vänstra hörnet, det vill säga i målvaktens högra. Det är fakta som målvakterna i allra högsta grad är medvetna om, men trots det får dom precis som Boltons finländske landslagsmålvakt Jussi Jääskeläinen ändå snopet plocka bollen ur nätet efteråt, gång efter gång. Sen kan Lampard givetvis byta hörn också, fråga bara Pepe Reina.
Apropå Bolton, så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dom.
8-0 i baken kan inte vara roligt, stackars lilla Bolton.
- - -
Jag måste få framhålla Branislav Ivanovic som i Bosingwas frånvaro i år tagit steget fullt ut från komplementspelare till att vara en utav de mera framstående. Den 25-åriga serbens absoluta genombrott i Chelseatröjan kom väl egentligen i fjolårets Champions League-möte mot Liverpool, då han också chockade många genom att skalla in två mål. Innan dess tyckte jag att värvningen från Lokomotiv Moskva stundom hade uppträtt ganska stabbigt, men därefter har han bara fortsatt att ta för sig och imponera. Lojala spelare som i varje situation ger 100% har alltid legat mig varmt om hjärtat och kämpen Ivanovic är därmed inget undantag.
Jag tycker att Ivanovic är bättre än både Juliano Belletti och Paolo Ferreira, men har ingenting emot någon utav dem. Tycker tvärtom att båda har en hel del kvar att ge trots att deras karriärer har passerat zenit. Dessutom är det alltid bra att en trupp innehåller funktionella och rutinerade spelare som kan spela på olika platser och inte gnäller när de får sitta på bänken
Jag håller en frisk och spelsugen José Bosingwa som en utav världens absolut bästa ytterbackar. Men det är verkligen kul och säkert också behövligt att han nu fått ordentligt med konkurrens. Även om Ivanovic i grunden är mittback (och en bra sådan), så vill jag nog påstå att han är snäppet vassare som ytterback. Dessutom är det inte många i världen, om ens någon just nu, som överträffar firma Terry/Carvalho som mittbackspar, speciellt inte med Alex som trygg backup.
Att Ashley Cole är världens bästa vänsterback det tar jag för givet, samtidigt som jag gläds att han åter är i spel och konstaterar att Chelsea helt enkelt har ett makalöst bra försvar. Att man hållit nollan i 11 utav säsongens 17 matcher så här långt är understrykande fakta.
- -
På mitten har Joe Coles återkomst, bortsett från i tisdags, varit minst sagt succéartad. Han har kommit tillbaka med besked och enbart att få se honom spela är värt årskostnaden på Canal Plus-abonemanget.
Vidare tycker jag att Deco varit en positiv injektion hittills i år och även han är allt som oftast väldigt underhållande att se.
Lampard är alltid bra och i mina ögon ovärderlig i Chelsea med hans känsla och blick för spelet som saknar motstycke i engelsk fotboll. Det har också påpekats att Ballacks blotta närvaro varit betydelsefull den här säsongen och jag kan bara hålla med. Hittills har han helt klart varit en stabil klippa och jag har inte svurit en endaste gång här hemma i soffan. Dessa båda herrar har dessutom en gång för alla bevisat att de kan spela tillsammans.
Trots det måste jag nog hålla Michael Essien som den som inlett bäst utav dem alla. Där snackar vi en komplett spelare med fysisk råstyrka och det råder ingen tvekan om att ”The bison” står när de andra faller. Det råder förresten inte heller någon som helst tvekan om att även Chelseas mittfält håller absoluta världsklass. Om jag skulle sakna något på den positionen så vore väl det i så fall Florent Maloudas fullkomligt tokiga vårform.
- -
Framåt fortsätter Drogba att göra mål och han har nog knappast varit bättre än vad han är just nu. Framförallt ser han väldigt harmonisk ut och vis av mina lärdomar från hans självbiografi förstår jag hur viktigt det är. Hans båda mål mot Atletico Madrid var riktigt fotbollsgodis och också egentligen det enda värda att nämna från den matchen, där det syntes tydligt att de flesta tankarna gick till kommande helgs stormatch. Detsamma gällde förresten även för kommande söndags gäster.
30 mål för Didier Drogba i Champions League på sex säsonger gör honom för övrigt till Europas bäste målgörare. Keep it up!
Även Anelka har sett harmonisk ut, hans tillfälliga måltorka till trots. Spelmässigt har han fortsatt att prestera och både han och Drogba ser ut att trivas tillsammans.
- - -
Manchester United får verkligen någonting att bita i på söndag!
Trots att ledningen i Premier League har pendlat mellan Chelsea och Manchester United hela säsongen och att United faktiskt är dubbla titelförsvarare, så kan jag inte erinra mig ett möte dem emellan där Chelsea varit större favoriter till segern. Favoritskap kan alltid vara lurigt och allt som oftast en börda, men jag tycker att det känns som att dagens Chelsea verkligen trivs med det. De har ett stort självförtroende och är i allra högsta grad medvetna om att de måste ut och prestera på topp för att kunna vinna. Ingenting är avgjort på förhand, minns bara hur ett Liverpool i sank sprattlade till härom veckan mot just United.
Jag är en stor vän utav statistik och lägger alltid stor vikt vid inbördes möten när jag tippar stryktips. Även om det är dagsformen som till syvende och sist avgör, så ska man aldrig underskatta historiens betydelse. Noterbart är att Chelsea faktiskt bara lyckats besegra Manchester United vid ett tillfälle i ligan under de tre senaste säsongerna. Å andra sidan har de inte heller förlorat hemma mot United sedan den 20:e april 2002, vilket jag just i detta sammanhanget tycker är det mest relevanta.
Jag roade mig förresten genom att göra en liten sammanställning på de 18 inbördes mötena i ligan sedan säsongen 2000/2001 och fann en skrämmande jämnhet. Sex Chelseavinster, sex oavgjorda och sex matcher som Manchester har vunnit, total målskillnad 19-18 till Chelseas favör.
På söndag är det hög tid att Chelsea rycker ifrån både i den statistiken och än viktigare i ligan. Varför inte genom ett mål utav Anelka?
För egen del ska jag i väg till Finland på bröllop över helgen, vilket verkligen ska bli en spännande upplevelse. Värre är att jag sitter på ett flygplan på väg hem lagom till avspark på söndag, men tur då att min kära VHS åter kommer till pass.
Trevlig Helg!
