Resa: Oktoberfest i London
London har besökts närmare 150 gånger, men en del nytt kan jag väl dela med mig från den senaste resan. Det blir bara lite små reflektioner och händelser som trots allt var unika just denna gång när vi slog Atlético Madrid med 4-0 och Blackburn med 5-0.
Jag börjar med någonting helt osannolikt. En enda öl konsumerad innan matchen mot Atletico Madrid, och det gav ju ett nytt perspektiv på det hela. Det var första gången jag hade full koll på händelserna på Stamford Bridge, men tänk att det skulle ta över 30 år att lyckas med något dylikt.
Trevligt med alla svenska Chelsea Youth-grabbar på Fox & Pheasant efter matchen. Ingen nämnd, ingen glömd. Detsamma gäller er övriga blå vänner som var på plats ifrån Sverige. Ingen nämnd, ingen glömd. 4-0 innebar ännu en seger i bagaget och när Milo drog igång sin patenterade ”Zigger Zagger” på Shed Upper så hördes den garanterat ända hem till de svenska TV-sofforna. Han fick det faktiskt bekräftat via sms hemifrån. Bra jobbat Milo!
Torsdagen tillbringades på Megastore, Foxen, American och Brogans. Visakortet belastades hårt eftersom det fanns mycket nytt och inhandla, och sedan är det ju bara så att punden spenderas bäst i SW6. Så är det och så förblir det.
Trevligt att stifta bekantskap med Vesa, Vilho, Miikka och Kipru från den finska Chelseaklubben. Vi kom överrens om att försöka få till en gemensam Chelseaträff i Mariehamn nästa vår. Det finns en bra pub där och en del inhemska blå vänner, så finnarna tar båten från Helsingfors och vi tar båten från Stockholm så partar vi ihop en lördag kväll på Åland. Kan bli något alldeles extra.
På fredagen gick vi arenaturen med Frank som ciceron. Tydligen så har de ungefär 700 personer som går den dagligen, med toppar på 1000 personer under helger och skollov. Efter avslutad rundvandring fick vi ett riktigt hedersuppdrag av David (från cfcuk). Ingen tvekan alls då han frågade om vi kunde hjälpa till och vika ihop de två stora Chelseaflaggorna som bärs fram av publiken på Matthew Harding Stand innan matchstart. Detta gjorde vi under West Stand, och det var verkligen NÅGONTING UNIKT OCH NÅGONTING HEDERSAMT. Som belöning fick vi lite nyklippt gräs från mattan och varsin pint på Frankie`s, trots att vi insisterade på vi inte behövde någonting alls. David insisterade bättre än oss, så öl blev det för flaggvikarna från CSS. Fan vad nöjda och stolta vi var efteråt.
Senare på Frankie`s träffade vi världens skönaste kille i turban, Andy G –The Walking Disaster`s polare Harry. Man kunde inte annat än älska honom, fast han är Man Utd. Vilken cool kille.
Lördag och avspark 17:30. Tidig träff med Matte Bonetti på Foxen, och mycket tid till och lära känna ägarna Ben och Lyn lite bättre. Ben drar iväg runt 800 öl på en vanlig matchdag, och som det flesta kanske känner till så var Foxen tidigare tillhåll för de hårdföra fansen, och puben finns med på dokumentären om Chelsea, av Donald MacIntyre. Ben har nu fått ordning på detta, och det är just därför han endast släpper in personer mot uppvisande av godkända medlemskort på fredag- och lördagkvällar. Tilläggas kan, att jag numera är fadder åt deras katt CHELSEA. Foderskål från Megastore och leksaksråttor är redan överlämnade till ovan nämnda tingest. Mer allmosor till katten kommer framöver.
Eftersom Foxen ligger optimalt i förhållande till Stamford Bridge, i ett lugnt och stillsamt område, med en gemytlig pub, så blev jag lite nyfiken på lägenhetspriserna där inför framtida boende efter pensionering. Ben förklarade att en liten lägenhet går loss på cirka £800 000, så därmed försvann dessa tankar all världens väg. Alternativt boende, någon?
Träffade också två gamla vänner, Graham och Michael, som bägge lustigt nog är stewards på Matthew Harding Lower. ”Monty” respektive ”Bones” har jag känt i närmare trettio år, och ibland känns världen bra liten, då sådant inträffar samma eftermiddag.
Till Howard, en polare jag känt i över trettio år, överlämnade jag ett signerat exemplar av Worrall`s nya bok ”Chelsea Here Chelsea There”, eftersom han nyligen fyllt femtio. På sidan 66 i Blackburn-programmet finns bild och text från hans Chelseabröllop i Dartford för en tid sedan.
På sidan 64 i samma matchprogram finns en bild på Bobby Noakes och John Terry. Vi träffade Bobby och hans far Ian, inkomna från Cypern utanför So Bar och överlämnade en CSS-t-shirt till dem bägge. Unge Bobby var nog mest glad för fotot ihop med Terry, men tackade hjärtligt för presenten från Chelsea Sweden.
Gjorde en blixtvisit inne på So Bar och Morrison och träffade många gamla vänner, och strax innan avspark kom Colin programenligt och levererade våra matchbiljetter till Estadio Vicente Calderón Stadion i Madrid.
Ännu en härlig Chelseaseger, denna gång med övertygande 5-0. 9-0 på två matcher, och därmed fick jag lite tillbaka på 0-10 i baken på två matcher anno 1986. Det stora debaclet var väl klubbens inställning till vår nybeställda Old Boys-flagga. Security plockade ner den och vi kommer inte att få använda vår ”med glimten i ögat” av Matte Bonetti föreslagna formulering på Stamford Bridge, ”We were here when we were shit”. En ny flagga är beställd med texten ”40 Years of Loyalty”. Den bannlysta flaggan finns på Swiften och kan användas på pubarna före match för den som så önskar. Och bortaresor i Europa såklart.
Bodde två nätter på Lily Hotel vid West Brompton, och jag säger bara, aldrig mer. Vilket jäv*a rövhål för de pengarna. Lika illa som Ryanairs ”bouncy bouncy” landningar på Stansted och Västerås.
Till sist en kort info beträffande den nya Old Boys-flaggan. Vi är i dagsläget 18 personer (inklusive mig själv) som betalat in för flaggan. Jag kommer och kommunicera med er via e-post om hur vi hanterar det hela före och efter matcher så har vi koll på läget. Smidigt och enkelt kommer det att bli, med Foxen som bas.
Om ett par dagar skall jag berätta hur det var i Madrid…
