Lagbanner

Resa: Ingen går och lägger sig i Madrid förrän de har slagit ihjäl natten

Min 40:e Chelsearesa gick till Madrid för att se Chelsea spela mot Atlético. Förhoppningsvis återvänder vi hit i maj.

Vi var åtta från CSS som hade fixat matchbiljetter och bokat resa ner till Spanien för Champions League matchen på Estadio Vicente Calderon i Madrid. Anna, Johan, Fluffo, Harri, Krister, Monica, Bingo-Berra och rookien Jessica, som gjorde sin första bortaresa i Europa höll den svenska Chelseanärvaron vid liv ett par dagar i början av november.

Iberia tog oss ner till Barajas flygplats, 15 km nordost om den spanska huvudstaden, där vi landade strax efter 19:00 lokal tid på söndagskvällen. Taxi in till våra centralt belägna hotell och därefter samling på en av de många barerna som väntade på törstiga svenskar.

Det är nämligen så att Madrid har fler barer än någon annan stad i världen – hela sex barer på 100 invånare. Att gå till en bar i Madrid handlar om att träffa vänner och njuta av livet. Alkoholen är ett komplement till dessa trevliga sysselsättningar och inte själva huvudsyftet. Så resonerade nog vi också, när vi umgicks tillsammans med öl och tapas på bordet. Sen är det ju så att folk i Madrid tjänar 18% mer än det nationella genomsnittet, så därför har de ju råd att vistas ute på lokal mer än i sina hem.


Det kan vara hårt arbete att leva som en madrileño. De jobbar hårt, roar sig ännu hårdare och ger samtidigt alltid intryck av att ha en rätt avspänd inställning till alltihop. Just därför sätter jag Madrid lite över Barcelona i helhetsintryck, inte lika mycket slödder i huvudstaden, som förövrigt har nästan 6 miljoner invånare, och ”ingen går och lägger sig i Madrid förrän de har slagit ihjäl natten”. Ernest Hemingway sade så en gång i tiden.

Precis runt hörnet till vårt hotell Tryp Gran Via låg gatan där glädjeflickorna höll till och jag lovar att vissa såg inte ut att vara en dag över 14 år. Tragiskt. Förresten så var Ernest Hemingway flitig besökare på vårt hotell och har restaurangen där uppkallad efter sitt namn. Buffén på hotellet var helt ok med massor av goda pålägg och annat smått och gott.


I 20-gradig värme och strålande sol promenerade vi via Sol till Plaza Mayor och slog oss ner på en av de många uteserveringarna under måndagen och beställde lite "cerveza por favor". Tjejerna försvann på shopping och killarna satt kvar och gottade sig i solen. Våra nyvunna engelska vänner Nick och Paul imponerades av den rasande fart med vilken en viss Göteborgare tömde sina ölglas. Vi förklarade att ni har stiftat bekantskap med ”The Swedish Beer Monster”. Ett namn han verkligen förtjänar och med bravur lever upp till. Den ölnotan blev lång. Mycket lång.

Kvällen tillbringades på de irländska barerna Dubliners och O`Connell.St och här var det full fart vill jag lova. Vi sjöng Chelseasånger oavbrutet på ett pubgolv täckt av splittrat glas och utspilld öl, men roligt var det. Tänk att jag skulle få se Matthew på en irländsk pub, otänkbart för ett antal år sedan. Vi orkade inte vara kvar till 04:00 då det skulle anlända lite ”casuals” med Easy Jet från London. Den mäktiga paellan och den konsumerade alkoholen tog ut sin rätt till slut. Det blev buenas noches för oss.


Plaza Mayor blev samlingsplatsen även matchdagen där vi blev intervjuade av spansk-TV och avslutade direktsändningen med att vråla ut en unison ”Carefree” med kameran i nyllet. Sista timmarna tillbringades på ovan nämnda irländska barer där vi laddade inför matchen ihop med många av våra engelska polare. Matt, Bromley, Mark, David, Noel, Gary och alla andra.

Vicente Calderon var inte utsåld på långa vägar, hemmafansen har ju inte direkt varit bortskämda så här långt med fina resultat, så 45 000 på en stadion som tar 55 000 kunde ju ha varit många fler. Chelsea hade väl 2 500 tillresta på sektionerna avsedda för engelsmännen. Bra tryck på hemma ansen emellanåt, men återigen inget vidare på Chelseasektionen. Lite fickor här och där som sjöng på bra men alldeles för dåligt sammantaget. Noterade även i Aten (mot Olympiakos) och på Cypern (mot Apoel) att det var lika avslaget där. Det är en särskild kategori fans som åker till just dessa resmål, mycket medelålders och äldre par som har gott ställt med pengar och litet intresse av att stödja laget vokalt. Undantag finns givetvis och folk får göra som de själva önskar, men visst fasen borde det kunna låta mer? Vi är ju Chelsea och vi är på motståndarnas territorium.


Trodde att vi hade vunnit då Drogba gjorde 2-1 till Chelsea i slutet av matchen men Aguero ville annat. 2-2 känns inte så illa ändå och den spanska polisen behövde inte ta till med hårdhandskarna eftersom det var lugnt efteråt.

Tillbaka på svensk mark och Arlanda 14:05 på onsdag eftermiddag. Tack alla ni som var med och förgyllde min 40:e Chelsearesa utanför England. Jaha, ni kräver att jag tar det på spanska så att jag avslutningsvis får användning för min blygsamma skolspanska. Håll till godo; Gracias a todos los que asistieron y dorado ni viaje Chelsea 40a fuera de Inglaterra.

Harri Hemmi2009-11-13 12:00:00
Author

Fler artiklar om Chelsea