Krönika: Still my captain
Imorgon väntar en mycket viktig match hemma mot Arsenal, och John Terry kommer givetvis vara i fokus. Efter en mycket tuff vecka på det personliga planet som kulminerade i att han blev av med sin kaptenstatus i landslaget, ställer sig alla frågan: Hur kommer han reagera?
Jag tillhör 90-talsgenerationens Chelseafans, alltså den tidsepok då Chelsea tog ett steg från det mörka 80-talet och började avancera uppåt igen. Gianfranco Zola, och min äldre brors påtryckningar, var anledningarna till att Chelsea blev mitt lag. Zola var länge den jag beundrade mest, men så snart John Terry blev en del av startelvan fick den gode italienaren ursäkta. Inte bara var Terry en egen produkt, han hade också en fantastisk inställning till sporten. För Terry är det dödligt allvar, han har en vilja av stål, en omutlig vinnarskalle och är beredd att offra liv och lem för sitt lag. Det är nästan som att Terry lever efter Shanklys gamla ordspråk om att fotboll är viktigare än liv och död. När jag som gammal stofil i framtiden blickar tillbaka, är det utan tvekan John Terry som kommer personifiera min kärlek till Chelsea FC.
På planen är det aldrig någon som kunnat ifrågasätta John Terrys kunnande, vid sidan om har däremot frågetecknen hopat sig genom åren. Terry har haft en olustig förmåga att hamna i mediedrevets blickfång, och jakten på honom intensifierades bara i och med att han blev kapten för England. Många av historierna har man direkt kunnat avfärda som mediaspekulationer och i vissa fall rena rövarhistorierna. Men så fort nyheten om otrohetsaffären dök upp började man ana oråd.
Det visade sig också berättigat då engelsk press, som sig bör, slog på stora trumman och pumpade ut mer eller mindre korrekta artiklar om Terrys privatliv. Nya detaljer läckte ut; ex-lagkamrats ex-flickvän, frugan lämnar landet, en skam för nationen osv., pressen på Terrys axlar torde varit gigantisk.
Så vad gör karln? Jo, han går ut på Turf Moor och totaldominerar matchen mot Burnley och avgör matchen med sitt 2-1 mål. Många kanske imponerades av hans styrka, vi Chelseafans reagerade knappt,.Vi visste att det är så här John Terry reagerar när saker går emot honom. Han har en förmåga att när det blåser som hårdast koppla bort allt, gå ut på planen och göra sitt jobb. Ofta med en man of the match-utnämning som följd.
Bara dagar efter straffmissen i Moskva ledde John Terry sitt England ut på Wembley för match mot USA. Alla blickar var på honom, hur skulle han reagera efter den hjärtskärande förlusten mot United? Givetvis svarade Terry med att leda sitt land föredömligt, spela fläckfritt och dessutom komma med i målprotokollet.
Skillnaden nu mot då är förstås att den senaste motgången är på det privata planet, helt och hållet skapad av Terry själv. Det går inte att försvara hans otrohet, och det idiotiska i att som gift tvåbarnsfar dra över en landslagskamrats ex-flickvän. Det går däremot, som jag gör, att hävda det orimliga i att händelsen ska behöva kosta en kaptensbindeln. Med det sagt förstår jag samtidigt hur Capello resonerat, något var tvunget att göras för att stilla mediedrevets begär.
Imorgon väntar en mycket viktig match hemma mot Arsenal, och John Terry kommer givetvis vara i fokus. Efter en mycket tuff vecka på det personliga planet som kulminerade i att han blev av med sin kaptenstatus i landslaget, ställer sig alla frågan: Hur kommer han reagera? Personligen utgår jag ifrån att han leder sitt lag på planen, beredd att offra liv och lem, för det är så John Terry fungerar.
Ingen annan har hans mod, hans vilja eller hans ledaregenskaper, det är därför han för alltid kommer vara min kapten.
