Reseskildring: Wolves - Chelsea
Martins Wiskey-toppad-med-cola-drinkar, fredagskaos på Brogan's, en oskyldig fis på ett snabbköp, tågfärd med öl och sång, pubdramatik, en bortsupen matchbiljett, 3-1 - 0-2 och 4 poängs ledning, en fullkomligt otroligt glömsk (kanonfull?) supporter, nerurinerade ordningsvakter och ett fantastiskt minne för livet. Wolves away hade allt.
Jag ska börja med att säga att försöka sig på att sammanfatta en helg som denna är ungefär lika lätt som att återberätta en skitrolig kommentar från The Todd i TV-serien Scrubs. När man är där framför rutan för att bevittna denna fantastiskt klockrena kommentar som satt mitt i prick är det verkligen skitkul, men när man berättar om det man själv tyckte vara så sjudundrans roligt, i hopp om att folk ska gapskratta, får man oftast bara sneda leenden och, i bästa fall, något sympatiskratt. Man borde alltså ha varit med, varit där själv. Men jag ska göra mitt bästa och om resultatet blir en uppsjö av sneda leenden så må så vara.
Efter att ha checkat in på hotellet, snabbduschat och powernapat blev man uppbjuden till våning fem där resterande anhängare skulle ta en drink innan samlingen som skulle äga rum på Brogan's klockan 19. Rummets hyrdes av Martin, även känd som ägare av den omtalade sportspuben Golden Gate i Stockholm, och där fick jag avnjuta en stenhård dunderdrink vilken kunde beskrivas som en whiskey-cola, med betoning på whiskey. Med detta menar jag att jag kände yrsel redan när Martin hällde upp drinken till mig. Jag såg mitt pastglas fyllas till 90% av Bells finest blend för att sedan skvättas ner med uppskattningsvis 4 centiliter cola. Jag hade aldrig träffat Martin förr så jag tog emot drinken, tackade artigt och drack. Ingen annan tycktes reagera och som ny i gruppen fick jag helt enkelt luta mig tillbaks och gilla läget. När jag vid ett senare tillfälle under kvällen frågade Matin om det var sådana drinkar han serverade på Golden Gate började han skratta och svarade snabbt att det var ju skitkul att göra tvärt om... när man väl fick chansen. Nåväl...
Väl på Brogan's var det, för att prata klarspråk, skitkul. Många kända namn från forumet var närvarande och jag hade förmånen att få dela diskussioner med många av dem. Mr Bonetti, StreffTee, Oscar, David CFC, FL, Coors, JT, Lovén, Född till Chelseafan, Milo, är bara några jag hade förmånen att stöta på. Och fyfan vad kul vi hade. Tyvärr hade ordningsvakterna en mindre rolig dag. Tydligen hade dessa hårda herrar fått direktiv om att hålla nere ljudvolymen -synnerlighet från fotbollssupportrar- vilket så här i efterhand var ganska befogat då de hade hyrt in en trubadur för kvällen. Dessa direktiv sket vi i. Vi gapade, skrek, sjöng ramsor och höll låda. Det var lagom uppskattat men så kan det gå med CSS on tour!
"Född till Chelseafan" fick sig en sågning av Oscar som menade på att "ditt nick på the Shed är ju fullständigt noob, men du är ju en schysst kille". Denna kommentar förföljde denna kille, som för övrigt är genomsnäll och supertrevlig, hela resan och idag har han bytt nick. Med all rätt.
Jag vet inte med er, men att festa fram till småtimmarna, sova få timmar på natten, vakna upp för att äta en english breakfast och dricka kaffe för att sedan stressa iväg till det tåg man ska hinna med - som sagt, jag vet inte med er men dessa kombinationer är minst sagt påfrestande för min mage. Lägg därtill mogonsnusen och det är kört. Detta fick fyra av mina blå bröder erfara när vi var i snabbköpet för att inhandla alkoholhaltig förfriskning till tågfärden mot Wolverhampton. Med svettpärlor i pannan kämpade jag emot långt in i det sista men precis när jag hade betalat för mig råkade det slinka igenom en liten liten... öhum... fjärt - som jag bara inte kunde hålla emot. Jag lämnade snabbköpet kvickt i hopp om att skadan jag orsakat skulle gå obemärkt förbi. Yeah right. En halv minut senare trillade Mattias och Johan ut ur snabbköpet, halv avsvimmade, med tårar i ögonen och kväljningar. "De kommer nog att få sanera där inne" var en av kommentarerna och jag blev för resten av resan kallad stinky boy.
Tågresan var ju givetvis en succé. Det snackades, det sjöngs och det dracks. Ja, det dracks lite för mycket för vissa vilket i ett fall fick ganska omfattande konsekvenser. För att göra storyn kort så innefattade detta fall en överdosering av pet-flaske-whiskey, häcklande av Wolvessupportrar - det var stimmigt, det var skrikigt, det var gapigt - men med glimten i ögat. Storry kulminerar i att personen i fråga blir av med sin matchbiljett, blir tagen av polisen för fylleri, spenderar tolv timmar i fyllecell och väl ute igen fastnar han - med hans egna ord - "någonstans mellan Wolverhampton och Birmingham i väntan på ett tåg som aldrig kom". Han dök dock upp i London igen, men först på söndag, lagom till hemfärden och tyckte då att han ändå hade varit ganska städad. Njaaa...
En stor ljuspunkt på resan var ju givetvis resultaten som under lördagen gick Chelseas väg. Att Everton lyckades besegra Man Utd och att vi sedan fick tre pinnar med oss mot Wolves var ju så helgjutet det bara kunde bli, och väl där kunde man inte bry sig mindre om att vi inte spelade någon vidare fotboll. Fyra poäng upp, top of the leauge - having a laugh!
Och visst blev det 0-2 mot Wolves, även om alla inte höll med om det, och nu går jag in på vad som kan vara det absolut mest sjuka och hysteriskt roliga händelsen i mitt liv. När vi sitter på tåget, samlade, i väntan på hemresa stapplar en något överserverad ung man vid namn David in på tåget. Med flackande blick konstaterar han att det var tråkigt att Chelsea återigen misslyckats med att rycka i tabelltoppen nu när United än en gång tappade poäng. 1-1 borde man inte vara nöjd med, menade David. Jag frågade honom om han var allvarlig och förklarade att slutresultatet blev 0-2, och att vi visst det lyckades rycka. Men David var bestämd. Han trodde att vi skämtade med honom och efter några minuter orkade vi inte mer och lät honom ha det. 1-1 David. Vi misslyckades rycka. "Ja, jag visste väl det, stor idé att försöka lura mig" sa David. Jag var vid detta läge fullt övertygad om att han menade allvar. Karln hade sett en hel match, på plats, han hade sjungit med i sånger och han hade tagit sig hela vägen från arenan till tågstationen omringad av tjoande Chelseaanhängare, men, någonstans på vägen fick han för sig att resultatet blev 1-1. Plötsligt såg jag tvivel i Davids ögon, han funderade ett tag och ställde sedan frågan: "Men... vem var det nu som gjorde deras mål?". Johan, som satt på platsen bakom mig, svarade snabbt "Paul Ince". David tänkte efter i en sekund och svarade sedan "Ja, just det. Den gamle räven". Sedan somnade han. Paul Ince slutade spela fotboll 2006. David är en legend.
Väl tillbaks i London tog en mindre grupp av oss en drink på Lloyds. Här var det bra stämning och vi blev mäkta förvånade då de stängde vid midnatt. Vi lämnade Lloyds för att gå till SO men en kille blev kvar. Andreas, ja ni vet han som är född till Chelsea fan, blev kvar med två kramgoa damer. Och här går storyn isär något. Andreas själv menade på att han dumpade tjejerna för att hamna med två skotska Chelseasupportrar och detta är hans historia, saksat från forumet:
"Jag var på väg in på Havanna tillsammans med några dyngraka skottar som också hade varit på matchen. Tyvärr så kom vi aldrig in då skottarna ansågs "to drunk", vilket inte en av de två skottarna reagerade så positivt på. Utan han knäppte upp och pissade på vakten! (Har aldrig sett något liknande) Varpå vi blir jagade genom hela Fulham av två vakter som var "pissed of" om man uttrycker sig milt! En av skottarna fick dem tag på medan jag och den andra begav oss till Belushis där vi sedan blev utslängda men det är en annan historia."
En annan variant på samma historia är att Andreas blev dumpad av tjejerna, hittade två skottar på vägen, och försökte sedan ta sig in på Havanna. Väl där slog det honom att han hade två fulla medelålders skottar med sig istället för två kramgoa damer och i ren förtvivlan, i ett rop på hjälp, valde han att urinera på vakten för att sedan skylla detta på en av skottarna. Ni får välja själva vad ni vill tro på, men enligt källor ska det finnas en arg skotte i Fulham som springer runt, galen och letar efter en kille som heter Andreas. Aj då.
Det var som sagt svårt att sätta ord på denna resa. Lika svårt var det att hålla nere texten samtidigt som man sållade för att få ut resans diamanter. Avslutningsvis vill jag bara påpeka att, även om det för läsaren tycktes vara stimmigt på sina håll, så var det en fantastisk upplevelse och jag tackar alla inblandade för ett minne för livet. På återseende.