Chelseas Värld -"Blues för förlorade titlar och för spöken som kommit tillbaka"
"The wheels on your home go round and round..round and round..round and round"
Det var London i början på detta millenium. Vi var fyra killar som steg av på Green Street , som missuppfattat vart vi skulle möta upp de andra. Vi hade hellre suttit kvar på Foxen men nu var det bortamatch och derby och utan att riktigt veta vad puben hette stegade vi in på ”The Duke of Edinburg” för att fukta våra strupar innan matchen. Det började bra. Bartendern gissade vllket lag vi höll på ganska snabbt och muttrade någon wrong colours och dissade våran beställning. Vi satte oss ner vid ett bord och insåg ganska snabbt att vi var på fel ställe. Väggarna prydda med Englands flaggor med West Hams märken. ICF i hörnet. En banderoll med ”Thoose we hate ”och Chelsea märket vahedrat. När ölen väl kom var det halvfulla glas. Ett gäng lokals hade redan börjat att titta snett på oss och när Jake kom tillbaka blöt efter att ha fått ett glas ”utspillt över sig” Började vi planera för vår snabba reträtt. Baren fylldes på och vi blev snabbt allas måltavlor. Det var tydligt att vi var på fel pub med fel kläder och snart började flaskor och öl slängas åt vårt håll. Vi tog oss ur detta, halvspringande i zickzack tills vi mötte andra blå som skulle in på Upton park.( Ja eller Boleyn)
På Upton skrek vi oss hesa. Hammersfansen skrek tillbaka. Vi hade nog alla blivit anmälda för förtal om det funnits någon bland publiken som varit politiskt korrekt. Vi var inte välkomna och vi älskade varje sekund av det. Dessa matcher tog musten ur mig, man var trött ända in i själen när matcherna mot West Ham var över och ingen röst hade man kvar, men ändå Jag ser hellre en match mot West Ham än mot United brevid ett gäng turister som inte kan sångerna så leve rivaliteten ”We hate thoose bastards in claret and blue”
Om vi snabbspolar fram till dagens möte mot West Ham så är det inte lika heta uppgörelser. Visst vi hatar dem, men inte lika mycket som innan. Zola gör sin praktik innan han en dag tar över Chelsea och det måste kännts hårt för de ditresta att höra Stamford Bridge hylla Zola vid varje mål.
Matchen i sig var som sig bör. West Ham började bra, de stod upp bra. Men just idag hade de oturen att möta en Malouda som nött inlägg hela natten och en Mikel som noga studerat alla matcher med Makelele och bestämt sig för att bli som honom. I en uppvisning av vilja snarare än klass så bröts West Ham ner och slutresultatet 4-1 var en referens till det som fatatdes i Citymatchen. Men det hindrade inte mig att bli löjligt lycklig och slänga iväg sarkastiska sms om Upson,Carlton Cole och jellied Eel.
Call Mr Swan, Stamford Bridge is haunted.
Efter 20 minuter av matchen mot Inter kändes det vart detta lutade åt. Då hade Etoo, Maicon och Zanetti rullat sig på gräset som om de varit shishkebaber och Stamford Bridge varit deras stekbord. Lucio hade varit på Drogbas smalben, lekt rugby och fått honom att fokusera på allt annat än spelet.Allt de gjort i matchen var att störa,fördröja,irritera och visat vad Italienarna är bäst på. Taktik,diciplin och förmågan att hålla sig till en matchplan. De uppfann anti-paston så varför skulle det förvåna någon att de även är anti-fotbollens grundare? Jag är det inte och även om jag motvilligt i stunder av klarsyn insett att detta var det enda sättet de kunde vinna på så tar det emot att grattulera The special one till hans seger. Men grattis José.
Och ska sanningen fram så var våra killar i kungsblått inte bra idag. 10 minuters bra spel i varje halvlek är inte tillräckligt om man vill ha en CL titel och det är egentligen det som stör mig mest. Att rutinerade blå legendarer tillåter Inter att spela som de vill på våran hemmaplan och inte äger förmågan eller storheten att vända på det.
För på Stamford har det börjat spöka, en ande från förr har kommit tillbaka och jagar skräck i våra spelare, drar ut dem all vilja och lämnar dem i twilight zone landet där medelmåttorna är kungar. Det är Wodoo när den fungerar som allra bäst och ska vi vända på detta måste Mr Swan in och driva bort demonerna så att vårt hem åter blir en plats där legender skapas och sann forbollsmagi härskar. Vi har balanserat alltför nära gehenna i viktiga matcher, att ska det bli en säsong att minnas måste det till en massiv injektion av hopp, positiv energi och sann ambition för att jaga spöket på flykten.
Mitt spöke, som inte Mr Swan kan jaga bort. Är den som rätt elakt påpekar att det var sista chansen för Terry,Lampard och Drogba att återställa det som förlorades i Moskva. Den engelska pressen har redan pekat på detta och att när nästa säsong startar så är det ett Chelsea i en generationsväxling vi kommer att få se.
Bästa sättet vore att låta Blackburn få lida för all frustration. Bänka drogba och vinna med 6-2
Att spela fotboll med fotboja.
Efter Inter matchen var det fler än jag som förlitade mig på det gamla Chelsea skulle bouncy bouncy bouncy tillbaka med en stabil seger mot Blackburn. Och det började bra. Drogba stod upp ett tag och satte 1-0 men eftersom vi inte sett röken av Mr Swan så passade Blackburn på att återvända som Boogiespöke och Ferreiras högerbackspöke påminde honom hur” bra” han var när han väl fick spela. Det gick som en vind genom laget så att ingen föreföll oberörd.
Drogba mötte sitt falla lättspöke. Malouda sitt inläggsspöke, Anelka sitt målspöke och Lampard sitt åldersspöke. Väljer man att inte tro på detta utan söker enkla förklaringar som att viljan,hungern saknas eller att det som förut rann som en vårflod är nu lika flexibelt som stelnat stearin på ett köksbord kanske man kommer rätt nära sanningen då också.
Och när vi ändå är inne på sanning måste man peka på det faktum att vi hade 11! Poängs försprång till Arsenal som mest och att det glappet är så gott som uppätet när vi går in i en period då vi möter United,Spurs och Pool borta så känns det som en sanning att titeln är så gott som borta och det enda som jag kan fira när jag står på Anfield i Maj är att Liverpool inte spelar i CL nästa säsong.
Men samtidigt så kryddar det vardagen lite extra eftersom nästa match mot Pompey helt plötsligt känns oviss och börjar kittla inombords som varje match gjorde förr i tiden .För besegrar laget inte sina spöken innan kanske vi kommer se Grant och Kanu som matchvinnare och innan jag fortsätter med flera andra variabler av självplågeri och tänkbara scenarier är det bara att konstatera att jag känner mig lika trött som laget och viker mig före jag skrämmer upp mig själv till en sömnlös natt.
K T B F F H..!!!