Resa: United away - we're 'avin a laugh!
Fyra CSS:are bosatta i London har under säsongen hållit den svenska Chelseafanan högt runtom i England. De har varit på bortamatcher i bland annat Blackburn, Portsmouth, Bolton, Preston och nu senast Manchester. David, en i gänget, berättar här om den galna dagen då Chelsea tog över ligaledningen från Manchester United.
Det är ungefär 18 timmar till avspark på Old Trafford när Matte Bonetti och Kötte dundrar in genom min dörr i Battersea. Matte är snacksalig som vanligt och man kan märka att morgondagens match inte bara är en i mängden. It’s United. På Old Trafford. Vi tar oss till Sainsbury’s vid Victoria för att inhandla sportdrycken till morgondagens bravader och funderar om två liter vodka, en sjua Jäger och 20 burkar lager, John Smith’s och Bacardi’s kommer att räcka?
Viktor Jones, som beslutat sig för att komma tillbaka till England för ett kort gästbesök för Unitedmatchen, anländer vid 21-tiden. Vi laddar upp med falukorv och makaroner och en herrans massa vodka red bulls medan vi kikar på videoklippen Bonetti tagit från Portsmouth borta. Kan morgondagens resa bli bättre? Är det i överhuvudtaget möjligt? Tåget på lördag morgon avgår från Euston kl 06:10 så vi planerar för en tidig kväll. Men ju mer alkohol vi dricker och ju mer vi snackar om den kommande matchen desto mer spända blir vi. Vid midnatt är jag nu så nervös och uppjagad att jag seriöst planerar att stanna uppe hela natten. Vid 1-tiden går Jones och lägger sig som den förnuftiga norrlänning han är, medan Bonetti och jag spelar upp sköna sånger på Spotify. Jag somnar till slut vid 02:30 innan klockan ringer 04:45. Vi tar en snabb dusch och sedan en taxi till Euston där vi möter upp med Erik som åkt hem till sig kvällen innan.
Vi har alla en hel del alkohol kvar i blodet så det tar inte lång tid innan vi kommer igång igen på tåget. Min frukost består av cigaretter och John Smith's. Vi dricker Jägerbombs, öl och JD cola innan vi äntligen anländer till Manchester Piccadilly. Mitt i allt drickande frågar vi oss plötsligt vilken pub vi ska fortsätta uppladdningen på. Vi rådfrågar polisen som står på perrongen för att välkomna oss men de ger oss ingen information vi har någon nytta av. Till slut springer vi på Ollie "Pepper" Lythe och hans flickvän som ber oss att haka på dem. De har stämt träff med the usual suspects från So Bar på Balcony Bar inne på stationen.
Svenskarna med "The usual suspects" på Balcony Bar.
Det beställs in kannor med öl och vi snackar om matchen som kommer medan vi beundrar Peppers flickväns Chelseatatueringar. Bonetti är full av beundran och det råder ingen tvekan om hennes passion för klubben. Bra val Pepper! En efter en ramlar Chelseafansen in och stämningen höjs för varje minut. Till slut så har Pepper fått nog. Han ställer sig upp på sin stol och dundrar ”I wanna be a Chelsea Ranger". Vi är inte sena att haka på.
"Pepper" leder allsången.
Jones och "Mrs Pepper".
Klockan är nu tio på morgonen och påskfirande resenärer tittar på med en blandad dos av beundran och skräck. Efter denna sång går det inte att stoppa oss. Polisen och pubägarna försöker att tysta ner oss men det går inte. De förstår till slut att enda sättet att få tyst på oss är att slänga ut oss så de ger motvilligt upp. Vår sång ekar över hela Piccadilly station och fler och fler Chelseafans kommer upp till oss. Vi kör en ”Bouncy” en ”Ten men went to mow” och en ”Carefree” och sedan rullar det bara på. Så fort en sång är slut så börjar en annan på en ny tills vi till slut når en sorts extas. Om alla på Stamford Bridge skulle sjunga så här så skulle vi ha Europas bästa hemmasupportrar.
Vi tar oss ned till tåget som skall ta oss till Old Trafford. Vi stöter givetvis på en hel del Unitedfans och vi gör ingen hemlighet över vilka vi är här för att se. Överlag blir vi hyfsat väl bemötta och vi hittar snabbt common ground över vårt gemensamma hat till Liverpool. Jag startar spontant en nidsång om Torres och en del Unitedfans hakar på. När vi kliver av tåget för att gå in på East Stand blir jag plötsligt orolig när jag ser att polisen kroppsvisiterar bortafansen. Kommer dem att upptäcka min plunta med Jäger i innerfickan? Jag slinker igenom utan några problem och vi tar oss snabbt upp till läktaren.
Första reaktionen är förvåning. Is this it? Old Trafford som man hört så mycket om och som nästan är mytomspunnet i svensk media är en stor besvikelse. Arenan känns absolut inte som 75 000 och vi är inte ett dugg imponerade. United är redan ute på planen för att värma upp när Chelsea plötsligt kommer ut. Applåderna varar i flera minuter och ”Chelsea, Chelsea, Chelsea” dånar ut över Old Trafford. Vi hade inte förväntat oss att vi redan här presterat bättre på läktaren än vad Unitedfansen skulle mäkta med på hela matchen. Vi märker snabbt att Drogba kommer att starta på bänken. Startelvan är samma som enkelt rullade ut Villa med 7-1 helgen innan.
The Dump.
De fyra biljetterna vi har är uppdelade på en och tre platser. Kötte, Bonetti och Jones beslutar sig snabbt för att stå med mig då jag står på rad 6. Vi fyra delar på två stolar och jag tänker direkt på gamla ståplats H i Delfinen. Det är trångt men stämningen är god. När lagen kommer ut igen så sätter Chelseaklacken igång. Vi sjunger mer eller mindre non-stop i 15 minuter och Chelsea besvarar vår prestation på läktaren genom att rulla upp United gång efter gång. Jag är väldigt förvånad över att se ett United utan Nani och Carrick från start och vi dominerar mittfältet fullständigt.
I 19:e minuten får Malouda bollen på vänsterkanten. Han tar snabbt ner bollen och sätter fart. Fletcher försöker kapa ned honom bakifrån men Malouda glider galant förbi och igenom. Nere vid kortlinjen så slår han in bollen mot straffområdet. Sedan är det nästan ingen som förstår vad som händer eftersom vi står på andra sidan av Old Trafford. Det tar en sekund innan vi förstått att Chelsea gjort mål. Mayhem. Chelseaklacken exploderar och jag hoppar spontant upp på ryggen på bjässen som står bredvid mig. Folk faller omkull som käglor och känslan är enorm. Resterande 25 minuterna av första halvlek är en orgie i sång och dans och hånet vi översköljer Unitedfansen med sväljer dem helt utan replik. I’m stunned. Inte ens när vi i nästan fem minuter dånar ut ”It’s so quiet Old Trafford” replikerar dem. Patetiskt. Till slut tröttnar vi och vi sjunger om Norwich och Leeds istället.
Andra halvlek börjar som den första – med Chelseaövertag. Ferreira sumpar en gyllene chans direkt då han ensam med Van Der Saar försöker spela Anelka istället för att avsluta själv. Var det vår chans att döda matchen? Runt minut 60 så börjar United få något som liknar ett tryck och Unitedfansen börjar vakna till liv lite. Man känner direkt att nervositeten sprider sig. Vi kör en ”Chelsea, Chelsea, Chelsea” i tio minuter för att väcka liv i grabbarna igen. Drogba byts in istället för Anelka. Joey Cole blir utbytt och Kalou kommer in. Taktiken är glasklar – hit em’ on the break. Efter bara ett par minuter på planen så kombinerar Kalou fint med Malouda och Lampard innan han får tillbaka bollen centralt på Uniteds planhalva. Han tar ett par snabba kliv innan han frispelar Drogba. Pang. 0-2. Den här gången råder det ingen tvekan om vad som inträffat och jublet är enormt. Firandet är nu ännu vildare än vid första målet och fortsätter fram till att Macheda reducerar.
Nu följer 14 av de värsta minuterna i mitt liv. Chelseaklacken skanderar i ren frenesi, vi gör allt i vår makt för att lyfta laget. United pressar hårt för en kvittering och när fjärdedomaren visar fyra minuters Fergie Time tror vi alla att de ska få in en kvittering. Sista minuten är det ren och skär panik i Chelseaklacken. Get the ball! Come on! Och en hel del blandade svordomar som inte är lämpade här skriks ut i ren desperation.
Slutsignalen. Mike Dean blåser äntligen av matchen och det sydöstra hörnet på Old Trafford exploderar i galen lycka. Fans flyger till höger och vänster om mig. Jag ser människor jag inte sett på min rad tidigare och vid det här laget är jag så blåslagen redan att en enda rörelse borde fått mig att kollapsa. Men adrenalinet pumpar i ådrorna och jag känner ingen smärta. Endast en total lycka som knappt går att beskriva.
Efter att ha sett en video som Bonetti filmade vid slutsignalen kan jag bara säga att den inte gör verkligheten rättvisa. Men likväl så har jag vevat om den en hundratals gånger sedan i lördags. Viktor Jones ansiktsuttryck kommer aldrig att lämna mig och Kötte ser ut som att han ensam har prickat in sju rätt på lottoraden. Matte Bonetti lyser som ett litet barn på julafton och han tänkte garanterat tillbaka på omspelet mot Leeds på Old Trafford i FA-cupfinalen 1970. Själv ser jag något konfunderad ut. Att vi vunnit råder det ingen tvekan om. Men blev det 2-1 eller 3-1? Godkändes Drogba’s mål och hur är det egentligen med Paul Ince? Har han gjort comeback i United? OBS! Avdelning internskämt.
”We are top of the league” dundrar ut over Old Trafford som töms så snabbt att man kan tro att arenan har fått ett bombhot. Malouda är den första att springa ner till klacken. Vi bockar och bugar. Jag tror mig se vissa falla ner på knä och tillbe honom som pilgrimerna gör i Mecka. Mannen har varit helt fantastiskt magnifik under andra halvan av säsongen och jag ber alla att vänta med att ge sin röst i omröstningen av årets spelare tills säsongen är slut. Håller han uppe den här nivån så kan det inte vara något snack om vem som ska vinna Player of the Year trots Drogbas 31 mål, trots att Lampard ännu en gång har gjort 20+ mål och otaliga assists. Trots att Bane Ivanovic flyttat ut till högerkanten och sett ut som en av världens stabilaste högerbackar så har ändå Malouda gjort det bättre. Men det som gör mig ännu gladare är hur han haft en utveckling i Chelsea som påminner mig om Frank Lampard. Trög start men sedan Hiddink tog över i Februari 2009 så har han varit en revelation. De £13.5m vi betalade Lyon börjar mer och mer se ut som en stöld och han är ett av de första namnen Carlo plitar ner i blocket när laguppställningar ska tas ut. Han spelar vänsterytter, släpande forward, mittfältare eller vänsterback. Han gör det utan att klaga men bäst av allt han gör det med ett leende på läpparna och en ödmjukhet man blir stolt över.
Hjältarna på planen.
Hjältarna på läktaren.
Klacken kör en dundrande ”Celery” och det viner selleristjälkar om öronen på oss. Var man än vänder sig så är det galna Chels som dansar, hoppar, sjunger och ler. Det enda som saknas är att Madness ”One Step Beyond” ska dåna ut från högtalarna. Men det hade väl nästan varit för mycket att be om. Till slut så lugnar vi ner oss och folk börjar sippra ut. Vi står kvar ett tag till och funderar på det vi bevittnat innan vi till slut också lämnar Old Trafford. Bonetti säger att han aldrig mer ska åka hit för hur det än går så kan det inte bli bättre än det vi redan bevittnat.
Vi svävar fortfarande på moln och i mitt rus av total lycka och alldeles för mycket Jäger och Guinness drar jag igång en ”Are you Norwich in disguise” utanför East Stand. Vi garvar och lever om innan Bonetti börjar ana oråd. Stämningen är hätsk och ett par mancs försöker provocera fram bråk genom att gå rakt in i oss. Jag förstår givetvis ingenting av detta och Bonetti blir tvungen att vänligt men bestämt tillrättavisa mig. Jag sansar mig och tittar runt omkring. Vi är fyra stycken Chelseafans. Omkring oss går tusentals Manchester United-fans och de tittar nästan alla mot oss. Glåpord haglar och fingrar pekar åt vårt håll. Vi drar upp blixtlåsen på våra jackor och börjar leta efter en snabb sorti.
Textmeddelanden börjar strömma in. Från Oscar. Från Heikki. Gamla vänner från Luleå och vänner från Köpenhamn. Alla är rörande överrens. Vi dominerade läktaren och på tv ska det bara ha hörts Chelseasånger. Ett sms gör mig extra stolt. Dels beroende på vem det är ifrån, och hans erfarenhet av livematcher, men också för orden i meddelandet. ”Ni var fantastiska. Så j*vla stolt över spelare och fans. Sista tio, när United jagar kvittering i säsongens viktigaste match hörs bara Chelsea. Så j*vla stort!” Just då var det nog ett av de finaste sms:en jag någonsin mottagit.
Väl tillbaka på Manchester Picadilly så återförenas vi med "Pepper" Lythe, Teza och de andra. Vi är väl en 15-20 stycken Chelsea på Balcony Bar och ett 70-tal Man U-fans. Det är bara vi som hörs och vi sjunger hela repertoaren av sånger under en och en halv timme. ”Bouncy”, ”We all follow the Chelsea”, ”Carefree”, ”No noise from the Norwich boys”, ”We keep the blue flag flying high”, ”Blowing bubbles”, ”We all hate Leeds”, ”Ji-Sung Park ate my dog”, ”Chelsea, Chelsea”, ”Who the f*ck are Man United”, “10 men went to mow”, “Norwich give us a song” för att nämna några.
Jag, Erik, Bonetti och Jones lämnar de andra och tar oss ner till tåget som lämnar Piccadilly 16:35. Festen fortsätter i vår vagn där vi ensamma håller uppe ställningarna. ”Here for the Chelsea, we were only here for the Chelsea”. Ett gäng Koreaner tycker vår sång om Ji-Sung Park är roande och de konfirmerar deras preferens för att äta hund. Vi försöker lära dem texten men språkbarriären sätter stopp för det. Tåget rullar förbi Britannia Stadium i Stoke-on-Trent och reaktionen är inte sen: ”It’s a sh*thole, it’s a sh*thole, it’s a sh*thole like the Lane!”.
Någonstans här går jag personligen in i något av ett black-out mode och vi ska tydligen ha anslutit med några andra Chels från en annan vagn sista timmen innan ankomst till Euston. 12 timmars binge drinking börjar nu ta ut sin rätt. Väl hemma i London igen så smiter vi in på en bar vid stationen där vi får oss ett par pints med vårt nya sällskap innan vi drar oss hemåt mot Battersea via Victoria.
Kötte kastar här in handduken och åker hem till Vauxhall medan jag, Bonetti och Jones tar en sista öl på Shakespeare. Vi är till slut hemma hos mig vid Battersea Park vid midnatt och skanderar ”We f*cking won 2-1” medan mina grannar oroligt kikar ut bakom gardinerna i sina fönster. En lång och alldeles galen dag lider mot sitt slut. Jones tar sin väska och drar ut till Gatwick för att hinna med flyget hem. Jag och Bonetti lägger oss tillrätta i mitt vardagsrum och Bonetti somnar på golvet medan jag slocknar på soffan.
Det har gått 48 timmar sedan slutsignalen på Old Trafford och jag svävar fortfarande på moln. Kroppen värker fortfarande även om baksmällan sedan länge är över. Tanken slår mig att vi endast är sju vinster från The Double och att bli blott den sjunde klubben att klara av det. Om vi mäktar med det så är det ingen snack längre. Då har vi vår rättmätiga plats bland de riktigt stora i engelsk fotboll trots att vi redan gjort en Premier League/Carling Cup-dubbel och en FA-Cup/Carling Cup-dubbel.
Att vi endast är ett dubbelmöte mot Everton eller Newcastle från att vinna FA Youth Cup är ytterligare ett bevis på att Chelsea stormar vidare i rätt riktning. Det kommer att bli vårt andra framträdande i den prestigefyllda ungdomsturneringens final på tre år. Men pessimisten inom mig är fortfarande försiktig med att ta ut något i förskott. Jag har sett oss slarva bort många chanser förut att bli odödliga men det är lite av det som är charmen med Chelsea. Men vad vi gjort redan nu är stort bara det. När gjorde vi dubbeln mot både Man U och Arsenal i en och samma säsong med en chans att göra det mot Liverpool med?
Jag får lite dåligt samvete över det faktum att jag lever i en våt pojkdröm här borta i London. Så många av er hemma i Sverige är så otroligt engagerade i Chelsea och medlemsresor och dylikt men har ändå bara en handfull möjligheter, om ens det, att se Chelsea live varje säsong. Ni förtjänar bättre och jag önskar verkligen att ni alla kunde ha varit med på United. Jag ser fram emot att träffa många av er igen på Stoke hemma i anslutning med CSS-medlemsresan för nya oförglömliga minnen!
Win or lose, up the Blues!
David CFC
